Från folkförsörjning till frihandel
Jordbruken försvinner, både i Sverige och i andra delar av världen. Proletären har pratat med jordbrukare från Sverige, Kenya och Moçambique för att gå till botten med politiken som slår ut världens bönder.
Jordbruket i Sverige har genomgått stora förändringar. Sedan 1981 har 56.355 gårdar försvunnit, och andelen bönder med en åkerareal på mindre än 100 hektar har sjunkit med 53 procent. Gårdar med över 100 hektar har samtidigt ökat med 101 procent.
Bakom utvecklingen ligger rationaliseringar. Konstgödsel. Konstfoder. Större åkermark och massiva maskiner. En storskalighet som drivs på allt färre arbetstimmar är nödvändig för att vara konkurrenskraftig på en internationell marknad. En internationell marknad som samtidigt ökar utbudet och driver ned priset på grödor. 1975 var en skäppa vete värd cirka 17 dollar (i dagens penningvärde). 2019 är priset 5 dollar.
Det låga priset utnyttjas, men skapas också av matdistributörerna. Multinationella bolag som satt i system att exportera stora delar av den inhemska produktionen. Många gånger har bönderna inget att säga till om.
Torgny Östling är jord- och skogsbrukare och bor i Jämtland. Han är medlem i föreningen Nordbruk, en intresseorganisation för svenska bönder, som i sin tur är med i den internationella organisationen La Via Campesina som organiserar över 200 miljoner bönder i hela världen. Han ser en skillnad från 1981 till nu.
– Det är frihandeln som är problemet. Och problemet är globalt. Jag kan sätta mig ned med en bonde från Sydamerika och han fattar direkt vilka problem vi står inför här i Sverige. Ta det här med fiske som exempel. Norska fiskebolag expanderar sin verksamhet till Chile och som följd slås både den chilenska och nordiska småskaliga kustfiskaren ut.
Storbolagens agerande möjliggörs via EU:s liberala politik och avregleringar. I slutändan hotar detta både jordbruken, miljön, arbetsvillkoren och folkförsörjningen, menar Torgny Östling.
– Det gör att andra intressen än produktion tar över. När jag köpte min fastighet fick dess värde inte överstiga värdet av varorna jag kunde producera – produktionsvärdet. Men sen, efter 1992, släpptes allt fritt. Nu är det spekulationsvärde och marknadskrafter som styr.
Prisdumpningen på den globala marknaden skapar en situation där bönderna inte får en rimlig betalning för sitt arbete. De som istället tjänar pengar är de som befinner sig i slutändan av produktionen: Matdistributörerna. Men för att säkra att en viss inhemsk produktion fortfarande finns kvar går EU in med subventioner. Subventioner som samtidigt stimulerar bolagen att fortsätta pressa priserna mot bönderna, mot en nivå då grödorna kan exporteras till mindre köpstarka länder.
– Det finns en uppfattning om att jordbrukare i Sverige är bidragsberoende. Vilket kanske stämmer, men då ser man inte till helheten. Förr kunde vi gå samman i kollektiv och förhandla om priset. Både mot staten och storföretagen. Men det får vi inte längre. Det räknas som kartellbildning av EU. Samtidigt tillåts vissa storföretag i princip ha monopol på sina varor och då kan de bestämma inköpspris helt själva.
David Calleb Otieno bor i Kenya och försörjer sig som småbonde. Han är medlem i Kenyan Peasants League (KPL), som också är en underorganisation till La Via Campesina. Han har själv sett hur världsmarknaden påverkar det kenyanska jordbruket.
– När regeringar och storbolag pratar om frihandel måste vi komma ihåg att avtalen sällan är fria. De kommer alltid med krav mot oss. Vi tvingas ställa om produktionen till grödor som bara ska gå för export mot en internationell marknad. Men vad vi måste fokusera på är en produktion för kenyanska konsumenter. Vi jobbar dagligen med att informera om hur viktigt det är att köpa kenyanska produkter.
– Kampen är densamma världen över. Det spelar ingen roll om du är en bonde i Sverige eller i Kenya. Vi måste kollektivt kämpa för kontrollen över produktionen. Från fröna vi sår, till marknaden vi säljer våra varor på.
Som i en oändlig rockad flyttar multinationella bolag som Arla varor från Europa ned till Afrika, och tvärt om. Det låga priset på mjölk gör att Arla exporterar mjölkpulver till Afrika, vilket leder till att den kenyanska produktionen försvinner eller köps upp.
