140 år sedan August Palms första föredrag: När socialismen kom till Sverige

”Hvad vilja socialdemokraterna?” var rubriken på en liten annons i Malmötidningarna i början av november 1881. För 20 öre i inträde skulle åhörarna få lyssna till skräddarmästaren August Palm, som nyligen utvisats från Tyskland för sina uppviglande föredrag.

Inspirerad av de tyska och danska socialistiska arbetarrörelserna skulle han förklara för Malmö var socialisterna ville. Eller vad de inte ville, för föredraget var upplagt på så sätt att han gick igenom ett antal missförstånd om vad socialismen stod för.

Mötet i Malmö den 6 november brukar räknas som det första socialistiska föredraget i Sverige och som upptakten till bildandet av Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP, åtta år senare. Men vad talade August Palm egentligen om på mötet? Och vad kan vi lära av Palm idag, 140 år senare?

Det var inte brist på arbetarprotester eller organisationer som sade sig företräda arbetarna vid den här tiden. Spontana missnöjesyttringar och arbetsplatsstrider förekom med jämna mellanrum.

Vissa av dem tog sig reaktionära uttryck. Under 1850-talet fick tidningen Folkets röst stor spridning i Stockholm. Den förde fram sociala krav och tog upp arbetarnas problem men istället för att peka ut överklassen lades skulden på judarna. 

Den populistiska inriktningen gjorde att tidningen sålde många lösnummer och en tid låg den inte långt efter Aftonbladet i spridning. Folkets rösts inflytande ledde till att flera protester i Stockholm hade antisemitiska inslag. 

Andra missnöjesyttringar hade religiösa inslag. Ytterligare några var mer oklara, som gåsmarscherna 1851, där fattiga i Stockholm spontant började marschera i rad som gäss. Marscherna blev till upplopp efter att polisen tolkat det som någon form av uppror och beslutat att upplösa dem.

Strejker och protester på arbetsplatser hade förekommit under hela seklet men de var främst av spontan karaktär. Fackföreningar och arbetarsammanslutningar fanns men var antingen kristna eller liberala. Många var snarare allmänna fritidsföreningar än kamporganisationer.

1879, två år innan Palms socialistiska föredrag i Malmö, bröt en strejk ut bland sågsverksarbetare i Sundsvall. Det var den första mer välorganiserade, klassmässiga, strejken. Nu agerade arbetare utifrån sin position som arbetare och förde fram arbetarkrav.

Men ännu var det socialistiska inflytandet litet. Fanorna under strejkdemonstrationerna var främst svenska, sånär som på en enda röd fana som enligt uppgifter ska ha fått landshövding Curry Treffenberg att i skräck utbrista ”Internationalen är här!”.

Tillbaks till Hotell Stockholm i Malmö, kvällen den 6 november. När Palm steg upp i talarstolen var det fullsatt i salen. Men inte främst av arbetare, utan av ”hantverksmästare, fabrikörer, lärare och tidningsmän”, berättar August Palm i sina memoarer. 

August Palm inledde med att förklara att man inte ska tro motståndarnas påståenden om socialismen, som att socialister vill dela lika på allt, upphäva egendomsrätten, införa fri kärlek, förneka fosterlandskärleken och avskaffa religionen.

Socialisterna vill inte alls att allt ska delas lika mellan alla, förklarade Palm. Bara att kapitalisternas rikedomar som de gjort på arbetet ska komma arbetarna till del. 

Kapitalismens fria konkurrens, som slår mot vanliga arbetare, måste bort. Samhället borde organiseras på ett helt annat sätt. Istället för att vara ”nattväktare åt kapitalisternas pengapåsar”, som den tyske socialisten Ferdinand Lassalle uttryckt det, borde staten istället stå på arbetarnas sida.

Nej, socialisterna vill inte upplösa familjen, utan bara att äktenskapet ska bygga på kärlek, inte på tvång. Och nej, socialisterna förnekar inte fosterlandskärleken. Också socialister älskar fäderneslandet men sätter kärleken till mänskligheten över fosterlandskärleken. Istället för ”nationshets” måste människor enas över nationsgränserna.

Inte heller vill socialisterna förbjuda all religion men den måste vara en ”hjärtesak”, en privatsak, menade Palm. Och bara en socialistisk rörelse kan genomföra de förändringar som behövdes i Sverige.

– Socialismen är de fattigas, de undertrycktas, de i årtusenden förorättades, enda räddning, agiterade Palm. 

– Den säger till de fattiga att de här på jorden kan uppnå mänskliga tillstånd. Är det inte rysligt att samtidigt som ladorna och magasinen är fulla av spannmål är det många som lider av hunger, och medan kol- och bränsleplatserna är fulla så är det många som fryser. Mina herrar, tror ni att det behövde vara så om samhället varit rättvist inrättat?

Okänd

August Palm argumenterade emot kompromisser med de liberala strömningarna.

Palm avslutade med vad som behövde göras. Socialister och radikala arbetare borde sluta sig samman och bilda föreningar, blanda sig i den politiska debatten och starta arbetartidningar. Det första politiska delmålet måste vara allmän rösträtt.

De första reaktionerna i den borgerliga pressen var förvånansvärt positiva. Men när han fortsatte sin agitationsresa blev tongångarna andra, inte minst sedan inflytandet bland arbetarna växte. Palm stämplades som uppviglare och bråkmakare. På flera orter försökte lokala företagare och polis stoppa honom från att tala.

