Fascismen 100 år: Från spöknippen till skällsord

Den 23 mars 1919, under en demonstration på torget Piazza San Sepolcro i Milano, grundade Benito Mussolini Fasci Italiani di combattimento, ungefär ”Italienska kampgrupperna”. Begreppet ”fasci” hade använts sedan slutet av 1800-talet för små sammanhållna politiska grupper med anspelning på ordet för de knippen av björk- eller almspön, som tillsammans med en yxa, användes som symbol för styrka, makt och straff redan av romarna.

De italienska kampgrupperna, de första fascisterna, som samlats på piazzan i Milano var en ideologisk brokig samling, med en lika brokig bakgrund. Bland dess ledande medlemmar kom några från en traditionell konservativ högernationalistisk bakgrund, några från socialliberala och till och med marxistiska partier.

En del hade tidigare tillhört den anarkosyndikalistiska fackföreningen USI och andra – som Mussolini själv – kom från det italienska socialistpartiet, PSI.

Anhängarna, kampgruppens fotfolk, bestod till stor del av krigsveteraner och arbetslösa. Dessa kom några år senare att utgöra Frivilligmilisen för nationell säkerhet, mer kända som Svartskjortorna.

Alla hade de en sak gemensamt. De hade förespråkat att Italien skulle överge sin neutralitet och gå in i Första världskriget på Ententens sida, och ansåg nu att Italien – trots att landet från 1915 deltagit på den vinnande sidan – inte fått ta del av Ententens imperialistiska erövringar. De argumenterade för en italiensk chauvinism, där Italien skulle erövra eller kräva områden som ansågs tillhöra den italienska nationen.

Den brokiga samlingen på piazzan i Milano representerade knappast någon sammanhållen ideologi. Inte heller hade de några särskilt starka ekonomiska intressen bakom sig. Men i en ung italiensk nationalstat med starka sociala motsättningar i ett Europa där imperialistmakterna just stod i färd med att göra upp om och rita nya gränser fanns grogrunden för den typ av våldsam chauvinism och korporativism som vi idag brukar förknippa fascismen med.

Mussolinis fascistiska kampgrupps första program från 1919 var inspirerat av vänstern, med krav på höjda skatter för storföretagen, minimilön och större arbetarinflytande i produktionen. Vänsterretoriken till trots, var det tydligt vilka som var fascisternas måltavlor – nämligen den radikala arbetarrörelsen.

De fascistiska grupperna gjorde till sin uppgift att attackera strejkande arbetare och arbetarrörelsens tidningar, föreningar och olika organisationer. Fascisterna blev snabbt ett viktigt verktyg för kapitalisterna, och i norra Italien – där Socialistpartiet varit mycket starkt – lyckades de slå sönder den socialistiska arbetarrörelsen totalt. I Turinmassakern 1922 dödades ett tjugotal fackföreningsaktivister och kommunister av fascistmiliser.

Efter att Mussolinis kampgrupp 1921 genom det liberal-nationalistiska Nationella blocket tagit plats i parlamentet och därefter bytt namn till Partito Nazionale Fascista, Nationella fascistpartiet, övergav fascisterna vänsterretoriken. I det nya partiprogrammet deklarerades att partiets ekonomiska huvudmotiv var att återföra statliga industrier till privata händer och avskaffa post- och telemonopolet.

Våldet mot den radikala arbetarrörelsen, löften om privatisering och den chauvinistiska retoriken gav fascisterna det stöd de behövde i den ekonomiska och militära eliten. Genom Marschen till Rom i oktober 1922 tog Mussolini med hjälp av kung Victor Emmanuel III över regeringsmakten genom en oblodig kupp.

De första åren vid makten genomförde fascistregimen skattelättnader och massprivatiseringar som den spanska ekonomen Germá Bel beskriver som en av de tidigaste och mest beslutsamma privatiseringsepisoderna i västvärlden (följd av bland annat massprivatiseringarna i naziststyrda Tyskland under 1930-talet).

Privatiseringarna innebar inte att fri konkurrens gynnades. Tvärtom fortsatte staten att reglera ekonomin samtidigt som de avreglerade företagen placerades i händerna på ett fåtal monopolkapitalister, genom mäktiga karteller.

Under den ekonomiska krisen, i början på 1930-talet, kom staten att intervenera ytterligare i ekonomin genom massiva statliga investeringar för att rädda bankerna och krisande industriföretag. Investeringarna gjorde staten till dominerande delägare i alla större företag genom IRI, Institutet för industriell rekonstruktion.

Den italienska fasciststyrda ekonomin var nu hårt reglerad – men fortfarande i grunden privat styrd. Företagen förstatligades aldrig – utan drevs av kapitalister i samarbete med staten. Tack vare den hårda statliga kontrollen kunde statens ekonomi också drivas i militaristisk riktning för nya kolonialistiska erövringskrig i Afrika – och sedan andra världskriget.

Mussolinis fascism hade sin egen särart utifrån 1920-talets Italien och den italienska historien. Men över hela världen uppstod liknande rörelser, mer eller mindre inspirerade av den italienska fascismen. Den mest ökända är såklart nazismen i Tyskland, som drev den fascistiska terrorn till sin yttersta spets – världskrig och förintelseläger. Därför är det kanske inte så konstigt att de flesta idag förknippar fascism med en våldsam rasistisk diktatur.

Ändå är en sådan definition otillräcklig. Chauvinistiska, imperialistiska och rasistiska idéer var knappast unika för fascisterna, utan delades av de flesta samtida högerregeringar i västvärlden.

