Här är de värsta klimatbovarna

Under förra året minskade de globala koldioxidutsläppen med sju procent. Det är den största minskningen under ett år som forskarna hittills har observerat. Minskningen berodde inte på klimatavtal eller satsningar på förnyelsebar energi, utan på coronapandemin.

Den som trodde att pandemin skulle vara en väckarklocka och visa att det är möjligt att dra ner på konsumtion, produktion och därmed utsläpp hade fel. För några veckor sedan kunde Meteorologiska världsorganisationen, WMO, rapportera att utsläppen återigen ökat under 2021.

Så har det sett ut även historiskt. Koldioxidutsläppen har minskat tillfälligt vid enstaka år, nästan alltid i samband med kriser. Så minskade utsläppen åren 1974-1975 och 1980-1982, som ett resultat av 1970-talets två oljekriser.

De oljeexporterande Oapec-ländernas oljeembargo och revolutionen i oljerika Iran ledde till minskad energikonsumtion i väst – och till att USA tvingades genomföra satsningar på att utveckla bränslesnålare motorer och energieffektivare byggnader. När embargona hävdes och oljepriset sjönk, ökade utsläppen igen.

Utsläppen minskade också 1992 (efter Kuwaitkriget och 90-talskrisen) och 2009 (finanskrisen), men bara tillfälligt.

Även om de totala utsläppen planat ut något de senaste tio åren har klimatåtgärder eller gröna satsningar inte lett till minskade utsläpp. Istället har det varit yttre faktorer och oljepriset som styrt utsläppsnivåerna.

Varför fortsätter då utsläppen att öka, trots all fakta och kunskap om klimatförändringarna och trots alla politikers vackra ord om satsningar på miljö och klimat? Låt oss titta närmare på vem eller vilka som släpper ut växthusgaser.

Energianvändningen står för 73 procent av alla växthusgasutsläpp, och värst är industrisektorn. Energianvändningen inom industrin står ensamt för 24 procent av alla utsläpp. Varuproduktionen är helt grundläggande för kapitalismen, och att massproducera och transportera varor kräver mycket energi. 

Störst utsläpp sker inom järn- och stålindustrin och kategorin övrig industri, vilket innefattar allt från textil- till bil- och gruvindustri.

Byggnaders energianvändning står för 18 procent av utsläppen. Transportsektorns energianvändning för 16 procent. Bara vägtransporterna (frakt, person- och kollektivtrafik) står ensamt för 12 procent.

Jord- och skogsbruk för 18 procent av alla utsläppen, genom till exempel utsläpp i köttproduktion, avskogning, utarmning av marker och så vidare. Räknar man däremot hela produktionskedjan inom livsmedelsindustrin, landar vi på runt 25 procent.

De värsta företagen finner vi inte helt oväntat inom oljesektorn. Saudiarabiska statsägda bolaget Saudi Aramco står ensamt för drygt fyra procent av utsläppen. Därefter kommer amerikanska privatägda Chevron, ryska statliga Gazprom och amerikanska privata Exxon Mobil.

En av de enskilt största konsumenterna av olja är inget företag, utan USA:s militärapparat. Ensamt släpper de ut mer växthusgaser än vad Sverige gör totalt sett, enligt en studie utförd på Brown University i USA.

Vilka länder är värst? Kina, som ofta pekas ut som främsta klimatboven, står för 28 procent av världens utsläpp, följt av USA med 15 procent av utsläppen. Men det är givetvis mer rättvist att räkna utsläpp per capita. Då hittar vi oljeproducenten Qatar på första plats, USA på elfte plats och Kina först på 39:e plats.

Det vanligaste sättet är att som ovan räkna på länders produktionsbaserade utsläpp. Men många storföretag har flyttat sin produktion till fattiga länder, som producerar för konsumtion i de rika länderna. Det är därför mer rättvist att se till konsumtionsbaserade utsläpp per capita. 

Värsta klimatbovarna är då Luxemburg, följt av Qatar, Förenade Arabemiraterna och Kuwait. Dessa är mycket rika länder med förhållandevis stor rik elit, som konsumerar därefter.

Var hamnar Kina? Jo, på 48:e plats, en bra bit efter länder som Sverige, Island, Norge och andra länder som gärna framställer sig som föregångare i klimatarbetet.

Men är alla luxemburgare, eller för den delen svenskar, då lika farliga klimatbovar? Nja, inom varje land finns stora skillnader i vilka som står för störst andel utsläpp.

Världens rikaste procent står dubbelt så mycket utsläpp som världens fattigaste hälft. Denna procent stod för 15 procent av alla utsläpp åren 1990-2015, enligt en undersökning av Oxfam. Den rikaste tiondelen står för över hälften av alla utsläpp sedan 1990.

Och medan den fattigaste hälften av Sveriges befolkning faktiskt minskat sina utsläpp med 16 procent sedan 1990, har den rikaste procenten i Sverige ökat sina utsläpp med elva procent, enligt Oxfam. Även om arbetarklassen i västvärlden också deltar i masskonsumtionen så är det alltså de rikas överkonsumtion som är det stora problemet.

En kapitalistisk tillväxtekonomi bygger på massproduktion av varor och kräver att storföretagens vinster ständigt ökar. Det kommer att ge ett ökat avtryck på miljö och klimat, oavsett vilka varor som tillverkas. En modern elbil må reducera de transportbaserade utsläppen, men den kräver fortfarande en stor mängd energi för att producera.

Att försöka förmå eller tvinga storföretagen att producera lite miljövänligare, och utveckla förnyelsebara energikällor, tycks visserligen ha lett till att utsläppen planat ut något, men de minskar inte.

Så vad är lösningen? Mänskligheten kan naturligtvis inte sluta producera varor. Hur mycket vi än snålar eller återanvänder, så kommer det fortfarande behövas produceras livsmedel, nya fordon, nya maskiner, nya konsumtionsvaror och så vidare. Här krävs såklart modern miljövänlig teknik och satsningar på förnyelsebara energikällor.

Men frågan som borde ställas är åt vem och varför vi producerar. Idag går enorma mängder energi åt att konstruera och producera varor, byggnader och maskiner som är fullständigt meningslösa och onödiga. Måste en miljonär ha sju-åtta olika lyxbilar? Behöver Sveriges rika elit verkligen fler lyxyachter?

Är det verkligen oundgängligt att bygga fler lyxhotell på konstgjorda öar i Persiska gulfen? Är USA:s massiva militärapparat verkligen nödvändig?

Idag produceras varor inte för att det finns ett konstaterat behov, utan för en marknad. Reklammakare skapar påhittade behov för meningslösa produkter. Varor konstrueras för att enbart hålla några år, för att det ger större vinst.

Istället för en marknad byggd på anarki och produktion efter vinst, krävs att vi lokalt och globalt planerar produktionen efter behov. Tekniken för att planera produktionen finns redan (varje enskilt företag planerar ju redan sin egen produktion). Resurserna finns också. Det som saknas är viljan. 

Visst bör vi alla se över vår konsumtion och våra resevanor. Men först och främst måste vi göra oss av med den rika elit som inte bara själva står för merparten av världens utsläpp, utan också är de som tjänar på dagens klimatfientliga ekonomiska system.