Franska fackaktivister: ”Klasskamp är botemedlet mot rasism”

Högerextrema Rassemblement National, RN, som fram tills nyligen hette Front National, skördar valframgång efter valframgång. I presidentvalet förra året fick partiets presidentkandidat Marine Le Pen 34 procent av rösterna i andra valomgången, där nyliberalen Emmanuel Macron tog hem segern.

Proletären träffar franska CGT-aktivister i Versaille för att prata om varför ett högerextremt parti kan bli största parti i arbetarklassen – och vad en fackförening kan göra för att motarbeta rasistiska strömningar.

– Folk här blir fattigare, och då blir de mer mottagliga för påståendet att de allra fattigaste stjäl jobben eller rikedomarna, säger Delphine Sicot när vi frågar varför hon tror arbetare röstar på RN. Hon är biljettförsäljare, och är tillsammans med sina kamrater i CGT:s fackklubb i Versaille mitt uppe i kampen mot Macrons avreglering av järnvägen.

– Men RN pratar aldrig om cheferna eller de multinationella bolagen som anställer papperslösa arbetare och inte betalar skatt, fortsätter hon.

– Problemet är egentligen inte RN. De sitter ju inte i regeringen. Men de splittrar folket, säger Jonathan Roux, signalarbetare och CGT:are.

– De säger att de är ett arbetarparti, men det är falskt. De är ett konservativt parti skapat av miljardärer och står för raka motsatsen till arbetarnas värderingar. De har försökt tvätta sin fasad de senaste åren. Men de är fortfarande rasister, fortsätter han.

– Sen har terrorattentaten inte direkt hjälpt, påpekar Delphine Sicot.

I valet 2017 blev Rassemblement National störst bland arbetarväljarna. Åtminstone bland de som valde att rösta.

– Allra största partiet bland arbetarna var soffliggarna, säger Matthieu Bolle-Reddat, lokförare och ordförande för CGT:s järnvägssektion i Versaille.

Han menar att många arbetare känner sig svikna av de gamla arbetarpartierna.

– Arbetarklassen är föräldralös idag, vi har inget parti.

CGT har traditionellt varit knutet till kommunistpartiet, PCF, men bland medlemmarna finns många olika politiska riktningar representerade. Matthieu Bolle-Reddat ser sig själv som kommunist men tycker att kommunistpartiet svikit sina värderingar.

Arbetare som tidigare röstade vänster, har gått till sofflocket – eller till Rassemblement National. I norra Frankrikes industristäder, där arbetslösheten breder ut sig, har RN tagit över kommunistpartiets dominerande roll.

Att arbetare röstar på partier som RN får inte göras till en fråga om moral och etik, menar Matthieu Bolle-Reddat.

– Man kan inte säga till arbetare att ”fy, det är dåligt att ni röstar på Rassemblement National”. Vi måste kämpa, men inte emot Rassemblement National, utan mot cheferna och kapitalisterna. Vi måste visa att det inte hjälper att rösta för mer splittring.

Jonahtan Roux instämmer:

– Vi måste bryta den falska ideologin och visa att Rassemblement National inte har några lösningar på problemen i samhället. Att vi är många olika sorters människor i facket är inte ett problem, det är en del av lösningen!

Det är i klasskampen som arbetare lär sig skilja på vän och fiende. Matthieu Bolle-Reddat ger ett exempel från sin egen fackförening:

– En kamrat som varit medlem i facket i två år kom fram till mig och sa: ”Jag måste erkänna en sak. För två år sedan var jag rasist och röstade på Rassemblement National. Men jag har förändrats. Inte på grund av något snack om moral eller solidaritet utan för att när jag kämpade såg jag arabiska och svarta arbetare som stod sida vid sida med mig. Jag insåg att mina verkliga fiender är vita som jag, och att det handlar om klass, inte etnicitet!”

Matthieu Bolle-Reddat berättar att CGT tidigare uteslutit en klubbordförande som ställde upp för Rassemblement National i valet. När hans klubb ställde sig bakom sin ordförande, uteslöts hela klubben. Men när det kommer till vanliga medlemmar som sympatiserar med Rassemblement National, agerar de annorlunda.

– Det finns de som är bra i fackliga frågor men kanske i ”hemlighet” röstar på Rassemblement National. För dem är klasskampens praktik ett bra botemedel.

Matthieu Bolle-Reddat, Delphine Sicot och Jonathan Roux är alla överens om att facklig kamp ändå inte räcker för att stoppa Rassemblement National.

– Det behövs ett rött arbetarparti med hederliga arbetarledare som kan visa att det är kapitalisterna, inte invandrarna, som är problemet, konstaterar Jonathan Roux.