Ilska i Karlskoga när förlossningen stängs

I Region Örebro Län finns det två förlossningsavdelningar. En i Örebro (USÖ) och en på Karlskoga lasarett. Varje år föds det 3.500 barn i regionen, varav 600 på Avdelning Q i Karlskoga.

Men den 29 maj 2019 fattades beslutet att förlossningen i Karlskoga ska läggas ned och den 15 juni 2019 blir sista dagen som lasarettet tar emot patienter.

– Vi har alltid haft ett bra samarbete med USÖ angående akut sjuka barn. Jag förstår verkligen inte det här beslutet, säger Britt Larsson med över 26 års erfarenhet som barnmorska på lasarettet. Hon har precis vaknat efter sitt nattskift och kommer ut från Pressbyrån med en kopp kaffe.

Som skäl till beslutet skrev Gill Kullberg, verksamhetschef för kvinnokliniken på Region Örebro län, att hon inte kunde ”tillgodose patientsäkerheten för de akut sjuka nyfödda barnen” efter den 15 juni. Men redan 2016 tog regionen beslutet att stänga förlossningen i Karlskoga under sommarmånaderna. Detta på grund av personalbrist. Det gick inte att ge barnmorskorna och undersköterskorna den lagstadgade semestern de hade rätt till.

Men redan den 5 juni, när Proletären besöker Karlskoga, tar läkarna på förlossningen ytterligare ett beslut med omedelbar verkan: Inga nya intag.

Argumentet är solklart. Om det är brist i säkerheten, varför då vänta till den 15 juni? Är det osäkert så är det osäkert. Med största sannolikhet ligger det ett ställningstagande i beslutet. En sista markering av trots gentemot regionen. Vi ger oss inte utan en strid.

Som underlag för beslutet hittar vi bristen på neonatalvård på Karlskoga lasarett. Denna typ av vård riktar in sig på barn som föds för tidigt i graviditeten och/eller som drabbas av någon akut risk. Socialstyrelsen har, sedan 2016, rekommendationer om att alla barn som föds före vecka 28 ska ”i största möjliga utsträckning” skickas till regionsjukhusen. Och för Karlskoga blir detta USÖ.

– Det kommer alltid finnas barn som föds för tidigt, och de ska inte vara här i Karlskoga. De ska till Örebro. Och det här är inget som jag argumenterar emot. Men vi har redan starka restriktioner för vilka kvinnor som får föda här. Kvinnan får inte ha ett BMI högre än 35. Hon måste vara gravid i över 36:e veckan. Hon får inte ha diabetes. Hon får inte ha några sjukdomar. Hon får inte ta några läkemedel. Hon får inte vänta tvillingar. Om vi håller oss till dessa premisser ser jag inte hur det är någon fara för patienterna.

Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) så behöver tio procent av alla nyfödda i Sverige neonatalvård, men med Karlskogas restriktioner så är denna siffra, enligt Britt Larsson, betydligt lägre. Då handlar det snarare om runt 1,5 procent.

– Vi har kanske 5-13 fall per år som är akuta, av totalt 600, och alla dessa måste inte skickas till USÖ för neonatalvård. Vi har rutiner för det här. Om något händer så är vi fullt kapabla att stabilisera barnen fram till dess att ambulansen från Örebro kommer.

Men stabilisering räcker inte. I alla fall om vi ska tro rekommendationerna från Svenska Neonatalföreningen. I april 2019 konstaterade föreningen att ”alla förlossningsenheter ska dygnet runt ha tillgänglig barnjour”. Och det är just denna tolkning av ”tillgänglig barnjour” som är en av grunderna till upprördheten.

Barnmorskorna på Karlskoga lasarett är utbildade för akuta händelser. I något som kallas CEPS, en slags simulering av akuta fall, får barnmorskor, narkosläkare och gynekologer arbeta med olika situationer som kan uppstå under en förlossning. Bland annat genom att skicka barn till USÖ för just neonatalvård.

