Ledare: Kompromissernas tid är förbi

I Aftonbladet (27/8) skriver Olle Svenning att den ”stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad”.

Svenning föddes praktiskt taget in i den socialdemokratiska rörelsen. Under den socialdemokratiska storhetstiden på 1960-talet var han en av Tage Erlanders pojkar. Det är alltså inte vem som helst som nu deklarerar att själva grunden för 1900-talets socialdemokratiska projekt är borta.  

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder kompromiss en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”. Några ”ömsesidiga eftergifter” mellan arbete och kapital har inte synts till på årtionden. Med förslagen på inskränkningar i strejkrätten och om höjd pensionsålder är det uppenbart att det inte handlar om kompromisser, utan om underkastelse. Även rakryggade socialdemokrater inser detta.

Vi lever i en brytningstid. Den nyliberala era som gällt sedan 1980-talet går mot sitt slut. Det har varit en tid präglad av en segrande borgarklass som drabbats av hybris och en besegrad arbetarklass i uppgivenhet och passivitet.  

Den nyliberala låt gå-kapitalismen har blottlagt motsättningar och problem. Även inom borgarklassen börjar man inse att det inte är möjligt att fortsätta som tidigare, i varje fall inte utan stora ekonomiska, politiska och sociala motsättningar. Därför utmanas hybrisliberalismen av konservativa krafter inom borgerligheten.

På vänsterkanten är det ideologiska självförtroendet så dåligt att man gör dessa inomborgerliga motsättningar till utgångspunkt för sina egna debatter. Snarare än att analysera och formulera en klasspolitik i förhållande till de motsättningar och problem som låt gå-kapitalismen blottlagt läggs kraften på ett ställningskrig utifrån de skyttegravar som borgerligheten har grävt.

Marxismens klassanalys bygger på det som förenar, postmodernismen är splittringens ideologi.

För att bota det dåliga självförtroendet krävs marxistisk medicin. Bort från den postmodernistiska analys av maktordningar – där man söker efter olika över- och underordnade grupper och där det är vänsterns uppgift att ta ställning för den underordnade – som är något annat än marxismens klass-
analys.

Marxismens utgångspunkt är att kapitalismen är ett system där de många människorna, som inte äger annat än förmågan att arbeta, tvingas sälja denna förmåga till den grupp i samhället som äger företagen. Denna motsättning mellan arbete och kapital måste vara hela utgångspunkten för politiken.

Marxismens klassanalys bygger på det som förenar, postmodernismen är splittringens ideologi. Som Nina Björk gång efter annan förtydligat handlar det inte om någon moralisk värdering om vem det är mest synd om, utan om en materialistisk värdering av var den sociala kraft finns som kan bjuda kapitalismen motstånd.

Denna kraft är och förblir arbetarklassen. Vägen tillbaka till framtiden måste utgå från en arbetarrörelse – det vill säga arbetare i rörelse – vilket inte är synonymt med dagens krisande fackföreningar och valpartier.

För valpartier är det logiskt att vända sig till olika grupper som har olika identiteter som är det centrala för dem. Ett klientsystem uppstår när valpartier söker väljargrupper, och minoritetsgrupperingar söker politiskt inflytande. Men dessa grupper kan aldrig bli en samhällsförändrande kraft, de blir inte mer än ett löst nätverk.

Det rent parlamentariska perspektivet förvandlar sakta men säkert människor från ”arbetare i rörelse” till väljare eller underlag i opinionsundersökningar. Partiaktivister drunknar i arbete i nämnder och fullmäktige, vilket snävar in perspektiven och dödar gräsrotsarbetet. Viljan till förändring ersätts sakta men säkert av strävan efter att förvalta.

Den kraftigt fallande fackliga organisationsgraden beror just på det som Olle Svenning pekar på. Att en institutionaliserad samförståndsapparat – som bygger på underkastelse istället för kompromiss – ska hållas vid liv. När detta ska göras emot medlemmarnas vilja eller i varje fall utan deras engagemang och stöd, framstår en deltagardemokrati som problematisk eller rent av hotfull.

I en intervju för några år sedan sa författaren och facklige aktivisten Frances Tuuloskorpi: ”De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering. Trots att det inte är den ärliga reformistens önskan eller strävan. De radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring. Trots att det inte är den ärliga radikalens önskan eller strävan.”

Det ligger mycket i Tuuloskorpis syrliga påpekande. I brytningstider som dessa gäller det inte minst att vi själv vågar bryta med invanda tankemönster och gamla låsningar. Det gäller att överkomma såväl passivisering och byråkratisering som sekteristisk splittring. Istället behövs nya former för aktivism, deltagardemokrati och enighet. Som grund för enighet räcker det att vara överens om att klassfrågan måste vara utgångspunkten och att 1900-talsformeln om kompromiss med näringslivet är passerad.

Hur en sådan rörelse ska byggas upp har vi inget facit på. Här gäller ödmjukhet, respekt för olikheter och att våga lära av egna erfarenheter och från det bästa av arbetarrörelsens olika grenar.

Hittills 2018 har vi sett flera tecken på att det rör på sig. Den vitalitet och motståndsanda som visade sig på vårens fackliga kongresser, Katalys gedigna klassanalys av det svenska samhället, bredden och stridbarheten på Strike Back och det fantastiska mottagandet av Höj rösten-turnéns budskap om arbetarenighet.

Valet 2018 är viktigt. Proletären önskar största möjliga framgång för samtliga vänsterkrafter. I de val där Kommunistiska Partiet ställer upp vill vi givetvis att människor röstar på oss.

Vi vill absolut inte se en ungersk eller polsk utveckling där borgerligheten ställer sig på sitt konservativa och nationalistiska ben. Men lösningen är inte att liera sig med sjukdomen – kapitalismen och den nyliberala falangen inom borgerligheten – för att bota symptomen.

Lösningen finns ute på arbetsplatserna utifrån strejkledaren Harry Isakssons gamla devis: Rumpan är arbetarklassens bästa vapen, det räcker att sätta sig ner så visar vi var den verkliga makten i samhället finns.