Ledare: Om hamnarbetarna tar strid lär raseriet blossa upp igen

Resultatet av medlemsomröstningen inom Hamnarbetarförbundet blev offentligt under måndagen. 84 procent röstade för att ge förbundsledningen mandat att varsla om stridsåtgärder mot Sveriges Hamnar och dess medlemsföretag. Hamnarbetarna är beredda att ta konflikt för att få till stånd ett eget centralt kollektivavtal. Ett avtal där Hamnarbetarförbundet är fullvärdig avtalspart.

Omröstningen var sluten. Alla medlemmar hade rösträtt och röstningen pågick under en veckas tid.

Detta innebär i dagsläget inte ett beslut om specifika stridsåtgärder. Men det ger förbundsledningen mandat att blåsa till strid om det anses nödvändigt. Borgerlighetens förhoppningar och kraxandet från LO-ledningens olyckskorpar har kommit på skam. Stridsviljan inom Hamnarbetarförbundet är obruten.

Trots APMT:s provokationer. Trots Sveriges Hamnars antifackliga attacker, sosseregeringens vilja att begränsa strejkrätten och ”parternas” strejkrättsuppgörelse är medlemmarna redo att stå upp för sitt förbund. Det väcker respekt bland Sveriges arbetare.

Dagens kapitalism är sårbar. Den slimmade just-in-time-produktionen gör att varje störning snabbt får stora konsekvenser längs hela kedjan. Hamnarbetarna är en strategisk länk i denna kedja. Det är en avgörande orsak till det samfällda raseri som Svenskt Näringsliv, borgar- och sossepolitiker liksom samarbetsmännen inom LO riktat mot det stridbara hamnfacket.

Om hamnarbetarna tvingas att ta till stridsåtgärder kommer raseriet att blossa upp igen. Då får vi bevittna den kakafoni av lögner, smutskastning och misstänkliggöranden som media och ledande politiker kan producera. Borgerligheten kommer att gasta om hårda tag och fler begränsningar.

Frågan varje arbetare då måste ställa sig är: Vems sida står jag på? Svaret är självklart. Hamnarbetarna ska ha allt stöd och all solidaritet vi kan mobilisera. Striden gäller grundläggande rättigheter som berör oss alla.

Visst blir vi påminda om något viktigt av den här medlemsomröstningen? En gång i tiden var också förbunden inom LO medlemsdrivna genom direkt demokrati. Medlemmarna fick rösta om avtalen och vara med och fatta beslut om gemensamma ageranden och stridsåtgärder. Nu har dessa avgöranden flyttats långt från den vanliga medlemmen.

Förbundstopparna har dessutom förmåner och löner som skiljer sig starkt från medlemmarnas. De har avlägsnat sig från verkligheten i dagens arbetsliv. Ytterst sällan återgår de till sina vanliga jobb om de lämnar sina fackliga positioner. Om de haft vett att tiga vid rätt tillfälle och säga rätt saker när det passar sig vankas landshövdingetjänster eller politikeruppdrag. Om inte annat väntar goda pensionsvillkor.

I våra grannländer Finland och Norge finns många likheter med vårt eget land. Aktieägarna gör stora vinster på arbetarnas bekostnad och klyftorna i samhället växer snabbt. Samtidigt pågår attacker mot anställningstrygghet, arbetsrätt, villkor för arbetslösa och annan välfärd. De fackliga traditionerna är också snarlika men ändå så olika.

Arbetarna har mycket större inflytande i fackförbunden och kan ta strid för sina villkor med hjälp av dem. I Finland fick högerregeringen nyligen backa från sina planer på försämrad anställningstrygghet efter en politisk strejk. Även tidigare i år utlyste fackförbunden en omfattande politisk strejk. Då för att slå vakt om de arbetslösas rättigheter.

I Norge är norska LO en aktiv del i landets EU-motstånd. På olika sätt utmanar också fackförbunden där högerregeringen och arbetsköparna. För tre år sedan genomfördes en politisk strejk på 180 ställen i landet mot regeringens planer på ändringar i arbetsmiljölagen. Planerna skulle innebära fler visstidsanställningar, mer obetald övertid och större risk för arbete på söndagar.

Förra året organiserade byggfacken i Oslo en politisk strejk med 10.000 deltagare som krävde totalförbud mot bemanningsföretag och lönedumpning. Detta och hundratals små och stora kraftmätningar svetsar samman och stärker de anställdas motstånd.

Även om norska LO också kan vara urbota legalister finns fortfarande utrymme för militans och inflytande från medlemmarna.

Kanske inte så konstigt att finska och troligen även norska politiker sneglar på hur kollegorna i Sverige vill begränsa strejkrätten.

Men om de försöker göra detsamma kommer de garanterat att mötas av motstånd. Högst sannolikt kommer de också att sakna hjälpen från sådana nyttiga idioter som den svenska LO-ledningen. Fackliga ledare som glatt och villigt är med och konstruerar en facklig tvångströja. Ett lagförslag som till och med är sämre och mer långtgående än det som Ylva Johanssons och regeringens utredning levererade.

Förhoppningsvis finns inte heller förbundsledningar som så snabbt går från högljudd kritik till öronbedövande tystnad i våra grannländer.