Proletärens nya chefredaktör: Vi måste även ta i de obekväma frågorna

Efter 18 år på Proletären har Jenny Tedjeza valt att avsluta sin anställning på tidningen. I den här krönikan förklarar hon varför. 

Ny chefredaktör är Robert Wettersten, som arbetat på redaktionen sedan 2014, och under de senaste åren har varit ansvarig för arbetsmarknadsbevakningen i tidningen. 

Kan läsarna vänta sig några stora förändringar framöver? 

– Nej, inte några större förändringar. I det stora hela tycker jag att Proletärens utveckling de senaste åren har varit i rätt riktning. 

Och vilken är det?  

– Att vi måste etablera Proletären som en tidning som på något sätt berör alla arbetare. Tidningen ges ut av Kommunistiska Partiet, och så kommer det fortsätta vara, men det betyder ju inte att varenda artikel måste hålla sig till någon partilinje. Vem mer än de närmast sörjande vill läsa ett tjugosidigt flygblad varje vecka? 

Nu hårdrar du det lite. Vad betyder detta mer konkret?

– Till exempel att vi måste kunna intervjua personer som inte tycker som vi i alla frågor, något som är en självklarhet i de flesta tidningar. Vi kan inte ställa krav på att alla intervjuobjekt eller krönikörer i tidningen måste uttrycka samma åsikter som tidningens ägare. 

”Är detta frågor som berör arbetare, då är det vår förbannade plikt att behandla dem i Proletären. Annars är vi bara en arbetartidning på pappret, inte i verkligheten.”

– Det är viktigt att skilja på tidningens olika delar, där ledaruppslaget i början av tidningen redigeras av Kommunistiska Partiets ledning. Där kan man läsa vad partiet tycker i olika frågor. Men resten av tidningen måste få vara friare, och våga sticka ut hakan, provocera och resonera kring de frågor som berör arbetarklassen 2019.

Vilka frågor är det? 

– Det där är lite krångligt, för idag upplever majoriteten av klassen inte att de viktigaste frågorna är de som vi skriver mest om. Inskränkningarna i strejkrätten till exempel. Det var knappast en snackis i särskilt många fikarum, trots att det är en fråga av yttersta vikt. Tittar man på vilka frågor som var viktigast bland LO-kollektivet i valet förra året, så är arbetsmarknadsfrågor över huvud taget inte någon stor fråga. Det betyder inte att vi ska fokusera mindre på de frågorna, men vi måste ta i fler frågor. 

– Utöver sjukvården, som är en fråga vi har skrivit mycket om i Proletären, så hamnade invandring och integration samt lag och ordning i toppen bland de frågor som arbetarväljare tycker är viktiga. Det ses av många som typiska högerfrågor, och inget som en kommunistisk arbetartidning ska skriva om. Det tycker jag är fel. Är detta frågor som berör arbetare, då är det vår förbannade plikt att behandla dem i Proletären. Annars är vi bara en arbetartidning på pappret, inte i verkligheten. Rent objektivt så påverkar migrationen det mesta; arbetsmarknaden, bostadssituationen, kommunernas ekonomi, jämställdheten – you name it! Och det är främst knegare och vanligt folk som drabbas av brottsligheten. Så att detta är arbetarfrågor är det inget snack om, enligt mig. 

Finns det inte en risk att Proletären då blir en tidning som vänder kappan efter vinden?

– Så får det inte bli! Men vad det handlar om är att vi måste belysa frågorna ur ett arbetarperspektiv. Och, utan att skriva läsaren på näsan, även ge klassmässiga svar på de här frågorna. Det är en utmaning, och hur vi än skriver är det alltid någon som blir förbannad. Men det tror jag mest är bra. Då kan det bli debatt och vi får en mer levande tidning. 

– Och som sagt är det inte fråga om att sluta skriva om våra mer traditionella profilfrågor, som arbetsmarknad och antiimperialism. Självklart inte.