Ledarkrönika: Internationell solidaritet istället för sanktioner

Bagdad, oktober 2002. Jag besöker barnsjukhuset al-Mansour. Stämningen är uppgiven. Det som en gång var ett av Mellanösterns modernaste och bästa sjukhus börjar alltmer likna ett väntrum på döden.  

Under rundvandringen talar jag med personal, och tittar in hos sängliggande barn och deras desperata föräldrar. Inte alla men många av barnen har sjukdomar som det med stor sannolikhet skulle gå att bota. Om Irak hade tillåtits importera nödvändiga mediciner och medicinsk utrustning.

Det är tungt att gå runt och se alla de barn som av västvärldens ledare dömts till döden. Ännu tyngre måste det vara för vårdpersonalen.

”Våra händer är bakbundna. Jag och mina kollegor tvingas se på när patienterna dör på grund av sanktionerna. Vi kan inget göra”, sade chefsläkaren Murtada Hassan och suckade uppgivet.

De av västvärlden upprätthållna sanktionerna mot Irak under perioden 1990-2003 kostade över en och en halv miljon irakier livet. Flera högt uppsatta FN-chefer vid den tiden beskrev det som ”ett utdraget folkmord”. 

Irak var tyvärr inget tragiskt undantag. Sanktioner är än idag ett vapen som den rika världens styrande tar till som bestraffnings- och påtryckningsmetod mot andra stater. Och sanktionerna är idag precis som i Irak 2002 ett brutalt vapen, som slår sönder välfärdssystem och skördar människoliv.

Ännu allvarligare har situationen blivit till följd av coronapandemin.

Vikten av att häva sanktionerna för att kunna bekämpa coronaviruset, är utgångspunkten i ett aktuellt brev till FN:s generalsekreterare António Guterres. 18 länder har skrivit under det. Bland dem finns Iran, Syrien, Venezuela och Demokratiska folkrepubliken Korea, som alla är hårt utsatta av västvärldens ekonomiska strupgrepp.

För att kunna möta den gemensamma fienden, covid-19, krävs solidaritet och samarbete på högsta möjliga nivå, står det i brevet. Men det är omöjligt för många av de länder som är utsatta för dessa illegala och folkrättsvidriga tvångsåtgärder.

De 18 staterna kräver att sanktionerna omedelbart ska hävas: ”Vi kan inte låta politiska intressen hindra möjligheten att rädda liv”.

USA:s och EU:s ledare brukar till sitt försvar hävda att sanktionerna inte omfattar mediciner och medicinsk utrustning. Det är till delar sant. Men indirekt slår sanktionerna hårt mot vården.

Hotet från USA om tuffa åtgärder mot alla som bryter mot påbuden gör att utländska företag inte vågar exporterar varor till de utsatta länderna. Och bankerna vågar inte administrera betalningar, vilket kraftigt försvårar all handel.

Resultatet blir detsamma som i Irak 2002. Människor dör på grund av politiskt motiverade beslut fattade i Washington och europeiska huvudstäder.

Medan västvärlden bestraffar andra stater och folk med sanktioner – eller krig – finns det de som gör det motsatta.

Den lilla karibiska ö-nationen Kuba har utsatts för USA:s ekonomiska strypsnara under ett halvt århundrade. Trots detta skickar landet läkare och annan vårdpersonal världen över. Under våren har de efterfrågade kubanska läkarna anlänt till över 20 länder för att på plats hjälpa till att bekämpa covid-19.

Här har omvärlden mycket att lära. För visst skulle världen bli en bättre plats om fler länder gjorde som Kuba. Om fler satsade på solidaritet istället för sanktioner och krig.