Det saknades som sagt inte organisationer som sade sig företräda arbetarklassen. I Stockholm hade en slags kooperativ rörelse, ringrörelsen, vunnit inflytande. Enligt rörelsens grundare, brännvinsmagnaten LO Smith, skulle arbetarna befrias genom självhjälp och kooperativ för billigare inköp av dagligvaror. 

Det fanns också en liberal arbetarrörelse. Denna ägnade sig dock inte särskilt mycket åt arbetarklassens materiella situation, utan mer åt abstrakta krav på rättigheter och vädjanden om bättre samarbete mellan arbetare och kapitalister.

Palm såg att olika skikt i arbetarklassen tog emot det socialistiska budskapet på olika sätt. Det fanns grupper av relativt välbeställda yrkesarbetare, med bakgrund i hantverkartraditioner, som ”sjöng samma visa som storborgarna”. De hade inte sällan gemensamma intressen med delar av borgarklassen. Potentialen för socialism fanns istället bland okvalificerade arbetare och den framväxande industriarbetarklassen.

Den liberala arbetarrörelsen såg i Palm en konkurrent. Samtidigt fanns det en stark moralistisk och liberal strömning även bland de tidiga socialdemokraterna. 

På ett besök på tidningen Nya Pressens redaktion i Stockholm träffade Palm den radikale doktorn AF Åkerberg, som senare var med och bildade Stockholms första socialdemokratiska klubb. Åkerberg menade att arbetarrörelsen borde förena sig med nykterhetsrörelsen och propagera för ett ”naturligt levnadssätt”. Men Palm var emot. Socialister bör inte rikta in sig på moralism utan på socialpolitiska krav. När Åkerberg föreslog att socialisterna också borde anamma en vegetarisk livsstil tackade Palm artigt för sig och gick.

När Palm i Stockholm 1885 träffade medlemmar i den nybildade socialdemokratiska klubben förvånades han över att sällskapet till största delen bestod av ”fint och respektabelt folk” som gärna diskuterade på sina interna möten – men inte var särskilt intresserade av att agitera för socialismen bland arbetare.

Inte heller tyckte de att det behövdes en socialistisk tidning. Istället hänvisade de till den liberala fackliga tidningen Tiden, där flera i sällskapet medverkade. Redaktören för Tiden var en viss Hjalmar Branting, som tidigare varit medlem i den socialdemokratiska klubben, och snart skulle gå med igen. 

Motsättningarna mellan Palms radikala klassorienterade socialdemokrati och den mer liberala reformistiska socialdemokratin, med bland annat Branting som företrädare, tog sig flera uttryck. Skulle arbetarrörelsen kämpa för socialism eller bara allmänna förbättringar? Skulle fackföreningsrörelsen vara uttalat socialistisk (och knuten till det socialdemokratiska partiet) eller verka så brett som möjligt?

Palm argumenterade emot kompromisser med den liberala strömningen, medan bland annat Hjalmar Branting på den andra sidan var mån om kompromisser. Även om Palms linje om en fackföreningsrörelse på socialistisk grund segrade, kom Palm själv att bli utmanövrerad av just Branting.

Precis som många av de andra liberalt sinnade socialdemokraterna hade Branting en högborgerlig bakgrund. August Palm kom senare att dra slutsatsen att en arbetarrörelse måste ledas av arbetare:

”Jag kan inte hjälpa att jag alltid är misstänksam mot den så kallade bättre klassen, ty historien har lärt oss att då överklassen kommit med i striden för proletariatets frigörelse ha de fattiga, som striden gällt, alltid blivit bedragna. Därför har mitt strävande alltid gått ut på att proletariatets frigörelse måste vara arbetarnas eget verk.”

Den definitiva splittringen mellan den liberalt influerade reformismen och den revolutionära socialismen kom först 1917. Den socialdemokratiska partiledningen, med partiordförande Hjalmar Branting i spetsen, hade i strid mot partiprogrammet tagit ställning för militarism, inlett samarbete med liberalerna och kompromissat om rösträttsfrågan. Det väckte protester inom ungdomsförbundet och en minoritet inom partiet.

Vänsteroppositionen och ungdomsförbundet uteslöts ur Socialdemokraterna. Det var ur dessa splittringar, som skedde i socialdemokratiska partier över hela Europa, som den revolutionära delen av arbetarrörelsen – kommunisterna – bildades.

Mycket har hänt under de 140 åren som gått efter Palms första socialistiska föredrag. En stark svensk arbetarrörelse kunde, med strejker och hot om socialism, få igenom betydelsefulla reformer och tvinga kapitalistklassen till kompromisser. Men nu är välfärden på väg att monteras ned och klassklyftorna närmar sig 1800-talets nivåer.

Idag står vi som vill kämpa för en socialistisk samhällsomdaning inför liknande utmaningar som den tidiga arbetarrörelsen. Arbetarklassen är svag och splittrad. Det saknas inte arbetarprotester och missnöjesyttringar, men dessa är oftast tillfälliga och spontana. Och missnöjet tar sig ibland reaktionära yttringar, under påverkan från högerkrafter som säger sig stå på arbetarnas sida.

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har avsagt sig både socialismen och klasskampen. Socialdemokraterna är idag ett liberalt parti, som likt 1880-talets liberala arbetarrörelse gärna pratar om arbetares rättigheter men inte vill veta av någon socialism. Många fackföreningar liknar mer 1800-talets intresseföreningar för arbetare än kamporganisationer.

Ska vi bygga en revolutionär arbetarrörelse för 2020-talet bör vi därför lära av August Palm.