– Vi har gjort allt som regionen krävt. De ville att vi skulle ha minst fyra personal under natten. Det fixade vi. De ville att vi skulle starta CEPS. Det fixade vi. Och vi lyckades rädda alla barn under simuleringen. Men trots allt det här ska vi stänga. Det känns som att regionen inte tror på oss. Var allt detta förgäves? Jag fattar det verkligen inte. Det är som att allt vi lärt oss nu ifrågasätts.

– Svenska Neonatalföreningen är en yrkesförening och inte något beslutande organ. Barnmorskeförbundet rekommenderar till exempel att det ska vara en barnmorska per gravid kvinna, men den regeln kan man uppenbarligen strunta i.

Ytterligare ett argument som används av Gill Kullberg för nedläggningen är en IVO-anmälan (Inspektionen för vård och omsorg) som gjordes i januari 2018 då ett barn var nära att dö.

– Jag kan inte gå in i detaljer på det här fallet. Men vad som är viktigt att påpeka är att det inte heller gick att lösa på USÖ. Barnet var tvunget att skickas till Stockholm för akutvård. Så redan här fallerar argumentet om att Örebro kan rädda allt.

– Sen när det kommer till anmälningar… Det här är ju vården. Ingen avdelning är perfekt. Det kan den inte vara. Man ska snarare vara orolig om en avdelning inte har några Lex Maria-anmälning. Då är det ju ett tecken på att något mörkas.

På mindre sjukhus fungerar allt som en tät sammanvävd verksamhet. Alla är beroende av varandra och försvinner en avdelning är risken stor att andra dras ned i fallet som dominobrickor.

För att ta ett exempel så är förlossningen beroende av narkosläkarna, utifall ett kejsarsnitt blir nödvändigt. Men förhållandet är också omvänt. Om narkosen inte arbetar med kejsarsnitt så minskar deras arbete och i längden kan detta leda till lägre löner. Ringarna på vattnet sprider sig då på de mindre sjukhusen, eftersom de får svårt att rekrytera.

En som jobbar på en av dessa potentiella dominoavdelningar är Markus Engblom. Han är för tillfället pappaledig från sitt jobb som sjuksköterska på dialysen för att vara hemma med sin andra dotter, som föddes i Karlskoga.

– Jag jobbade när beslutet kom. Vi fick ett meddelande på intranätet om att förlossningen skulle stänga. Det var många fågelholkar den dagen, men på nåt sätt ändå väntat.

– De nya riktlinjerna som ställs upp om neonatalvård drabbar de mindre sjukhusen i större skala. De kommer så småningom behöva stänga. I den bästa av världar hade jag gärna sett att neonatalvård fanns även här.

– Jag tror verkligen inte att nedläggningen är någon diabolisk plan. Men det finns ingen folklig förankring i det här beslutet. Och allt har förmedlats på ett konstigt sätt, och väldigt fort. Det är mycket känslor i Karlskoga just nu.

Karlskoga lasarett blev länsklinik 2016. Vilket i praktiken betyder att besluten om hur verksamheten ska drivas fattas på det centrala sjukhuset i regionen. Det vill säga USÖ. Men med detta kom en mängd olika uppdelningar i organisationerna. Sprickor som försvårar administrationen och gör en redan komplicerad organisation mer komplicerad. Läkarna blev underordnade sjukhuset i Örebro, medan vissa kliniker och mottagningar, samt sjuksköterskorna, blev kvar med Karlskoga som beslutsfattande ort.

– Den här vårdorganisationen är lika ogripbar som EU, säger Markus Engblom. Själva lasarettet, som gemene man känner till det, finns inte kvar. Länsklinikerna infördes i hopp om att skapa en mer jämlik vård men det finns stora brister i struktur och administration.

