Krönika: Mäns våld mot kvinnor är inte en kvinnofråga
Ska vi råda bot på mäns våld mot kvinnor måste vi se det som ett samhällsproblem. Den gemensamma nämnaren hittas inte i en klass eller en kultur, den gemensamma nämnaren är män.
Efter de senaste uppmärksammade kvinnomorden har flera politiker gjort utspel i media. Ebba Bush och KD föreslår att hotade kvinnor ska få rätt att använda pepparsprej, larm och få utbildning i självförsvar.
Annie Lööf och C vill se höjda minimistraff för våld mot kvinnor och Nooshi Dadgostar och V pekar på att kvinnor som dödats oftast har varit i kontakt med myndigheter utan att ha fått tillräcklig hjälp. Därför vill Vänsterpartiet se en ”haverikommission” varje gång en kvinna mördas.
Pepparsprej i all ära men vad gör den för skillnad i långa loppet? Höjda straff, visst, men när straff blir aktuellt har det redan gått för långt.
Kvinnomord och mäns våld mot kvinnor måste ses i ett större perspektiv. Det hjälper inte att lära sig självförsvar när man är nedbruten och våldet är så pass normaliserat att det blivit en del av vardagen. För så ser det ofta ut. Det är inte slagen som kommer först.
”Våldsutövningen kan liknas vid en process där den som är utsatt i allt högre grad tvingas anpassa sig till en vardag som präglas av våld. Anpassningen leder ofta till isolering och ökat beroende av förövaren. Att det förekommer perioder utan våld gör att det går att bibehålla en förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra.”
Så beskriver Nationellt centrum för kvinnofrid början av den våldsutövning som i värsta fall slutar i mord.
Oavsett våldets uttryck är syftet detsamma – att utöva och etablera makt och kontroll. Många män tål inte att kvinnan gör egna val, val som kanske innebär ett liv utan honom. Enligt Socialstyrelsen sker 75 procent av morden i samband med att kvinnan lämnat eller planerat att lämna sin partner. Något som bottnar sig i mäns inbillade rätt att bestämma över kvinnan.
Det är trots allt få män som mördar. Oerhört många fler män misshandlar, manipulerar och kontrollerar. Därför är mäns våld mot kvinnor en del av ett större samhällsproblem och inte enskilda individers bekymmer.
Kvinnor måste bli tagna på allvar när de faktiskt söker hjälp och skydd – så ser det inte ut idag. Ingen annan grupp i samhället utsätts för våld i samma utsträckning som kvinnor. Ändå drivs till exempel kvinnojourer av ideella föreningar. Många kvinnor vittnar om att de inte blivit lyssnade på eller litade på när de anmäler. I värsta fall leder det till deras död.
”Inte alla män” kanske någon tänker. Nej, inte alla män, men tillräckligt många för att göra detta till ett strukturellt problem, kultur- och klassöverskridande då den gemensamma nämnaren är män. Tillräckligt många då var fjärde kvinna under sin livstid blir utsatt, enligt BRÅ:s statistik. Tillräckligt många för att kostnaden för mäns våld mot kvinnor ska landa på runt tre miljarder kronor varje år.
Jag vill se handling! Jag vill inte höra tomma ord om nollvision. Jag vill se statligt välfinansierade kvinnojourer med tillgång till trygga boenden. Jag vill se utbildning av myndighetspersonal.
Framförallt vill jag vill höra män diskutera hur man förebygger mäns våld. För detta är inte en kvinnofråga, det är ett samhällsproblem.