Nils Ferlin (1898-1961): Ganska mager om bena, tillika om armar och hals
Den 21 oktober är det 60 år sedan Nils Ferlin avled i sviterna av en hjärnblödning. Han blev bara 62 år gammal. Proletärens Janne Bengtsson skriver om en av våra mest folkkära poeter.
Nils Ferlin sitter staty på Stora Torget i hemstaden Filipstad där han växte upp sedan han kommit till världen i Karlstad den 11 december 1898. Han står staty utanför Klara kyrka i Stockholm, just i de tidigare så ryktbara stockholmskvarter där han var centralgestalt bland de så kallade Klarabohemerna, de ledande diktarna och författarna under för- och efterkrigstiden.
Ferlin var en lång och mager människa, vilket han påpekade själv i En valsmelodi från 1930. Där bad han också om ursäkt för att han ibland för brödfödans skull tvingats sälja sina alster till mindre seriösa mottagare.
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
/…/
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol.
Ack, ensam i kvällen den sena,
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Nils Ferlin har kallats en lyrikens Charlie Chaplin. Mild och välmenande i en ibland tragikomisk framtoning, kunde han med några sylvassa rader riva masken av det etablissemang som han under hela sin aktiva tid tyckte instinktivt rejält illa om.
Nils Ferlin gav ut sammanlagt sex diktsamlingar under knappt 30 år. Han lade ner ett enormt och noggrant arbete i varje dikt. Efter En döddansares visor 1930 kom Barfotabarn (1933), Goggles (1938), Med många kulörta lyktor (1944), Kejsarens papegoja (1951) och Från mitt ekorrhjul (1957). En gammal cylinderhatt gavs ut postumt 1962.
Nils Ferlin vandrade sin jordiska bana längs en väg där döden ständigt lurade runt hörnet. Många dikter handlar om det oundvikliga slutet. Ferlins nära förhållande till döden kan ha präglats hans pappas mystiska död - kanske ett självmord - när Nils var bara tio år gammal. Efter pappans död tydde sig Nils till sin mor. Hon avled 1936 och Nils tog det mycket hårt. Kanske påverkades han också av de många dödsfixerade poeter som fanns i det ferlinska luftrummet: Dan Andersson, Lars Wivallius, Lasse Lucidor, Francois Villon och Carl Michael Bellman.
En slarvig läsare av Ferlin kan få för sig att han hade ett gott förhållande till religionen. Men även om referenserna till Gud är många var det inte fallet: Ferlin såg positivt på de kristna budskapet, men gav inte mycket för dess uttolkare. Han betecknade sig själv som hedning och i ett brev till den ”moraliske upprustaren” Sven Stolpe skrev han att ”den kristna revolutionen kommer nog först när vi avskaffar kristendomen och låter Kristus leva”.
När frälsningssoldaten Lapp-Lisa (Anna-Lisa Öst, 1889-1974) reste till USA för att framföra sin populära sång Barnatro, kommenterade Ferlin nyheten om hennes turné med dikten Kaffe och risgryn (1951).
Herre, jag ser
att Lapp-Lisa ber
om kaffe och risgryn
för vårt fattiga land
under sin stora turné
i Amerika.
Skänk henne bönhörelse,
Gud!
Kaffe och risgryn
är det vi behöver
Barnatro kan vi
uppriktigt sagt
vara utan.
I Med krucifix och med later (1944) kritiserar han religionens och prästernas roll i den pågående världskrigsslakten:
Med krucifix och med böner
och Herrans ord
den tjocke prästen har vigt oss
till brodermord.
/…/
Bryt inga blommor, kamrater,
men minns vårt ord:
Den tjocke prästen har vigt oss
till brodermord.
Ferlin var aldrig någon politisk poet. Han skrev inga glödande kampdikter som uppmanade till uppror och revolution. Men han var inte heller, vilket många Ferlintolkare hävdar, någon opolitisk poet. Han var involverad i solidaritetsarbetet för dem som bekämpade Franco-fascismen i Spanien och i dikter klädde han av Hitler och Hitleranhängarna i Sverige.
I Folket i Bild blickade Ferlin tillbaka på 1938 med en svidande kritik mot Sveriges och de europeiska ”demokratiernas” svek mot det spanska folket. De som åkte för att kämpa för Spanien straffades, när Franco med hjälp av Hitler och Mussolini krossade den spanska demokratin:
John Bull satt kvar på sin holme,
och vi - med armar i kors,
levde rätt kräseliga
i synnerhet på Bofors.
Men Spanien skänkte vi blommor
– där hopades lik på lik
oliven blev röd i färgen
för dödens glada musik
Ja, Spanien skänkte vi blommor
och gruvade oss i ron.
Vad väger all världens blommor och blomst
mot en enda liten kanon?
I Med många kulörta lyktor finns dikten Anonymos där den nazistiska hydran är en orm:
De giftiga kalla krälarna
ormarna, lura i gräset
att stinga oss djupt i hälarna.
Dock: hör du det ettriga väset
löp inte åt sidan - som stackarna,
så ormen kan stinga en annan,
nej, lyft på den främre av klackarna
och krossa den vidriga pannan.
Om Ferlin har skrivits att i hans diktning var den lilla människan stor, att hans perspektiv på mänskligheten var ett konsekvent underifrånperspektiv, en medvetenhet om livets mörker som Ferlin tog sig an med en svart humor av extraordinärt slag. Nils Ferlin kunde på några få rader säga mer än vad andra behövde flera teorispäckade boksidor för att få fram.
