Intervju: Inge Pardon – skoningslös skåning i kaxig debut

Den skånske popmusikern Inge Pardon debuterar mitt under brinnande pandemi. Tidigare under coronahösten släpptes debutsingeln Förlorad och nu en EP.

– Ur ett marknadsföringsperspektiv är det helt uselt att debutera nu, säger Inge Pardon till Proletären och skrattar.

– Man ska komma ut och gigga, men alla spelställen lägger ner. Så på ett sätt kunde det ju inte vara sämre.

Men du gör det ändå?

– Ja, vad fan ska man göra då?

Inge Pardon växte upp i arbetarmiljö i Trelleborg och i Malmö. Många i familjen arbetade i hamnen eller gummifabriken. Ofta både och. 

Det speglas i musiken. Förlorad är en rivig indiedänga om uppväxten i en industristad på dekis. Om klasshat, frustration och förlamande tristess i det han kallar ett ”kargt jävla nittiotal”.

– Det var ett årtionde kantat av en militant fascism, en arbetarrörelse som inte var en rörelse längre, utan bara små spridda fragment av tärda kroppar utan organisation. Men sen skildras ju kamratskapet också.

Det var genom tonårens punkkscen som Inge Pardon fann musiken. Och visst andas EP:n lite punk. Men mer poppunk à la Bob Hund än Svettens Söner. DIY är det i alla fall.

Inge Pardon är ett enmansprojekt – han sätter sången hemma och mixar allting själv. Innehållet är lo-fi och spretigt.

– Jag spelar in låtar som får tala för sig själva. Man kan förlora i ”helhet” på det, men jag konsumerar själv bara enskilda låtar. Jag har bara shuffle på hela tiden och lyssnar mycket sällan på hela album. 

– Här skulle man kunna fläka ut en teori om hur stressade vi är och att jag inte känner att jag har tid och ork att ta mig igenom tolv spår för att endast landa i att 99 procent av alla album ändå bara hade två-tre bra låtar. Jag respekterar lyssnaren för mycket för att utsätta den för den typen av arrogant narcissism.

Johan Rönnow

Inge Pardon

I helhetens namn vill han ändå beskriva EP:n som en ”sorgesång över det inställda upproret”.

– Revolutionen som aldrig kom, eller nåt.

– Samtidigt befinner vi ju oss i en tid där upproren uppstår överallt, men jag tycker att problemet är att man inte lyckas förvalta de kamper som hela tiden förs. Man är helt oförmögen till det. Istället får vi dras med identitetspolitik och kulturrelativism.

– Och det gör mig ledsen. Så EP:n är den sorgesången, den är efterdyningarna av en besvikelse och ett rop efter lite hederlig socialistisk stolthet.

Vad tycker du folk borde göra uppror över?

– Det finns ju så mycket. Det finns ju ingen som helst anledning att låta bli. Att folk inte blir mer förbannade över att 2.000 personer äger mer än 60 procent av befolkningen, till exempel. Fast kanske är exempel som dessa ett problem i sig. Att de blir för abstrakta, vilket gör det svårt att greppa utsugningens karaktär. Den mäts i kapitalisternas vinster. Att någon lyckas köpa en ny platt-tv på avbetalning är liksom inte ett tecken på ökad generell levnadsstandard. Höga hyror och eftersatta lägenheter, nedskärningar, arbetsrätt och hyvling... va fan.

Inge Pardons låtar har uppmärksammats i P3 och finns att streama på Youtube och Spotify.