Jenny Tedjeza: Tack för mig

Kära läsare!

Efter 18 år på tidningen har jag nu valt att lämna Proletärens redaktion. Ett nödvändigt, men inte helt enkelt beslut som vuxit fram under den senaste tidens interna motsättningar inom Kommunistiska Partiet, som bland annat rört tidningsarbetet.

Sedan vi lanserade Proletärens nya utseende i Varberg för snart två år sedan har redaktionen och jag arbetat för att göra tidningen till en relevant arbetartidning i en turbulent samtid. Vi har strävat efter en större bredd bland de personer som intervjuas och skriver i tidningen, vi har öppnat upp för mer debatt och försökt att ta upp de frågor som bränner för arbetare idag.

Parallellt med att utveckla tidningens innehåll har vi velat hitta nya vägar att nå fler läsare och göra tidningen mer känd i offentligheten. Vårt program på Bokmässan i Göteborg och de båda Höj rösten-turnéerna är exempel på detta. 

Jag är personligen helt övertygad om att arbetare behöver mötesplatser och medier som står fria både från den ekonomiska eliten och medelklassens dominans över det offentliga samtalet. Jag ville att Proletären på allvar skulle anta utmaningen att bli en megafon för de som höjer sina röster på jobbet, i facket och föreningslivet.

Men för att lyckas med det måste tidningen ha högt i tak och inte backa för samtidens svåra frågor. Vi måste möta människor med öppenhet och ödmjukhet, och bjuda in till samtal snarare än att tala om för folk vad de ska tycka i varje fråga.

Tyvärr har utvecklingsarbetet med Proletären försvårats av motsättningarna inom Kommunistiska Partiet. 

För mig är det självklart att Proletären inte bara ska vara en partitidning, utan också en arbetartidning. Alla artiklar måste inte ge uttryck för partiets uppfattning, särskilt inte krönikor och debattinlägg som ju rimligtvis skribenterna själva får stå för. 

Jag tror inte att Proletären kan lyckas med sin uppgift att förena kämpande människor om alla läsare måste gilla och ställa sig bakom allt som publiceras, eller alla människor vi intervjuar, vare sig det är i tidningen eller i vår monter på Bokmässan. Då förvandlas läsekretsen till en mycket liten klubb för inbördes beundran. 

Jag tror inte heller att vi lyckas med uppgiften om vi ängsligt duckar för samtidens frågor, som exempelvis migration och integration, eller om vi inte är öppna i debatten om den kris som vänstern genomlever i hela västvärlden.

Jag lämnar redaktionen med stora delar sorg. Tidningsarbetet har varit mitt livs stora intresse och jag kommer att sakna kontakten med er som läser Proletären. Tack för ert engagemang i tidningen och för er konstruktiva kritik! Det är vi tillsammans som är Proletären.

Jag kommer också att sakna mina fantastiska arbetskamrater på redaktionen. Det har varit en ära och ett nöje att göra denna resa tillsammans med er. Tack för allt ni har lärt mig i våra ständigt pågående samtal, inte minst när vi varit oense!

Jag är också tacksam för alla de möten med människor jag haft förmånen att uppleva under alla år på tidningen, både som reporter och som tidningens ansikte utåt. Det har varit ett äventyr!

Jag lämnar redaktionen, men absolut inte övertygelsen om att arbetarklassen behöver sina egna medier. Medier som utgår från vår verklighet och ger plats åt våra röster. Där kan Proletären spela en avgörande roll. 

Kampen fortsätter!