Krönika: ”Hallå, ni är ju vita allihop!”
Att bygga solidaritet mellan människor som inte delar språk och kultur är svårt men i slutändan har vi inget val, skriver den danske betongarbetaren och författaren Jakob Mathiassen, aktuell med boken Drömmar och damm.
Jag blev politiskt aktiv på vänsterkanten 1995, samma år som det högernationalistiska partiet Dansk Folkeparti bildades. Man kan säga att bildandet av Dansk Folkeparti och min debut som vänsteraktivist var två olika reaktioner på samma problem. Den globala ojämlikheten hade fått miljoner människor att lämna sina hemländer på jakt efter en ljusare framtid i länder som Danmark.
Dansk Folkeparti såg immigranterna som ett existentiellt hot mot det danska välfärdssamhället och kulturen, medan jag såg immigranterna som flyktingar från konsekvenserna av den globala ojämlikheten. Och jag gav mitt stöd till deras rätt att få komma till Danmark, vare sig de flydde från krig eller hopplös fattigdom.
Men några år senare hände något som fick mig att fundera över min ståndpunkt. I februari 2000 kallade den socialistiska ungdomsorganisationen Rebel till ännu en demonstration för öppna gränser och ett mångkulturellt Danmark. Vi var 3-400 personer från vänsterkanten som gick genom Köpenhamn med slagord som ”Stäng röven öppna gränserna” och ”Stärk den internationella solidariteten”. Men ungefär halvvägs var det plötsligt en åskådare som ropade till oss: ”Hallå, ni är ju vita allihop!”
Lite längre nerför gatan tog jag ett par steg ut ur demonstrationen och tittade ner genom raderna, och jo, han hade helt rätt. Vi var i stort sett bara vita danskar. Nu när jag blivit uppmärksam på det, blev det tydligt för mig att det var så varje gång vi demonstrerade. Trots att vi visade vår solidaritet med immigranterna, så deltog de nästan aldrig i våra demonstrationer.
Under åren som följde slutade jag i all stillhet med att engagera mig i den globala ojämlikheten och blev mer upptagen av de ekonomiska orättvisor som jag upplevde på mitt jobb som betongarbetare.
Då var mina kollegor vita arbetarklassmän från landsbygden. Men den bilden ändrades på några få år. Efter EU:s utvidgning mot öst 2004 flyttade en stor grupp östeuropeiska migrantarbetare in på de danska byggarbetsplatserna i sin jakt efter en ljusare framtid och jag måste åter förhålla mig till den globala ojämlikheten.
Jag blev aktiv i kampen mot underbetalning av migrantarbetare och jag upptäckte snabbt att mina erfarenheter från 90-talet upprepades. De danska byggarbetarna stod i stort sett alltid ensamma vid demonstrationer och blockader medan migrantarbetare själva arbetade vidare inne på byggarbetsplatsen.
Många av mina fackligt aktiva kollegor drog efterhand slutsatsen att det helt enkelt var omöjligt att bygga solidaritet tvärs över de nationella, kulturella och språkliga gränserna. En slutsats som fick min gode vän Mattias Tesfaye att föreslå att fackföreningsrörelsen skulle kräva att danska jobb ska gå till danska arbetare. Mattias är idag integrationsminister i Danmarks socialdemokratiska regering.
Personligen har jag efterhand dragit en annan slutsats. Jag erkänner att det är mycket svårt att bygga solidaritet mellan människor som inte delar språk och kultur, men det går om vi verkligen prioriterar det.
Jag är dessutom rädd att det inte finns någon annan möjlighet. Vi kan inte fortsätta bygga allt högre och bättre bevakade murar runt våra rika välfärdssamhällen. Precis som att de rika inte kan fortsätta bygga allt högre och bättre bevakade murar runt sina hus. De fattiga kommer att ta sig in, om nödvändigt med en AK47 i händerna.