RKU-krönika Flexibilitet för vem?

Klockan är strax efter åtta när jag vaknar på min soffa. Det är någonting som låter, eller vibrerar, jag vet inte vad. Hade någon frågat om jag visste var jag var skulle jag nog inte ens kunna svara på det, jag är ingen morgonmänniska.

Oljudet som väckt mig var min mobil, numret på displayen har jag inte lagt in så jag vet inte vem det är men svarar ändå. Det är såklart mitt bemanningsjobb.

Det har skett en sjukanmälan på passet med start om mindre än två timmar och personen i andra änden frågar om jag har möjlighet att hoppa in. Jag tar det och hinner knappt klä på mig innan jag är på väg.

Jag är varken den första eller sista att bli väckt av att jobbet ringer på en ledig dag, för att sedan knappt hinna vakna innan man ska vara på väg. Det är inte heller min första arbetsplats där det händer, och kommer troligtvis inte vara min sista.

Som timanställd blir jag schemalagd ett fåtal pass per månad, vilka oftast inte räcker till, så jag får ta de jag blir erbjuden. Makten över min vardag ligger i händerna på min arbetsgivare.

Maktlösheten man känner över sin vardag och ekonomi genomsyrar självklart ens relation till sin arbetsgivare, särskilt hos bemanningsföretagen där jag olyckligt nog spenderat större delen av mitt arbetsliv. Hos dessa företag är det en fördel att inte kunna sina rättigheter. Man undviker konflikter och kan tyst hålla sig kvar till den dagen passen slutar rulla in och man tyst får gå vidare till nästa jobb.

Jobben är varken utformade för att vara särskilt långvariga eller en plats där man som ung ser sig vara kvar i framtiden. Det är snabba cash som gäller. Man får lydigt hålla andan och ta sig genom det tills att man kan få en direktanställning.

I en sådan situation är det inte konstigt att arbetsköpare känner att de har vind i seglen och kan tumma på saker som arbetsmiljölagstiftning och kollektivavtal. Samtidigt lyser arbetsplatsombuden med sin frånvaro.

Det är inte heller bara på jobbet man känner av konsekvenserna av en arbetsmarknad som sägs bygga på ”valfrihet”. Valfriheten uppfyller inte inkomstkraven för en hyresrätt. Även om jag kan visa att jag med råge klarar av hyran, baserad på de föregående månadernas pass, så är jag ju inte garanterad några pass de kommande. Den hjälper mig inte heller att sova om nätterna när det finns ett överhängande hot om arbetsbrist.

Detta är arbetsmarknaden borgare önskar sig när de pratar om att den måste bli mer flexibel. Samtidigt talar övriga partier sig varma om den svenska modellen och samförstånd. Detta är ingen plats av samförstånd, vi som inte har någon trygghet har heller ingen makt!

Jobben behöver inte bli mer flexibla, de behöver bli trygga. När jag går och lägger mig vill jag inte att det sista jag tänker på är om jag klarar hyran den här månaden.

Marcus McBay
Bemanningsanställd