Libyens förre vice utrikesminister: ”Natoinvasionen är grunden 
till misären i Libyen”

Utvecklingen i Libyen återkommer då och då i nyhetsflödet. Det krig som startade i mars 2011 har ännu inte tagit slut. Tvärtom har striderna trappats upp under det senaste året, och allt fler utomstående parter blandar sig i maktkampen i det oljerika landet.

I medierapporteringen brukar Libyens två dominerande maktblock beskrivas enligt följande:

På ena sidan står den FN-stödda enhetsregeringen med bas i huvudstaden Tripoli i väster. Enhetsregeringen leds av president Fayez al-Sarraj och i den ingår det islamistiska Muslimska brödraskapet. al-Sarraj backas upp av bland andra Turkiet, Qatar och USA.

På den andra finns parlamentet i Tobruk i öster och Libyens nationella armé (LNA) ledd av den sekulärt orienterade general Khalifa Haftar. LNA stöds av bland andra Egypten, Ryssland, Frankrike och Förenade Arabemiraten.

Khaled Kaim, tidigare Libyens vice utrikesminister, är dock inte överens med ovanstående beskrivning.

– Bilden är väldigt komplicerad. Libyen är väldigt splittrat. De olika väpnade milisernas lojalitet skiftar och vissa kan vända 360 grader. Och båda parterna – enhetsregeringen i Tripoli och general Haftar i öster – bygger sina styrkor på före detta officerare och soldater i den libyska armén, milismän, legosoldater och så kallade islamister.

Khaled Kaim satt i den regering som leddes av Muammar Gaddafi och störtades 2011 av Nato, Gulfstaterna och libyska rebeller.

– Jag fullgjorde mina plikter fram till augusti 2011 då Tripoli föll i händerna på Nato och dess allierade, berättar Khaled Kaim.

Han hade då blivit ett känt namn i internationella medier och hos politiska ledare i väst. Khaled Kaim försökte uppmärksamma civilbefolkningens lidande till följd av Natobombningarna, och han understödde de initiativ till fredliga lösningar som togs innan anfallet och under krigets första månader.

Det blodiga ingripandet handlade aldrig om demokrati och frihet eller om att skydda civila, det handlade om Frankrikes, Storbritanniens, USA:s och de reaktionära, föråldrade Gulfstatsregimernas intressen.

När Proletären får kontakt med Khaled Kaim i juli 2020 har det gått drygt nio år sedan angreppet inleddes. Han har inte haft någon formell post sedan regimskiftet, och han är inte heller medlem i någon libysk politisk organisation. Men han är fortsatt engagerad i att försöka bidra till en bättre framtid för Libyen och dess folk.

– Ursäkta dröjsmålet, jag fastnade i ett möte med exillibyer, säger han vid ett av våra avtalade samtal. Intervjun görs både skriftligt och muntligt.

Khaled Kaim berättar att han då och då reser tillbaka till Libyen men har sin bas utanför hemlandet. På grund av coronarestriktioner har han i månader suttit fast i ett av de länder som är djupt inblandat i konflikten.

I oktober 2011 kallade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen Libyen-operationen för ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”. Vad säger du om det som hände det året?

– Det som hände i Libyen 2011 var något helt annat än det som beskrevs av de politiska ledarna och media i väst. Den politiska kampanjen, inklusive demoniseringen av Gaddafi, och det desinformationskrig som föregick anfallet genomfördes för att uppnå två mål: regimskifte och en strategisk närvaro i regionen, svarar Khaled Kaim.

– Det blodiga ingripandet handlade aldrig om demokrati och frihet eller om att skydda civila, det handlade om Frankrikes, Storbritanniens, USA:s och de reaktionära, föråldrade Gulfstatsregimernas intressen.

Hans beskrivning av händelseförloppet borde inte vara kontroversiell.

Redan i september 2016 offentliggjorde det brittiska underhusets utrikesutskott en rapport som ifrågasatte många av Libyenkrigets ”sanningar”. Den framhåller att de påståenden som användes för att motivera Natoattacken i mars 2011, som att Libyens ledare Gaddafi beordrat armén att massakrera civilbefolkningen i staden Benghazi, var tagna ur luften. Det fanns inga bevis för eller underrättelser som talade för att det verkligen var så.

Dessutom säger rapporten att det bland de libyska rebeller som fick stöd av väst fanns extrema islamister och grupper med band till al-Qaida.

– Invasionen har lett till att IS, al-Qaida och liknande grupper har etablerat sig inte bara i Libyen utan i hela regionen. Den har också lett till vapen- och människosmuggling, och vi hör till och med talas om slavmarknader.

