Krönika: Marknadsanpassning har förstört vården

Proletären har i några nummer granskat sjukvården och visat en våldsamt växande byråkrati. En byråkrati som svällt samtidigt som satsningarna på de patientnära personalgrupperna uteblivit.

Granskningen har stuckit hål på nya begrepp så som tillitsbaserad styrning – ett projekt uppifrån som saknar förankring och tilltro på golvet. Samtidigt som sjukvårdsplatserna blivit färre har personal tvingas in i system som bara genererar mer pappersarbete och mindre tid för patienterna.

Allt detta är exempel på New public management. En nyliberal politik som huserat (och huserar) inom sjukvården i Sverige.

I mitten på 70-talet när jag började jobba som sjuksköterska fanns det en stolthet över sjukvården i vårt land. Den var offentlig. Ambitionen var en kvalitativ vård efter behov, lika för alla.

Den visades upp och besöktes av gäster från andra länder. Den var närmast gratis att besöka. Och den var långt framskriden, rent medicinskt. Vi hade nästan flest vårdplatser per capita i västvärlden. Vi låg också i topp på vad det gällde satsningen i förhållande till BNP.

Ett minne blott. Nu är vi under medel.

Läsare av Proletären vet nog orsakerna till att sjukvårdsresurserna minskat år efter år. Det stavas marknadsanpassning.

Kapitalet vill åt nya marknader och sjukvården är lukrativ. Kapa, sabotera och nedmontera den offentliga vården. Och ur askan skapas det privata alternativet. Vinsthungriga företag ska nu berika sig på sjuka, behövande människor.

Förut kändes detta som en otänkbar tanke. Verkligen otänkbar. Men idag är det en verklighet vars framfart går med högsta hastighet.

I takt med skattesänkningarna kommer de samhälleliga resurserna att bli allt mer otillräckliga. Till slut lär vården inte bara privatiseras utan också finansieras privat. Vi är framme vid en vård efter plånbok. Vi kommer se en ökad centralisering och en fortsatt slakt av de mindre orternas sjukhus, där folk får nöja sig med vårdcentraler och nätdoktorer.

Redan på 80-talet började man sakta bearbeta mig och mina arbetskamrater att tänka mer privat. Vi skulle se till vår enhet och vår budget. Fan ta den som kom från en annan avdelning för att sno en blöjkartong utan att ge tillbaka den, trots att det var samma pengar.

Enheter började ställas mot varandra. Istället för samarbete skulle det jämföras och konkurreras.

Individuella löner blev verklighet. Vårdförbundet var väl först ut. Nu skulle det värderas vem som var mest lämpad att få lite mer av den lilla kakan.

Vårdförbundet har också bejakat privata alternativ. Deras argument är att konkurrens främjar löneutvecklingen. Så tveklöst har mitt eget fack varit. De är en del av individualiseringen och privatiseringen av vården.

Efter 45 år som sjuksköterska kan man göra en återblick. Utan att på något sätt bli nostalgisk är jag både jäkligt glad och stolt över att ha arbetat när det fortfarande var det kollektiva som var överordnat det individuella. Den erfarenheten har gett mig insikten och lärdomen att den kollektiva kraften är hundrafalt starkare, rättvisare och människovärdigare än den individualistiska och konkurrerande vägen.

En insikt som måste försvars, kämpas för och återupprättas.

Kenth Andersson
Sjuksköterska