– Ett enkelt men konkret exempel är om något går sönder på vår avdelning. Förr kunde vi gå ned till vaktmästaren och be om hjälp. Men nu måste vi först skicka en förfrågan till servicecenter Örebro, som i sin tur kontaktar vaktmästaren. Det finns väl en tanke med det, men sådana här enkla saker försvårar verksamheten.

– Och när det kommer till kommunikationen mellan regionerna jobbar vi inte ens i administrativa system som klarar av att samarbeta.

Marcus Engblom menar att regionerna är föråldrade.

– Tanken var ju först att vi skulle slås ihop med Uppsala. Då hade kompetensen och patientsäkerheten sett bra ut på pappret, men rent praktiskt så vet jag inte. Jag tycker det bästa vore om vi gick till en statlig vård, där primärvården läggs på kommunerna.

– Nu när förlossningen är borta så finns en risk att det sprider sig. Till slut kan det vara så att bara den elektiva kirurgin blir kvar. Alltså, den som bara fokuserar på enkla ingrepp under dagtid. Och försvinner detta så kan den akuta verksamheten bli drabbad.

När vi förmedlar dessa tankar till Britt Larsson så håller hon med.

– Om den akuta verksamheten tas bort så är det förödande. Vi har ju farliga industrier i regionen. Smäller det, som det har gjort, så måste det finnas ett sjukhus!

– Hur ska jag säga det här utan att verka konstig… men en kirurg vill inte stå hela dagarna och arbeta med åderbråck. Man måste ha olika arbetsuppgifter, både för att behålla kompetensen och för att stimulera arbetet.

– Och det här gäller även för mig, som barnmorska. När jag jobbade på USÖ förra sommaren så hade jag bara förlossningar hela dagarna. Det blir slitsamt. Och det är mer tryck i Örebro. Fler som föder. När jag jobbade där under förra sommaren så ryckte undersköterskorna i dörren direkt efter ungen kommit ut. Stress är inte bra. Varken för mig eller för mamman.

– Här i Karlskoga kan jag också jobba på BB, men även med andra arbetsuppgifter. Man får en bättre kontakt med patienterna då, eftersom jag kan följa barnet på hela resan.

Alla vi pratar med i Karlskoga poängterar att bristerna med en flytt till Örebro inte baserar sig på en brist på kompetens hos personalen i Örebro. Snarare handlar det om andra, mer strukturella problem. Ramarna som personalen måste röra sig inom. Saker som de är oroliga för är just en ökad stress och en utökad arbetsbelastning.

Knappt 15 minuters gångväg från lasarettet bor familjen Valdemarsson. För två veckor sedan fick Helen och Kristian dottern Tyra på Avdelning Q. De är nu hemma och försöker greppa den stundtals overkliga situationen som kommer med ett nyfött barn.

– Jag har bott här i hela mitt liv, säger Kristian Valdemarsson, som för tillfället är hemma på grund av ett gipsat ben.

– Förlossningen är en grundläggande rättighet för oss i Karlskoga.

Han har två barn sedan tidigare (som föddes på USÖ) och tycker att det finns en skillnad på förlossningarna i regionen.

– Det är liksom mindre stress här i Karlskoga. De finns mer tid och man får ta mer plats. Jag tyckte i alla fall det som pappa. Det va inget snack om att jag skulle få en säng och sova kvar. Och om man vill stanna kvar ännu längre så känns det inte som att man tränger sig på.

– Jag hade stora förslossningsrädslor när Tyra skulle komma, säger Helen Hallner Valdemarsson, som är förstagångsföderska. Men vi fick besöka förlossningen innan födseln. Det dämpade min oro väldigt mycket.

– Det tar ju tid att åka till Örebro. Och om man ska göra som vi gjorde, alltså besöka innan, så är det ju en extraresa. När slutar den här centraliseringen? Ska alla föda i Stockholm till slut? De tar ju bara emot lågriskfödslar här i Karlskoga. Jag fattar liksom inte vad problemet är.