När Nato avslutade insatsen hösten 2011 talade Natochefen Fogh Rasmussen om ”ett nytt Libyen baserat på frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och försoning”. De vackra orden hade inget med verkligheten att göra.

– Invasionen förvandlade Libyen till en kollapsad stat, säger Khaled Kaim. Det var invasionen som lade grunden till att folket nu lever i misär.

Han berättar om plundring och förstörelse av infrastruktur och om statliga institutioner som slutat fungera. Den fria utbildningen och vården finns inte längre. Elavbrott och bristfällig vattenförsörjning tillhör vardagen. Och den påstådda demokratin ger den tidigare ministern inte mycket för.

– Det var en liten minoritet av det libyska folket som röstade i valen 2012 och 2014. Invasionen har fört landet mot en delning och tyranni. Parlamentsledamöterna sitter kvar trots att deras mandat gått ut, och vi har två icke-valda regeringar.

Det ligger inte i vårt intresse att utländska makter ska etablera militära närvaro i Libyen för sina strategiska intressens skull.

Det senaste årets strider har inneburit stora och drastiska vändningar på marken. Vid årsskiftet hade general Haftars LNA-styrkor lyckas inta stora delar av västra Libyen och även vunnit kontroll över vissa av Tripolis förorter.

Haftars framgångar fick Turkiet att trappa upp sitt militära stöd till den hotade regeringen i Tripoli. Tusentals väpnade män från syriska extremistgrupper flögs till Libyen och sattes in i striderna mot Haftar och LNA.

Tilläggas ska att även Haftar anklagas för att använda inhyrda legosoldater, fast från ett ryskt privat säkerhetsföretag.

I början av juni stod det klart att det turkiska stödet gett resultat. Haftars styrkor tvingades dra sig österut. Och plötsligt var det Tripoliregeringen som hotade att inta Haftars viktiga fästen, som hamnstaden Sirte och dess närliggande oljekällor.

Då valde Turkiets främsta motståndare i regionen, Egypten, att markera sitt missnöje. Den 20 juli gav det egyptiska parlamentet sitt godkännande till att skicka trupp till Libyen för att stötta general Haftar.

Något som ytterligare skärpt läget är att Turkiet slutit ett avtal med Tripoliregeringen om att borra efter olja och gas i ett omstritt område i östra Medelhavet. Det upprör Grekland och Cypern, vars gränser går precis vid de planerade borrningarna.

Khaled Kaim påpekar flera gånger att han inte tar ställning för någon av Libyens två regeringar. Han är lika avvisande till de regionala och internationella aktörernas ökade militära inblandning.

– De vill föra sina krig och gynna sina intressen i Libyen på bekostnad av vårt blod och legosoldaternas blod. Libyerna borde kämpa för att skapa fred och stoppa blodflödet. Det ligger inte i vårt intresse att utländska makter ska etablera militär närvaro i Libyen för sina strategiska intressens skull.

Finns det någon väg till fred?

Khaled Kaim riktar skarp kritik mot FN i allmänhet och mot dess Libyenmission UNSMIL. En byråkratisk, improduktiv organisation som gjort många fel och blandat sig i libysk politik istället för att agera fredsmäklare och medlare, menar han. Lösningen är att FN fokuserar på att medla och mäkla fred. Och att förbereda demokratiska parlaments- och presidentval.

Att det 2011 fanns ett stort uppdämt missnöje i Libyen med det dåvarande systemet och styret är uppenbart. Under sina år som minister var Khaled Kaim själv en kritiker av både politiska vägval och vissa av sina kollegors bristfälliga insatser och korruption. Han framförde kritiken främst internt, men också öppet i en del intervjuer efter att kriget startat.

Khaled Kaim påpekar att det samtidigt var många libyer som stod bakom Gaddafi och den gröna revolutionen.

Var är alla dessa Gaddafisupportrar idag? Finns det någon rörelse som samlar dem som en gemensam politisk kraft i Libyen?

– Gaddafi, ledaren, dödades av Nato och ingen har tagit på sig rollen som hans efterträdare. De som ansågs vara lojala med Gaddafi 2011 kom från olika delar av samhället, de tillhörde inte bara en viss klan eller en politisk rörelse. Idag finns tidigare regeringstjänstemän som arbetar med Tripoliregeringen och du hittar dem också i regeringen i öster.

– Jag ser inte någon politisk rörelse som kan säga att den representerar arvet från Gaddafi. Men stödet har inte försvunnit, det finns kvar, avslutar Khaled Kaim.