20 år sedan 11 september-attackerna: Kriget mot terrorismen skapade massvis av nya terrorister

Terrordåden mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 fick dramatiska konsekvenser. De nästan 3.000 döda i USA följdes av mångdubbelt fler offer när president George W Bush inledde ”kriget mot terrorismen” och beordrade anfallet på Afghanistan.

I dagsläget riktas blickarna av naturliga skäl mot detta krigs första måltavla. Afghanistan har som en följd av 20 år av krig och ockupation gått från talibanstyre med al-Qaidanärvaro till talibanstyre med al-Qaida- och IS-närvaro. 

Nu hörs allt fler röster som kritiserar USA:s agerande och i vissa fall ifrågasätter kriget som sådant. PM Nilsson skriver på ledarplats i Dagens Industri att ”så som man gjorde med och i Afghanistan får man aldrig göra igen”. 

Andra röster, som Expressens ledarsida, försvarar USA:s roll som självutnämnd världspolis.

Under rubriken ”Varning för självhatet efter Afghanistaninsatsen” vänder sig Expressens ledarredaktion mot den massiva USA-kritiken. Ledarens slutsats är att det hade varit ett sämre alternativ att avstå kriget och låta al-Qaida fortsätta sin globala terror.

Här kan man fråga sig om texten är ett svar på Expressens egen Magda Gads korrekta analys, om att USA själva skapat terrorn då man för över 40 år sedan började stödja jihadister i Afghanistan.

Det finns anledning att förundras över de senkomna insikterna hos skribenter som PM Nilsson och andra, över det vansinniga i angreppet på Afghanistan. Vi var många som redan 2001 konstaterade att anfallskrig och utländsk ockupation leder till död, förödelse och nya plågor, inte till demokrati och kvinnofrigörelse. Hur kunde man tro något annat?

Det finns på samma gång anledning att instämma i nödvändigheten av att inte låta al-Qaida och liknande kriminella grupper härja fritt. Terrorism måste bekämpas. Problemet är att det krig mot terrorismen som inleddes för 20 år sedan snarare resulterat i det motsatta. Kriget har skapat nya terrorister i massomfattning – långt utanför Afghanistans gränser.

Mindre än ett halvår efter den 11 september hade terrorismbegreppet vidgats till att omfatta fler än al-Qaida och talibanerna. 

I januari 2002 stämplade Bushadministrationen Irak, Iran och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”, det vill säga stater som beskyddade terrorister. Ett halvår senare tillfogades Libyen, Syrien och Kuba till de länder som påstods hota USA:s nationella säkerhet.

Vid denna tid upprättade EU och enskilda länder terroristlistor över personer och organisationer som påstods ha kopplingar till terrorism. Här inkluderades sekulära vänsterorganisationer och med tiden även krafter som är bittra fiender till al-Qaida och dess sunniextremistiska salafistiska ideologi.

Det är uppenbart att USA och västvärlden utnyttjade 11 september-terrorn till att slå mot sina fiender och gynna sina geopolitiska intressen.

I mars 2003 blev Irak och det irakiska folket måltavla för kriget mot terrorismen. 

Förutom lögnen om massförstörelsevapen framfördes falska anklagelser om att Irak och Saddam Hussein samarbetade med terroristerna i al-Qaida. 

2003 var vi, i jämförelse med 2001, mångdubbelt fler som protesterade mot det USA-ledda kriget, som såg igenom lögnerna och pekade på att anfallet var illegalt och skulle få fruktansvärda humanitära konsekvenser för lång tid framöver. Hur kunde man tro något annat?

Kriget i Afghanistan varken knäckte talibanerna eller al-Qaida. Det vet vi. Vi vet också att invasionen av Irak ledde till att Usama bin Ladins terrornätverk för första gången lyckades etablera sig på irakisk mark. 

Framväxten av al-Qaida i Irak och dess efterföljare, Islamiska staten, var en följd av USA:s brutala ockupation och den utbredda vreden mot den. Många av de blivande IS-ledarna satt fängslade i Camp Bucca i södra Irak. Den senare ökände IS-ledaren, Abu Bakr al-Baghdadi, släpptes fri av ockupationsmakten USA då han, enligt general Michael Flynn, ansågs vara ofarlig.

Al-Qaida/IS i Irak lyckades under sina första år aldrig bli en verklig maktfaktor. Den möjligheten kom först med krigen i Libyen och Syrien 2011. Då stod plötsligt al-Qaida och liknande extremistgrupper på samma sida som västvärlden och dess allierade i Mellanöstern. Då valde de sistnämnda att direkt eller indirekt stödja de terrorister som bara ett decennium tidigare utmålats som västvärldens farligaste fiende.

Omsvängningen i synen på al-Qaida som huvudfienden hade börjat tidigare. Redan i början av 2007 förklarade George W Bush i sitt tal till nationen att ”shiaextremismen” är lika farlig som al-Qaida. Med ”shiaextremismen” menade Bush bland andra Iran, Syrien och libanesiska Hizbollah, som alla står i stark motsättning till al-Qaida och salafismen.