I många länder attackerades den revolutionära arbetarrörelsen av såväl liberala som socialdemokratiska regeringar. Så avrättades till exempel de tyska kommunisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg av socialdemokratiskt stödda Freikorps.

Motståndet mot demokrati var knappast heller unikt för fascismen. Demokratiföraktet delades av konservativa krafter som högst motvilligt gått med på allmän rösträtt i ryska oktoberrevolutionens svallvågor.

Inte heller den korporativistiska ekonomin är unik för fascismen. I flera västländer intervenerade staten i ekonomin under 1930-talet för att rädda kapitalismen. Mussolini ska själv ha beskrivit den italienska ekonomiska modellen som ”vår New Deal” i samtal med en amerikansk politiker.

Även det socialdemokratiska folkhemmet var en sorts korporativ kompromiss mellan den socialdemokratiskt styrda staten och kapitalet. Till och med dagens nyliberalism snarast förutsätter en aktivt ingripande stat. Det nyliberala experimentet i Sverige med långtgående privatiseringar regleras samtidigt noga av staten, inte minst via ett oändligt antal EU-regler och direktiv.

Staten utgör den ekonomiska elitens, den härskande klassens, verktyg men kan under perioder framstå som mer självständig. De sociala motsättningarna under 1920-1930-talen, de ekonomiska kriserna och styrkeförhållandena efter andra världskriget medförde alla att staten aktivt intervenerade i den kapitalistiska ekonomin – i slutändan med syfte att rädda kapitalismen.

Den svenska journalisten och författaren Henrik Arnstad gör i sin bok Älskade fascism ett försök att utifrån historieforskaren Roger Griffin definiera fascismen som ”en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.”

Arnstads och Griffins definition beskriver visserligen en idétradition som många fascistiska rörelser delat, men som en beskrivning av en faktisk historisk och klassmässig rörelse på särskilda materiella grunder räcker den inte långt.

Idag finns det samtidigt starka krafter, bland liberaler såväl som bland den yttersta högern, som vill bunta ihop fascism med kommunism (och ofta islamism) som ”totalitära” ideologier. De påstår att fascismen i själva verket är en sorts socialism, eller tvärtom. Det är den logiska konsekvensen av dagens liberala ideologi, där allting som på något sätt kan stämplas som hot mot den liberala kapitalismens ”frihet” kan buntas ihop till totalitarism.

Urvattningen och förvridningen av begreppet har medfört att nästan alla politiska grupper i tider av trånga åsiktskorridorer och lättkränkthet slänger sig med ordet fascism som ett skällsord. Nästan vem som helst kan anklagas för att vara ”fascist”.

Ett försök till en materiell och klassmässig, marxistisk, definition av fascismen gjordes av den dåvarande Kommunistiska internationalen, Komintern, och den bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov. I ett tal på Kominterns kongress 1935 beskrev han fascismen vid makten som en ”öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element”, som en reaktion på kapitalismens kris och som ett försök att ”förekomma de revolutionära krafternas tillväxt genom att krossa arbetarnas […] revolutionära rörelse”.

Dimitrov påpekade att fascismen var demagogisk, försökte appellera till arbetarklassen och att de fascistiska delarna av kapitalistklassen ofta hamnar i motsättning till andra delar av eliten.

Dimitrovs beskrivning passar bra in på den italienska fascismen, men också på nazisterna som ett år senare tog makten i Tyskland. I både Italien och Tyskland bars fascismen fram av delar av finanskapitalet som valt att överge den liberala kapitalismen till förmån för en öppen imperialistisk diktatur med udden riktad mot arbetarrörelsen.

Men som en beskrivning av fascistiska rörelser och idéströmningar i modern tid haltar definitionen. Ännu tyder inget på att finanskapitalet – den en procent av kapitalistklassen som utgör den ekonomiska makteliten – skulle stödja de olika rörelser som brukar pekas ut som fascistiska. Inte ens i finanselitens och imperialismens högborg, USA, tycks den ofta fascistanklagade president Trump ha något avgörande stöd i den finanselit som traditionellt sett stött Demokratiska partiet.

Inte heller kan dagens fascistiska rörelser sägas vara några slags försök att krossa den revolutionära arbetarrörelsen – som idag är svagare än någonsin.

Det är inte svårt att peka ut, och uppröras över, nutida rasistiska och reaktionära grupper eller terrorister. Nordiska motståndsrörelsen, Anders Behring Breivik och nu senast den australiske terroristen Brenton Tarrant, ger alla tydligt uttryck för fascistiska idéer.

Finanskraschen 2008 utlöste den djupaste krisen i kapitalismen sedan 30-talskrisen och har gött reaktionära idéströmningar, både bland samhällets övre och undre skikt. I ett hårdnande samhällsklimat som spelar ut människor mot varandra kommer vi att få se fler terrorister och mer rasism. Men den som oroar sig för fascism ska inte stirra sig blind på nazistsekter eller terrorister.

Den verkliga faran är den ekonomiska maktelit som inte kommer att låta någonting komma i vägen för deras fortsatta affärer. Därför attackeras idag demokratin och arbetarrörelsens rättigheter i Sverige inte främst av självutnämnda fascister, utan av EU och liberaler i olika skepnader.

1930-talets fascism lånade friskt från alla den tidens populära ideologier, och kunde därför snabbt och lätt omfamnas av eliten. Risken är att när vi väl stöter på fascismen i modern skrud, kommer vi inte att känna igen den.