Idrotten ger hopp i västsahariska flyktingläger
I över 40 år har västsaharier levt som flyktingar i den algeriska öknen. Proletären besöker flyktinglägren, där nya generationer västsaharier växer upp, utan arbeten eller framtidsutsikter. De är trötta på att vänta på en fredlig lösning som aldrig kommer. Detta ställer nya krav på frihetsrörelsen Polisario.
Vi är på besök i de västsahariska flyktinglägren utanför staden Tindouf i västra Algeriet. Här bor idag cirka 170.000 västsaharier, vilka drivits på flykt från sitt hemland av den marockanska ockupationen. Lägren ligger utspridda i en del av den algeriska öknen som inte utan anledning kallas för ”djävulens trädgård”. För att kunna överleva här är flyktingarna helt utlämnade åt internationellt bistånd, vilket räcker precis till att hålla dem vid liv – varken mer eller mindre.
Majoriteten av de som bor här är ungdomar. De är födda och uppvuxna i flyktinglägren. Hela sina liv har de väntat på en utlovad fredlig lösning på konflikten. Frågan är hur länge till de orkar vänta.
– De flesta av ungdomarna har slutat tro på en fredlig lösning. De tänker på andra alternativ och på att återuppta den väpnade kampen, säger Ahmed Lehbib. Han är ungdoms- och idrottsminister i den västsahariska exilregering som har sitt säte i flyktinglägren.
Vi möter honom och hans kollega Jalihenna Mohamed i ett spartanskt mötesrum i flyktinglägret Smara. Väggarna är kala, med undantag för ett inramat porträtt av den västsahariska presidenten – det enda som påminner oss om att vi befinner oss i en myndighetsbyggnad.
Det har gått 28 år sedan Polisario lade ned sina vapen. De skrev under vapenvilan mot löfte om att västsaharierna själva skulle få avgöra sin framtid i en folkomröstning om självständighet. Någon folkomröstning har dock inte hållits. Västsahara är fortfarande ockuperat och flyktingarna är kvar i öknen, övergivna av omvärlden.
– Det är frustrerande. Det leder en till slutsatsen att all denna kamp med fredliga medel har varit förgäves, att de inte vill att vi ska uppnå vår frihet på det sättet. Många har börjat tänka att det är bättre att dö kämpande för sin sak än att dö långsamt i väntan på en lösning, säger Jalihenna Mohamed, ungdomsansvarig inom ungdoms- och idrottsministeriet.
Det västsahariska ungdoms- och idrottsministeriet har funnits sedan 2006. Det kan ses som ett försök att överbrygga den växande generationsklyftan inom det västsahariska folket – en klyfta mellan, å ena sidan, ett åldrande ledarskap som har satt all sin tillit till FN-processen och, å andra sidan, de yngre generationer som har förlorat sin tilltro till denna process.
– Vårt mål är att göra ungdomen delaktig och låta den ta ledningen och ansvaret för sina egna angelägenheter. Vi funderar mycket på hur vi kan ge ungdomar möjlighet att tänka utanför boxen och hitta nya sätt att konfrontera fienden utan att behöva återuppta kriget, säger Ahmed Lehbib.
Ett sådant sätt är idrotten. Ahmed Lehbib ser idrotten som ett verktyg i kampen för nationell frigörelse. Ambitionen är att ge ungdomen möjlighet att representera sin nation i internationella idrottssammanhang, för att på så vis påverka omvärlden till att erkänna Västsahara.
Idrotten kan också fungera som ett skydd mot de sociala problem som hotar ungdomen till följd av arbetslösheten och frustrationen i lägren – kriminalitet, drogmissbruk och religiös radikalisering. Hittills har samhället varit ganska förskonat från sådana problem, mycket tack vare den disciplin och kontroll som Polisario utövar i lägren. Det finns dock stora problem i de närliggande områdena som riskerar att sprida sig till lägren.
– Marocko är, som ni kanske vet, en av världens största producenter av cannabis och använder medvetet denna drog för att påverka västsahariska ungdomar. För några år sedan stängdes den direkta rutten för drogsmuggling till Europa nästan helt. Sedan dess har rutten letts om och passerar idag genom Västsahara, säger Ahmed Lehbib.
Islamistiska terroristgrupper som Al-Qaida kontrollerar stora områden i Sahara och får sina största intäkter från droghandeln. Enligt Polisario samarbetar den marockanska regimen med smugglarna och med terroristgrupperna i syfte att slå mot de västsahariska flyktinglägren. Än så länge har den religiösa extremismen dock hindrats från att vinna något större inflytande i lägren.
– Vår religion är en moderat form av islam som uppmuntrar tolerans och samvaro. Den har också påverkats av den västsahariska revolutionen som har strävat efter att utveckla samhället i en progressiv riktning, snarare än en konservativ. Men i slutändan är vi ändå en del av den här regionen och blir påverkade precis som alla andra samhällen. Om det nuvarande dödläget består är vi rädda för att inflytandet blir större, säger Ahmed Lehbib.
Det främsta hindret mot radikalisering har varit den folkliga tilltron till Polisario och till den nationella frihetskampen. Det är också denna tilltro som hittills har bundit västsaharierna till att faktiskt respektera fredsprocessen i alla dessa år. Frågan är bara hur länge till de kan förmås att vänta på en lösning som hela tiden känns mer och mer avlägsen.
– Det västsahariska folket har inte utfört något våldsamt dåd sedan vapenvilan 1991, säger Jalihenna Mohamed. De har hållit sig till fredligt motstånd även i de ockuperade områdena, trots allt. Det är bara på grund av att Polisario har uppmanat till det. Inte på grund av FN. Om Polisario sade åt oss imorgon att återgå till den väpnade kampen skulle det explodera överallt i de ockuperade områdena. Men vem vet? Vi får se.