Krönika: Dör vården utan entreprenörer?

”Hej! Är du sjuksköterska och vill arbeta inom bemanning i Region Västernorrland? Just nu söker vi ssk till kirurg, hjärta, ortoped, lunga samt strokeavdelningar! Det finns dag, kväll, natt samt rotation. Du väljer det som passar dig bäst! Månadslön ca 60.000 kr.”

Så stod det i ett sms till mig från bemanningsföretaget Medsource i mitten av augusti.

Jag är 73 år, pensionär sedan åtta år tillbaka och mycket riktigt utbildad sjuksköterska och distriktssköterska som jobbat cirka 30 år i regionen. En månadslön på 60.000 kom jag givetvis aldrig i närheten av under dessa år. Det är långt ifrån det enda saftiga erbjudandet jag fått sedan min pensionering – och som jag betackat mig för.

Jag kan nämligen inte tänka mig att bidra till det osunda utnyttjandet av sjukvården, där våra skattepengar ska hamna i ”entreprenörers” rymliga fickor. Inte när det samtidigt bidrar till en sämre, osäkrare sjukvård och allt svårare förhållanden för den personal som trots alla svårigheter jobbar kvar som offentligt anställda.

Detta trots lägre löner och tyngre ansvar än de inhyrda medarbetare, som ständigt måste sättas in i arbetet. Den politiska ledningen bryr sig inte det allra minsta om personalens protester, utan förnekar att de nedskärningar som nu planeras kommer att medföra större risker för vårdskador eller sämre arbetsmiljö.

Är det någon som förvånas över att regionen har det bekymmersamt med ekonomin, när man under många år fått förlita sig på bemanningspersonal, särskilt läkare och sjuksköterskor? 60.000 till mig, en sjuksköterska – vad får då läkarna?

Hur mycket mer får regionen betala till företagen som hyr ut personalen? För det är ju ingen välgörenhet som bedrivs, utan krasst företagande där vinsten ska maximeras utöver att sociala avgifter och annat måste betalas, utom för pensionärer.

Det är ju en helt absurd situation, när enda utvägen för en sönderstressad sjuksköterska eller läkare, som vill fortsätta inom vården men få mer kontroll över sin arbetstid, är att sluta i regionen för att istället ta anställning inom ett bemanningsföretag. Facklig kamp har ersatts av ren flykt från den offentligt drivna vården.

Från Vårdfackets håll talar man med kluven tunga. Å ena sidan beskärmar man sig över den dåliga arbetsmiljön, som såväl överbeläggningar som förhållandet med ständigt ny stafettpersonal som ska skolas in bidrar till. Å andra sidan har vi i många år fått höra att det är bra med många olika arbetsgivare inom vården, för det är ett sätt att få upp lönerna.

Frågan är om det är så de flesta vill ha det?

Företrädare för bemanningsföretagen brukar hävda att regionerna inte skulle klara sig en dag utan deras ”tjänster”. Resonemanget ger intryck av att alla dessa vårdutbildade personer skulle gå upp i rök den dag företagen skulle upphöra. Inte en själ skulle behöva ett jobb att gå till längre.

Om inte vår regering vore så kissnödigt rädd för vad EU skulle ta sig till om sjukvårdsmarknaden stängdes för privat exploatering, så borde den förbjuda eländet imorgon dag!