Kommentar: Klimatmötets resultat – för lite och för sent

FN:s klimatmöte Cop26 i Glasgow har nu avslutats. Mer än 20.000 människor hade samlats för att diskutera vad som krävs för att förhindra den globala uppvärmningen. 197 länder, statschefer och presidenter, forskare, kändisar och artister. Några för att seriöst bidra till diskussionen men många mest för att sola sig i glansen och stärka sitt varumärke.

Bland deltagarna fanns också en lång rad lobbyister för fossilindustrin – så många att de var fler än de sammalagda representanterna för åtta fattiga länder som drabbats av klimatförändringarna.

Flera inledande tal gav uttryck för oro och en viss krismedvetenhet – men vad är det värt om det inte leder till handling? Vad politikerna sa på mötet var knappast mer än vad Greta Thunberg förde fram redan för fem år sedan.

USA:s president Bidens bidrag var en förhoppning om att ”må Gud rädda vår planet”. Har han inte mer att bidra med är vi illa ute.

I början av mötet gjordes en rad utfästelser som många länder anslöt sig till. Fasa ut användningen av kol, minska metanutsläppen och upphöra med skogsskövlingen fram till 2030. Men för varje löfte fanns det de som bromsade. Det kunde vara USA, Kina, Australien, Ryssland eller Indien.

Kina anser sig kunna vara koldioxidneutralt år 2060 och Indien först år 2070. Knäckfrågor i förhandlingarna var hur Parisavtalet ska tillämpas, handeln med utsläppsrätter, omställningsbidrag till fattiga länder, ersättning för skador som klimatförändringarna orsakat och hur länderna ska redovisa sina resultat.

Indien föreslog att olika länder ska bli klimatneutrala vid olika tidpunkter på grund av de mycket olika historiska utsläppen. Argentina föreslog skuldavskrivningar som ersättning för de fattiga ländernas klimatinsatser.

De fattiga länderna kräver bidrag för klimatomställningen. Redan 2009 lovade de rika länderna 100 miljarder dollar om året för att stödja de fattiga ländernas klimatarbete, men ännu har inga pengar synts till. Nu utlovas pengarna till 2023.

I andra sammanhang finns det däremot pengar. För varje dollar som investeras för att bromsa klimatkrisen så används fyra dollar för att finansiera statliga medel för kol, olja och gas. Åtskilliga miljarder blir det. Förhandlingarna liknar ett spel där man först grälar om vilka regler som ska gälla och sedan försöker alla att undvika krav, kostnader och begränsningar för det egna landet.

De som hade förhoppningar inför årets klimatmöte lär vara besvikna. Parisavtalets mål om högst 1,5 graders temperaturhöjning kommer inte att hållas. Resultatet blev för sent och för lite. Det som inte ens diskuterades var det ekonomiska systemskifte som krävs.

FN:s klimatmöten präglas av vaga löften och till intet förpliktigande överenskommelser. Redovisningen av genomförda åtgärder brister och inga påföljder eller sanktioner drabbar de länder som inte håller sina löften eller bryter överenskommelserna.

Det är mycket prat och lite verkstad. Greta Thunberg har rätt när hon karaktäriserar mötena med sitt ”bla bla bla”.

Världens ledare är helt fångna i det nyliberala marknadstänkandet. Där är det tillväxt som gäller, en orimlig tanke på en begränsad planet. Istället måste vi lita till framväxten av breda rörelser underifrån.

Klimatmötet i Glasgow hölls mot en mörk bakgrund. Trots de senaste 30 årens klimatförhandlingar, där målet varit att minska utsläppen av växthusgaser, har i själva verket utsläppen ökat med mer än 60 procent sedan 1990. Energianvändningen ökar år från år och koldioxidhalten i atmosfären stiger och är nu uppe i 415 miljondelar. Det är den högsta halten under de senaste 800.000 åren. Koldioxid är dessutom en mycket stabil gas som ackumuleras och blir kvar under lång tid i atmosfären. Där fortsätter den att bidra till den globala uppvärmningen.

Jordens länder släpper förstås ut mycket olika mängder växthusgaser. Storlek, befolkningstäthet och tillgång till fossila bränslen varierar.

Gör tankeexperimentet att världens vapenindustrier, all upprustning och alla militärövningar upphörde. Då skulle i ett slag allt resursslöseri och alla koldioxidutsläpp kunna halveras!

Kina är idag det land som har störst utsläpp med 11,5 miljarder ton per år. USA:s utsläpp ligger på 5,1 miljarder ton per år. Varken president Biden eller Obama, som plötsligt dök upp på mötet, missade chansen att kritisera Kina. Detta trots att USA:s historiskt ackumulerade utsläpp är betydligt större än Kinas.

Om man dessutom ser till utsläpp per capita bli rollerna ombytta, USA med 16 ton per person och år, Kina med hälften, åtta ton. Då ska också hänsyn tas till att en stor del av det som produceras i Kina exporteras till västvärlden. Mer rättvist är därför att bedöma ländernas utsläpp efter konsumtionens storlek.

Sådana konsumtionsbaserade siffror är svåra att finna men för Sveriges del är utsläppen per capita drygt fyra ton per år men om hänsyn tas till konsumtionen är det nio ton per person och år. Sverige har en stor import som orsakar utsläpp utomlands, bland annat från Kina.

Även inom länderna är skillnaderna mycket stora. Enligt Oxfam står de rikaste tio procenten för hälften av alla världens koldioxidutsläpp. Och den allra rikaste procenten släpper ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften. De fattigaste länderna och de fattigaste människorna är de som bidragit minst till den globala uppvärmningen – men det är de som drabbas hårdast av den.

Gör tankeexperimentet att världens vapenindustrier, all upprustning och alla militärövningar upphörde. Då skulle i ett slag allt resursslöseri och alla koldioxidutsläpp kunna halveras! Dessutom skulle enorma summor frigöras för att genomföra den nödvändiga omställning som krävs för att rädda planeten. Då vore en annan värld möjlig!