Jätteprotester i Algeriet – avvaktande västmakter

Hundratusentals demonstranter har i jätteprotester den senaste månaden krävt att Algeriets president Abdelaziz Bouteflika avgår och att nyval hålls. Protesterna bröt ut efter att det stod klart att Bouteflika, som efter en allvarlig stroke 2013 varken kan tala eller gå, ställer upp i presidentvalet den 18 april. Bakom protesterna finns också missnöje med korruption och arbetslöshet.

I ett försök att dämpa protesterna drog Bouteflika i början av mars tillbaka sin kandidatur samtidigt som landets premiärminister avgick och presidentvalet sköts upp på obestämd tid. Men beslutet eldade snarare på protesterna ytterligare.

Förra veckan uppmanade landets arméchef Ahmed Gaid Salah det konstitutionella rådet att förklara Bouteflika oförmögen att styra landet och att nyval organiseras inom 90 dagar. Men många demonstranter ser snarare FLN-regeringens och arméchefens drag som ett sätt för militären att försöka behålla kontrollen i landet, utan presidenten.

Bland de politiska grupperingar som varit aktiva i protesterna finns både islamistiska grupper med rötter i FIS-gerillan som stred mot FLN-regeringen under 1990-talet och partier som Socialistiska styrkornas front, ett socialliberalt parti med stöd bland landets berbiska minoritet. Landets fackliga rörelse har också varit aktiva, med strejker som lamslagit flera sektorer.

Bouteflika har de senare åren främst använts som en slags fasad för den verkliga makteliten – militären och ett fåtal mäktiga kapitalister. Denna allians mellan militären och en nationell borgarklass har sina rötter i den fraktion av FLN som tog makten i landet 1965, efter tre års styre under den mer socialistiskt orienterade FLN-ledaren Ahmed Ben Bella. FLN:s styre har inneburit ett relativt stabilt och sekulärt styre med vissa proggressiva inslag, samtidigt som landet haft goda politiska och ekonomiska relationer med västmakterna.

I väst har reaktionerna hittills varit återhållsamma, inte minst sett i ljuset av inblandningen i Venezuela. Macron har också anledning att sitta still i båten. Frankrike importerar 10 procent av sin gas från Algeriet och ett destabiliserat Algeriet skulle kunna innebära nya stora flyktingströmmar och grogrund för islamistisk terrorism.

Under en presskonferens i Djibouti uttalade Macron sitt stöd till regeringens försök att organisera nyval och för en ”övergång under en rimlig tid”. Uttalandet har retat upp demonstranter som visat sitt missnöje med plakat riktade mot utländsk inblandning.

Samtidigt som relationerna med väst vårdats har landet försiktigt närmat sig Kina och Ryssland, en inriktning som den nytillträdde vice inrikesministern bekräftade genom ett besök i Moskva i mitten av mars. Ryssland, som varnat för att det finns krafter som utnyttjar protesterna för att destabilisera landet, har sagt sig vara beredd att medla mellan regeringen och oppositionen.

Inom landets ekonomiska elit vädrar vissa krafter också morgonluft, och ser möjligheter att få sin del av bytet om en ny regering privatiserar den statliga sektorn, inklusive gasindustrin. Så har till exempel Algeriets största privata koncern, Cevital, uttalat stöd för demonstrationerna.