Krönika: Hur kan ett barn knivhugga ett annat barn?

En pojke knivhuggen i halsen av en jämnårig, bara några kvarter bort i Kortedala där jag bor. På en skola där jag en dag kanske kommer att ha egna barn.

Min reaktion är som många andras. Först bestörtning. Hur mår pojken och hur mår föräldrarna?

Sedan ilska. Hur kan ett barn knivhugga ett annat barn? Hur kan en sådan händelse överhuvudtaget uppstå? Var är föräldrarna? Vad gör skolan?

Förra veckans Uppdrag Granskning handlade om barn som rånar andra barn. Unga förövare som går fria, ibland utan att ens förhöras, på grund av lagens utformning.

Även då, bestörtning och ilska. Vad är det för barn som beter sig så här? Som med utstuderad råhet och brist på empati utsätter oskyldiga för våld och förnedring. Och varför får det inte konsekvenser?

Barn kan vara monster. Det vet alla som gått mellanstadiet. Men det våld som krupit ner i åldrarna de senaste åren kan inte bortförklaras som pojkstreck bland smågrabbar utan konsekvenstänkande. Så vad handlar det om?

I Uppdrag Granskning beskrivs förövarna främst som barn till invandrare. När det gäller knivdådet i Kortedala vet vi ännu ingenting om förövarens bakgrund men bara det att dådet skett i en invandrartät förort räcker för att debatten snart återigen lär handla om invandring.

Invandrare, och barn till invandrare, är överrepresenterade i brottsstatistiken. Rent av kraftigt överrepresenterade i vissa typer av brott. Vissa invandrargrupper är dessutom mer överrepresenterade än andra.

Den överväldigande majoriteten av de med invandrarbakgrund är såklart inte kriminella men det går inte att komma runt detta faktum som också kriminologer och sociologer skrivit om i årtionden.

Varför är det så här? Debatten brukar gå i cirklar. Ena sidan hänvisar till fattigdom, brist på resurser i skolan och nedlagda fritidsgårdar. Den andra hänvisar till normer, kultur och moral.

Självklart handlar det om många olika orsaker. En faktor är kultur och värderingar. Den som vill ha ett exempel kan se dokumentären ”Det våldsamma arvet” om irländska resande som uppfostrar sina barn till att försvara sin heder med våld.

Lika självklart spelar gangsterromantiken in, liksom kulturkrocken mellan ett svenskt liberalt samhälle och den typ av klansamhälle många invandrarföräldrar kommer ifrån.

Den socioekonomiska förklaringsmodellen förlöjligas allt oftare i debatten, ändå går den inte att komma ifrån.

Man blir inte rånare av att ens föräldrar är fattiga. Men normer, kulturer och värderingar uppstår inte ur tomma intet. De formas av verkligheten, av sociala och ekonomiska förhållanden.

Ingen föds till brottsling, varken i Sverige eller i något annat land. De destruktiva normer och värderingar som uppstår i vissa samhällen, till exempel segregerade förorter, kan bara brytas genom ekonomiska och sociala satsningar.

Detta får inte mig att känna mindre ilska mot de asociala individer som rånar och misshandlar. Det behövs kännbara konsekvenser. Men allra mest ilska känner jag mot de politiker som monterat ned välfärden, ökat segregationen och lagt grunden för det vi nu ser.