Filmrecension: Inga pajaskonster

Filmen Joker dömdes på förhand ut som en väckelsefilm för incels, subkulturen för sexuellt frustrerade alt-right-killar. Det gick så långt som att biografägare och myndigheter på vissa håll i USA flaggade för en eventuell våg av masskjutningar.

Riktigt så illa blev det inte (peppar, peppar, ta i trä) och Joker visade sig dessutom vara mer av en ”vänsterfilm”, en i grunden ganska gripande historia om klassförakt och utanförskap.

Filmen utspelar sig i DC:s serietidningsuniversum, i ett skitigt Gotham City något årtionde innan Batmans intåg. Det är ett klassklyftornas Gotham. Ett hopplöshetens Gotham. Hemlöshet, droger och kriminalitet har gjort gatorna osäkra. En utdragen sopstrejk har fyllt dem med avfall.

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) är en man som inte mötts av annat än grymhet och förakt av samhället. På dagarna jobbar han som hyrclown, på kvällarna försöker han slå igenom som stand up-komiker. Det går sådär.

Arthur bor med sin åldrande mor, som in i det sista hoppas på att hennes förre arbetsgivare, multimiljardären Thomas Wayne (Batmans farsa), ska svara på hennes brev och kanske komma dem till undsättning. Det går också sådär.

Arthur är lätt psyksjuk. Han har vanföreställningar och galna skratt-ticks. Men han får åtminstone hjälp i form av samtal och medicinering.

En dag får han reda på att socialkontoret han besöker ska läggas ner till följd av nedskärningar. Socialsekreteraren rycker på axlarna: ”De där uppe skiter i såna som dig. Ja… de skiter i såna som mig med, för den delen”.

Och det blir bara värre. Arthur blir av med jobbet. På tunnelbanan hem blir han antastad av några dryga yuppies. Bägaren rinner över. Han skjuter ihjäl dem.

Kvällstidningarna skriver om en blodtörstig clown som är ute efter stadens rika. Det darras i finanskvarteren. Men många av stadens invånare tycker att clownen gjorde rätt.

Thomas Wayne skäller ut pöbeln i tv. Bensin på elden. Snart har en stor proteströrelse bildats – de bär clownmasker och lyfter paroller à la ”Ät de rika”.

Sen brakar helvetet loss.

Joker är en så kallad ”serietidningsfilm”, men de ämnen som berörs är högst verkliga – och mer aktuella nu än på länge.

Filmen är inte sprungen ur ett vakuum. Det råder inga revolutionära stämningar i USA, men det verkar som att en stor del av den unga skuldtyngda, gigjobbande generationen där har fått nog av de ökande klassklyftorna.

En ny undersökning från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute visar att 44 procent av 18-29-åringarna i USA blir förbannade när de läser eller hör om rika människor. 39 procent ur samma målgrupp anser att det är omoraliskt av samhället att tillåta miljardärer. 35 procent tycker att våld mot rika är berättigat.

Cato Institute tycker naturligtvis att det här är bekymrande. Det tycker jag med – andelarna borde vara ännu större.