I februari 2007 avslöjade Seymour Hersh i The New Yorker en dramatisk konsekvens av den nya strategin. I sin iver att bekämpa ”shiaextremismen” hade USA tillsammans med Saudiarabien och Israel börjat stärka sunnitiska extremister, inklusive al-Qaida.

När Nato våren 2011 bombade Libyen för att störta Muammar Gaddafis styre och stödja de så kallade rebellerna, fanns det bland dem personer med band till al-Qaida. En av rebelledarna, Abdulhakim Belhadj, hade sju år tidigare fängslats och torterats av CIA på grund av sitt samröre med terrorgruppen.

När Natoländer och Gulfstater eldade under upproret i Syrien med leveranser av vapen och annat stöd, så visste de mycket väl att det gynnade al-Qaida och liknande extremister. Det erkände dåvarande vicepresident Joe Biden under en omtalad föreläsning vid Harvard University i oktober 2014.

Politiker och medier i väst talade länge om ”moderata rebeller” som den goda sidan i Syrien, värd att stödja. I maktens korridorer fanns  redan i krigets inledningsskede vetskapen om att det var en propagandabluff.

I en tidigare hemligstämplad rapport från USA:s militära underrättelsetjänst DIA från augusti 2012 diskuteras al-Qaida/Islamiska statens framväxt i Syrien och Irak. Här står svart på vitt att det sunniextrema ”Muslimska brödraskapet och al-Qaida i Irak är de dominerande krafterna bakom upproret i Syrien” och att dessa försöker ta över östra Syrien med stöd av västländerna, gulfstaterna och Turkiet. 

I rapporten sägs att det kan komma att ”etableras ett uttalat eller icke uttalat salafistiskt furstendöme i östra Syrien”, vilket ”är precis vad de uppbackande makterna önskar i hopp om att isolera den syriska regimen”. 

En liknande utveckling förutspås i Irak: ”Islamiska staten i Irak skulle också kunna utropa en islamisk stat genom att förena sig med andra terroristorganisationer i Irak och Syrien…”

Det här var känt i augusti 2012, två år innan IS etablerade sitt gränsöverskridande terrorkalifat och när knappt någon hade hört talas om Jabhat al-Nusra, al-Qaidas gren i Syrien. Ändå gjordes inget för att stoppa terroristerna, tvärtom.

Som DIA-rapporten konstaterar var det de extrema islamisterna de mest välorganiserade och stridbara organisationerna i upproret mot Syriens regering. Därmed sammanföll deras intressen med västmakternas.

Att den USA-ledda alliansen mot IS senare bombat IS-terrorister i syriska Raqqa och irakiska Mosul är ett faktum. Västmakterna såg med fasa på när organisationen började bli alltför mäktig.

Men det är också ett faktum att USA utnyttjat IS i andra sammanhang, och det har skett under både Barack Obama och Donald Trump. IS bilkaravaner har kunnat åka fullt synliga genom öknen i östra Syrien, när terroristerna varit på väg att angripa syriska regeringskontrollerade områden.

Än idag behärskas Idlibprovinsen i nordvästra Syrien av terroristorganisationen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), efterföljaren till den syriska grenen av al-Qaida. HTS främsta uppbackare är Turkiet och Qatar, två av USA:s nära vänner i Mellanöstern. 

Tillbaka till den 7 oktober 2001, dagen då anfallet på Afghanistan inleddes. I sitt tal till nationen var George W Bush tydlig med att detta bara var början: 

”Idag fokuserar vi på Afghanistan, men striden är större.” 

Så blev det också. Krig och terror drabbade fler länder. Utöver de ovan nämnda är det fattiga Jemen ett av de värst utsatta.

Frågan är vad som händer efter det hastiga tillbakadragandet från Kabul. När Biden talade till nationen den 31 augusti lät han nästan som en fredsvän.

”Beslutet om Afghanistan handlar inte bara om Afghanistan. Det handlar om att avsluta en era av stora militära operationer för att förändra andra länder.”

Tyvärr finns inget som talar för att vi står inför ett världspolitiskt skifte och en ny, fredligare era. Det sker inget tillbakadragande av USA-trupper från Mellanöstern, ingen nedmontering av USA:s drönar- och militärbaser världen över och inte ett ord om att USA:s oljeplundrande styrkor i östra Syrien ska avbryta sin illegala närvaro.

Inte heller finns några tecken på att Bidenadministrationen önskar få ett slut på terrorstyret i Idlib.

Det här är ett av problemen med alla de som plötsligt insett att ”så som man gjorde med och i Afghanistan får man aldrig göra igen”. Det är en icke-kontroversiell ståndpunkt. Alla ser ju att den militära insatsen slutat i totalt fiasko. Men om man inte förmår höja blicken över Afghanistan och möjligtvis Irak är insikten inte mycket värd.

Tänk om någon ledarskribent istället kunde slå fast: ”Så som man gjorde med och i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen får man aldrig göra igen.”

Den som yttrar de orden har börjat förstå att det som skett efter terrordåden 11 september handlar om mycket mer än 20 år av död och förödelse i Afghanistan.