Ledare Kartellpartierna och Rosa Luxemburgs kloka varning

Att gotta sig i andra organisationers, eller för den delen enskilda personers, problem är inte någon hedervärd syssla. Det är bättre att korrigera egna fel och brister, än att påtala andras.

Men den turbulens som råder inom både Vänsterpartiet och Miljöpartiet, där ledande företrädare avgår i parti och minut, vittnar om mer grundläggande problem.

Vänsterpartiet, och i varje fall tidigare Miljöpartiet, vill enligt partiprogrammet sträva efter ett annat samhälle bortom den nuvarande kapitalistiska ordningen. 

En framtid då människan och miljön sätts i första rummet, istället för kapitalets eviga jakt på högre profiter. Där den borgerliga demokratins förkrympta perspektiv – då ekonomin styrs under envälde och medborgare är passiva åskådare – istället ersätts av en deltagardemokrati och gemensamt ägande.

De nuvarande problemen beror på en anpassning bort från dessa mål. Gräsrotsdemokrati ersätts av partiledningars toppstyrning. Samhällsförändring byts ut mot statsförvaltning. Och det myller av aktivitet och debatt som måste vara livskraften i varje rörelse som vill samhällsförändring uppfattas allt mer som ett hot mot ledningarnas strategi. 

Det handlar om det som statsvetaren Magnus Hagevi kallar för uppkomsten av kartellpartier. Och i grunden finns som alltid ekonomin.

Systemet med skattefinansierat partistöd brukar beskrivas som en garanti för demokrati, det innebär att även partier som saknar stöd från rika företag och organisationer kan delta i den partipolitiska processen. 

Det finns bärighet i det argumentet och ett visst offentligt partistöd är inte fel. Men idag har systemet vuxit till ett monster, som istället för att stödja demokratiskt inflytande har blivit ett hinder för detta.

Det offentliga partistödet, som uppgår till runt fem miljarder varje mandatperiod, har gjort partierna oberoende av sina medlemmar.

Partierna blir allt mer avskärmade från samhället och medborgarna. De utvecklas till utskott på statsapparaten. 

Att förvalta statsapparaten – vars syfte i grund och botten är att skydda det rådande ekonomiska och sociala systemet – blir viktigare än att förändra samhället utifrån folkviljan. 

Den systembevarande korruptionen sitter i väggarna i dessa församlingar, vilket fått mer än en glödande förändrare att sluta som en grå förvaltare.

De svällande inkomsterna från det offentliga leder till ökad professionalisering av politiken. Politiken förvandlas till en födkrok, både inom partierna och i folkvalda församlingar. 

Lägg där till partiernas kontroll över utnämningar och tillsättande av viktiga poster inom offentlig sektor som öppnar för vänskapskorruption, men också genererar en rädsla att sticka ut och slåss för sin övertygelse då sådant kan riskera framtida reträttplatser.

Starka röster och kritiker blir ett hot mot partistrategin. Ju mer strålkastarljus på partiledaren desto mer medieskugga för resten av medlemmarna.

Partiernas avsaknad av förankring i samhället – när politiskt aktiva inte längre står ute i verkligheten på arbetsplatser och diskuterar politiken med sina jobbarkompisar – kompenseras av opinionsundersökningar. Demokrati blir sifokrati.

Medborgarnas uppgift blir att förhålla sig till ställda frågor, inte att formulera frågorna själva, vilket måste vara grunden i en deltagardemokrati.

När gräsrotsaktivisterna försvinner blir medierna kanalen att nå ut i, det må sedan gälla DN Debatt eller Facebook. 

Makten samlas hos partiledningen, när dessa inte utmanas underifrån i en intern demokrati, och genom en anpassning till den individfokuserade medielogik som gör partier lika med sina partiledare.

För att bygga partiets varumärke krävs ett ansikte. Partiledarna blir fotomodeller som ska sälja budskap som den centrala partiapparaten tillsammans med pr-byråer klurat ut utifrån opinionsundersökningar. 

Partier blir synonyma med sina partiledare och partiets uppgift blir att sälja in partiledaren. Ja-sägare premieras. Starka röster och kritiker blir ett hot mot partistrategin. Ju mer strålkastarljus på partiledaren desto mer medieskugga för resten.

Målet är att de konsumerande väljarna ska betala med sina röster så att det egna partiet kan besätta ännu fler platser i förvaltandet. 

Fler röster garanterar mer pengar från det offentliga partistödet. Dessa pengar är samtidigt levebröd för en allt större del av partiets aktivister.

Kapitalistisk marknadslogik leder alltid till strömlinjeformning. Lanseringen av bilmodeller eller partikampanjer kvittar lika. 

Stora pengar står på spel och försäljningsavdelningarna följer ängsligt marknadsundersökningarna och konsumenternas reaktioner.  

Partierna blir allt mer lika. Konsensus ersätter konflikt. Kompromisser görs upp bakom stängda dörrar. 

Varje kartellparti tilldelas sin marknadsandel och profilerar sig för att konsumenterna ska betala sin röst till just dem i nästa val.  

För 100 år sedan varnade Rosa Luxemburg: ”Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar så småningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal, enhälligt anta förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning – visserligen en diktatur men inte proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker”.

Luxemburg utfärdade sin varning i förhållande till den då årsgamla ryska revolutionen och här vet vi hur det gick. Men hennes revolutionära och demokratiska grundsyn gäller även för vår tid, både inom organisationer och i samhället i stort.