Denna oro om resväg är Helen Valdemarsson inte ensam om. De vi pratar med i Karlskoga ser det som ett problem. Men nyligen gick Paula Wallmon, ordförande för Örebro läns läkarförening, ut i läkartidningen och sa: ”Det är ju inte Norrland det här. Det är inte så långt, det är 4 mil.”

Men förlossningar är inte bara resan till och från sjukhuset när barnet ska födas. Packning. Förberedelser. Stress. Oförstånd. Speciellt för förstagångsföderskor. Förlossningsvärkar kan också resultera i en resa tillbaka hem om kvinnan inte öppnats tillräckligt. Hem och tillbaka.

– Jag är jävligt glad att jag hann föda innan de stängde. Just i dagsläget tvekar jag på om jag vill ha fler barn.

– Det finns säkert pengar att tjäna på det här beslutet, säger Kristian Valdemarsson och suckar. Det gör det alltid. Företagstänket med att vården måste gå med vinst måste bort. Och kvinnor ska inte behöva åka över hela Sverige för att föda barn. Det är ohållbart.

Hans föraning är inte långt från sanningen. I en utredning från 2010, som undersökte huruvida förlossningen på Karlskoga skulle ha sommarstängt eller inte, kan vi läsa att regionen skulle spara 341.000 kronor. Och när de räknade in slutenvården fanns det 1.773.000 kronor att spara. Och dessa siffror gäller bara för en stängning under sommarmånaderna. Så nog finns det pengar att hämta.

– Nu måste vi ut och demonstrera. Oavsett hur det slutar, säger Helen Valdemarsson.

– Jag håller med, säger Kristian Valdemarsson. Jag sliter av mig gipset och går på kryckor.

Stämningen på Avdelning Q på Karlskoga lasarett är som under en likvaka. På en plats som vanligtvis ska vara fylld av glädje över barn som kommer till världen pratar nu personalen med korta meningar och med låg ton. Och om Karlskoga lasarett någonsin haft en själ så är det den som nu kastats in i en förtvivlan över vad som nyligen skett.

– Jag är gammal, så det är ingen fara för mig, säger Britt Larsson när hon öppnar dörren. Min pension är inte långt borta. Men de andra som jobbar här, de är ju runt 30. Jag är orolig för dem.

Hon viftar till sig två arbetskamrater i korridoren.

– Vi vet inte vad som kommer hända. Det är som att alla vet mer än oss just nu, säger Linn Larsson som är undersköterska på avdelningen. Vi har precis lagt schema inför hösten. Men det känns så meningslöst.

Personalen beskriver nedläggningsbeslutet som traumatisk. Magproblem, dålig sömn och en försvunnen aptit. En av kvinnorna vi träffar berättar att hon hade svårt att minnas hur hon kom hem föregående dag. Helt plötsligt stod bilen parkerad på uppfarten och hon var hemma.

– Jag trivs så himla bra här, säger Linn Larsson och lyser upp, för att i nästa ögonblick kastas in i verkligheten. Jag kan inte åka till Örebro och jobba. Det är för långt. Jag bor i Kristinehamn.

– Många här har ju småbarn, påpekar Britt Larsson. En resa på en och en halv timme, och sen hämta på dagis. Det är ju ohållbart.

– Jag skulle vilje se statistik på om det finns en ökad risk med att förlösas på en liten förlossningsenhet jämfört med en stor, avslutar Linn Larsson. Tills det står svart på vitt tror jag det inte. Det är de primära insatserna som räddar liv.

Och Britt Larsson håller med.

– Närhet är en viktig aspekt när det kommer till barnafödande. Särskilt för kvinnor som föder sitt andra eller tredje barn. Vi hade nyligen en kvinna som födde på mindre än en timme från det att värkarna började. På den tiden hinner man fram till Våtsjön (beläget mellan Karlskoga och Örebro). Vi kanske ska öppna en jourklinik där?

Den 15 juni hålls en demonstration i Karlskoga mot nedläggningen av förlossningen.