– Det drivs smutskampanjer mot bönder som inte har fler än tre kossor. De säger att vi måste utöka, rationalisera, och industrialisera. Och missförstå mig rätt: Teknologi är inte något dåligt. Men vi måste vara klara med varför den används. Just nu är den bara till för att utöka monokulturer för en internationell marknad. Och de som får ta smällen när priset sjunker är kenyanska bönder. Vi är i händerna på börsen.
Spekulationen på jordbruksvaror har skjutit i höjden under de senaste 30 åren. I Chicago ligger börsen för jordbruksspekulation (CBOT). Här köps och säljs varje månad cirka 20 miljoner kontrakt för världens alla grödor. Enbart handeln med vete är 73 gånger större än den faktiska produktionen i USA. Och priset på varorna kan skifta från månad till månad. Ibland från dag till dag.
Nyligen byggde det amerikanska börsbolaget CME (som äger CBOT) en anläggning i norra Frankrike med en kapacitet att lagra 500.000 ton vete. Hälften av Angolas årsproduktion. Även den europeiska börsen Euronext har kapaciteter på upp emot 200.000 ton vete, redo att skickas mot Afrikas kust när priset är rätt.
På gården Rikkenstorp bor Joel Holmdahl. Han försörjer sig på sina 15 hektar och några kreatur. När Proletären träffar honom har han besök av bönderna Matilde Buanausse och Licunda Portugal Tomo från Moçambique. Kvinnorna är medlemmar i União Nacional de Camponeses (UNAC), ytterligare en organisation under La Via Campesina.
I Moçambique finns cirka tre miljoner småbönder som tillsammans står för 95 procent av all jordbruksproduktion. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Mycket av UNAC:s kamp går ut på att informera om faran med en industriell omställning av jordbruket.
– Fler och fler börjar förstå att småskaligt jordbruk lönar sig i längden, säger Matilde Buanausse. När vi ställer om till storskaliga jordbruk får vi en monokultur och då måste du använda teknik och kemikalier som förstör marken, miljön och grödorna. Det är inte vägen fram för oss.
Joel Holmdahl håller med.
– Det går inte att applicera ett industriellt tänkande på jordbruket. Hållbarhet kräver mångfald. Effektiviteten kanske ökar, men man ser sällan till det negativa. Det kräver att du specialiserar dig på enbart en gröda. Då tappar man lätt helhetsbilden av vad det innebär att vara bonde.
Moçambique slöt nyligen ett frihandelsavtal med Japan och Brasilien. Projektet Prosavana kommer innefatta en 14 miljoner hektar lång korridor genom det bördiga landskapet mellan Malawi och Moçambiques kustlinje. Matilde Buanausse är skeptisk till projektet.
– Brasilien exporterar teknik. Moçambique står för jorden och arbetskraft. Japan får maten. Men det är inte det vi behöver. Vi måste få folket i Moçambique att köpa varor från våra gårdar. Om vi bara exporterar våra grödor svälter både bönderna och invånarna i Moçambique.
Kvinnorna uttrycker samma oro som David Calleb Otieno från Kenya. Det kommer krav på vilka grödor som ska produceras. Grödor som Japan sen köper in till ett globalt marknadspris. Prosavana kommer leda till att utbudet ökar i världen, som kommer dumpa priserna ytterligare.
Vad är då lösningen?
– Det handlar om protektionism, svarar Joel Holmdahl. Frihandelsavtalen slår ut det vi kallar matsuveränitet: Länders rätt att själva definiera sin egna jordbruks- och livsmedelspolitik. Svenska bönder måste försörja Sverige och Kenyanska bönder måste försörja Kenya. Det funkar inte annars. Det är det här som är internationell solidaritet. Vi i Sverige ska inte stötta en politik som slår ut jordbruket i Moçambique. Och Moçambique ska inte stötta en politik som slår ut jordbruket i Sverige.
David Calleb Otieno i Kenya är inne på samma spår.
– För att släcka eldarna måste vi först ta fast pyromanen. EU säger sig stå på böndernas sida, men samtidigt stöttar de företag som vill ta patent på våra frön, som de sen kan sälja tillbaka till oss via frihandelsavtal. Och det här är frön vi odlat i generationer. Man måste förstå att liberalism och frihandel bara gett Kenya arbetslöshet och svält under de senaste 70 åren. Vår kamp är global och mot nyliberalismen.