I dikten Ginungagap (1933) får socialdemokratin en örfil. Ferlin konstaterar att rörelsens en gång så viktiga ledord kastats i Ginungagap, ursprungets avgrund enligt den nordiska mytologin. Där föddes Ymer när Muspelsheims gnistrande eldsflammor i söder mötte kylan från det frostiga Nifelheim i norr. De (s)tolta slagorden förvandlades till pysande bubblor.
Tre bränder föll ner i Ginungagap:
Frihet, Jämlikhet, Broderskap.
Det kunde ha blivit en ståtlig brand
Dessbättre dock brinner ej öken och sand.
Det kunde ha blivit ett bål mot sky
Men det ljuset är slocknat som slängs i dy.
Tre bubblor brann till i Ginungagap:
Frihet, Jämlikhet, Broderskap.
I Evolution (1933) gav Ferlin sitt perspektiv på vart den samhälleliga utvecklingen lett mänskligheten:
Stenen
Elden
Metmasken
Tre
trappsteg
till Rockefeller.
Sju ord som sammanfattar mänsklighetens marsch mot en tillvaro under tummen på den tidens största kapitalister, den amerikanska familjen Rockefeller. I dikten lär sig människan arbeta med verktyg av sten, med elden har människan tämjt naturens krafter och med metmasken lär sig människan att offra levande varelser för att snärja andra levande varelser, allt på vägen till det kapitalistiska rövarsamhälle som familjen Rockefeller representerade.
Nils Ferlin debuterade som poet vid 32 års ålder. Han hade levt ett stökigt liv, han hade arbetat inom flera yrken och varit till sjöss. Han var fysiskt vältrimmad trots sin skrangliga uppenbarelse och en duktig idrottsman, fotbollsspelare, boxare och brottare. Han hade kort stubin och var inte främmande för att lösa svåra spörsmål med knytnävarna. Han hade redan då börjat skriva schlagertexter och kupletter, men ingen seriös poesi.
När Nils var 15 år gammal flyttade familjen till Stockholm, till en liten lägenhet på Rörstrandsgatan i Vasastan. När Nils 1930 debuterat med den enormt kritikerrosade En döddansares visor, var vägen från Vasastan inte lång till Klarakvarteren där Ferlin fann en skara av beundrare; han blev den självklare ledaren i det sällskap som var de så kallade Klarabohemerna eller Bröderna i Klara. I Klara fanns de både små och de stora krogarna, och här fanns också de stora tidningarna, välvilliga mottagare av bohemernas alster. Inte minst Nils Ferlins.
Ferlin var en glad gamäng som gärna tog ett par glas. Han var alltid prydligt klädd, han svor inte och hans attityd mot kvinnor skiljde sig markant mot övrigas: han var alltid artigt respektfull.
Men under ytan bar han på en tungsinthet och ett svårmod, kanske bottnad i en övertygelse om att verkligheten var svår att förändra. 1930 omsatte Ferlin det i en av sina finaste dikter, Stjärnorna kvitta det lika:
Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna
skall falla
var gång när en människa dör
Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,
Änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.
Livet i Klara frestade på. Efter att Nils 1945 gift sig med Henny Lönnqvist från Helsingfors och paret flyttat ut till en stuga i skärgården utanför Norrtälje, försökte Henny få ordning på Nils liv.
Men återfallen och de allt tätare depressionerna efter den sjätte och sista samlingen Från mitt ekorrhjul (1957) knäckte till slut livsgnistan hos Nils Ferlin.
De sista åren i hans liv blev en kamp mot sjukdom och död. Han anade slutet.
I dikten Tillbakatitt: finner vi en uppgörelse med åldern – och döden.
Nu är man gammal, nu är det tråkigt,
finns inte mycket att vänta på.
I unga dar var det armt och bråkigt
men fattigdomen blev aldrig grå.
Nej, som ett brokigt zigenarfölje
drog mina dagar och år förbi.
Trött är jag nu på det arma hölje
jag alltför länge har sprattlat i.
Den 21 oktober 1961 avled Nils Ferlin, 62 år gammal, av en hjärnblödning på ett sjukhus i Uppsala. När han begravdes på Bromma Kyrkogård kunde maskarna till slut finna att han faktiskt var ganska mager om bena, tillika om armar och hals.
Nils Ferlins gravsten påminner om poetens förhållande till döden, och den dödslängtan han ibland kände. Redan 1938 hade han skrivit Inte ens:
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
MITT TAK ÄR EN ANNANS GOLV
Karl Göte Bejemarks staty över Nils Ferlin står framför Klara kyrka, det enda som återstår av de gamla Klarakvarteren i centrala Stockholm. Området revs på 1960-talet och anses vara världens största demolering av en stad i fredstid.
Ferlin var den självklara centralgestalten bland Bröderna i Klara, bland dem Josef Kjellgren, Birger Vikström, Erik Asklund, norrlänningarna Helmer Grundström och Emil Hagström samt Harald Forss. Ibland också Harry Martinsson, Ivar Lo-Johansson, Albin Amelin, Sven ”X-et” Erixson och Wilhelm Moberg samt den ständigt närvarande men mystiske ”Småland”, som efter hemkomsten från USA aspirerade på en författarkarriär av vilken det blev intet och som ingen vet vem han egentligen var.
Bohemerna arbetade. Och festade. Med sin speciella iaktagelseförmåga skaldade Nils Ferlin:
Man dansar däruppe
klarvaket är huset
fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt
att taket, mitt tak
är en annans golv.