Kampen för det gemensamma

Idag köps säljs och läggs skolor ner i vårt land. Vårdcentraler och äldreboenden byter ägare. Man säljer sjukhus, apotek, energibolag och hyresrätter till privata intressen där riskkapitalbolagen tjänar stora pengar.

Individuella lösningar ersätter gemensamma. Egenintresset premieras och folkhemmet monteras ned.

Svensk arbetarrörelse föddes och växte fram därför att den fattiga och ekonomiskt utsugna arbetarklassen insåg att utan kollektivitet som bygger på klassolidaritet är det omöjligt att avskaffa det kapitalistiska samhällets orättvisor.

Ur den insikten skapade arbetarklassen de instrument som man ansåg sig behöva för att klara kampen mot privata kapitalintressen. Fackföreningar och partier blev de viktigaste instrumenten.

Men det krävdes mer än så. Konsumentkooperationen, hyresgäströrelsen, bostadskooperativ, kultur- och studieförbund byggdes som komplement för att ta tillvara klassens intressen inom flera områden i samhället.

Arbetarrörelsen har också varit en mycket viktig del i byggandet av andra rörelser. Låt mig bara nämna idrotts-, nykterhets- och handikapprörelsen. Ett organisationsbygge som bygger på frivilligt engagemang och deltagande och som går som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia.

Men även om organisationsstrategin i första hand handlade om att skapa nödvändiga instrument för att bekämpa den politiska och ekonomiska högern så fanns det också andra syften. Organiseringen var också ett medel för att utveckla och praktisera solidaritet och kollektivitet i de egna leden.

Tillsammans kunde man göra så mycket mer än vad den individuella kraften räckte till.

Vi ser idag att den offentliga sektorn går hand i hand med det kollektiva intresset. En samhällssyn där solidaritet och det kollektiva intresset löper som en röd tråd är orsaken till att vi avvisar förslag om privatiseringar av den offentliga sektorn. 

Vi behöver mer kollektivt ägande av vår välfärd, inte mindre.

Utgångspunkten är liksom i alla övriga ställningstaganden ideologisk. För det är genom ett gemensamt kollektivt ägande som vi underminerar det privata ägandets maktutövning. Vi ställer kollektivet och solidariteten mellan människor med likartade intressen, mot privata pengaintressen.

Jag tycker ändå inte att man skall ställa sig kallsinnig till en diskussion om förändring och utveckling av den offentliga sektorn. Men till skillnad från de borgerligas eviga och allenarådande privatiseringsalternativ bör frågan ställas huruvida samhällelig solidaritet alltid måste utgå ifrån institutioner, förvaltningar och myndigheter? 

Det finns en oerhörd tillgång i den breda solidariteten. Istället för privatisering tror jag att kooperativa och kollektiva lösningar baserade på solidaritet, jämställdhet och rättvisa är modellen för framtiden.