Hamnkonflikten: Optimism och kampvilja i Karlshamn

Det är hamnkonfliktens första dag. Klockan är lite över nio, och i Malmö och Söderhamn har hamnarbetarna just avslutat sina två timmar långa punktstrejker. I Helsingborg har de just påbörjat sin, liksom i Umeå. Men där ligger arbetet nere ända fram till klockan ett.

Halv tio är det dags i Karlshamn, och en efter en börjar hamnarbetarna komma till parkeringen utanför hamnområdet. Inne på hamnområdet får de inte vara, inte ens i sin facklokal. Sveriges Hamnar, branschens arbetsköparorganisation, har svarat med en lockout.

– De kallar det en ”spegellockout” men de har ju lockoutat oss ända fram till midnatt, säger hamnarbetaren Anders Lindestrand.

– Hade arbetet bara legat nere under våra två strejktimmar, så hade arbetet varit igång igen vid middagstid.

”Den andra sidan har sitt kapital och sina lobbyorganisationer. Klart att det är svårare för oss att nå ut med vår sida av saken.”

Varför Sveriges Hamnar gjort så finns det många funderingar kring bland de strejkande. ”Kanske vill de svälta ut oss”, säger någon.

– Lockouten innebär en oansvarig upptrappning som slår mot hamnens kunder, säger Christian Thernström, styrelseledamot i Hamnarbetarförbundet avdelning 121.

Under de sex kommande dagarna har Hamnarbetarförbundet varslat om sammanlagt 62 timmars strejk, fördelat på ett tiotal hamnar. Sveriges Hamnar har svarat med 373 timmars lockout. Inte helt olikt situationen under APM-konflikten i Göteborg. Under 2017 strejkade Hamnfyran i åtta timmar. Arbetsköparen lockoutade dem i 371 timmar. Ändå var det Hamnarbetarförbundets strejker som i media fick skulden för att Nordens största hamn stod stilla.

– Den andra sidan har sitt kapital och sina lobbyorganisationer, säger Christian Thernström. Klart att det är svårare för oss att nå ut med vår sida av saken.

Klockan har slagit halv tio, och strejken är officiellt igång. Hamn-121:ans ordförande Hans Håkanssons signalhorn kallar fyrtiotalet samlade hamnarbetare till strejkmöte.

Han säger några ord om strejken, lockouten och om medlarbudet som förbundet sa nej till.

Någon frågar om inte Sveriges Hamnar bröt mot varselreglerna när de varslade om lockout bara sex dagar i förväg.

– Jo det kommer lämnas in en varselinvändning, och vi kommer kräva skadestånd, säger Hans Håkansson.

När Hans Håkansson pratat färdigt är det dags att gå närmare hamnområdet. Det formas ett demonstrationståg med Hamnarbetarförbundets banderoll längst fram. Förutom Proletären är det flera medier på plats, och de missar inte tillfället att få bra bilder på strejkdemonstrationen.  

”Vi var tio skyddsombud som blev av med våra befogenheter på en gång.”

– Det var längesen vi strejkade för oss själva i Karlshamn, berättar Anders Lindestrand. Vi har gått ut i sympatistrejker, men vi har vad jag kan minnas inte strejkat för våra egna krav sedan 70-talet.

Och om det någonsin varit behov av en strejk så är det nu. För ungefär ett år sedan införde Sveriges Hamnar en ny policy som alla medlemsföretag måste följa. Hamnarbetarförbundet ska inte få någonting som inte lagen tvingar arbetsköparna att ge dem. Förbundet har utestängts från information, förhandlingar och samverkan, och även kastats ut från sina facklokaler i de fall de ägts av arbetsköparen.

Det kanske mest allvarliga är att förbundet utestängts från allt skyddsarbete, ett särskilt riskabelt tilltag på en så farlig arbetsplats som en hamn är.

– Vi var tio skyddsombud som blev av med våra befogenheter på en gång, berättar Anders Lindestrand.

Kvar är ett skyddsombud som är medlem i Transport. Från elva skyddsombud till ett.

Förbundsstyrelsen har kört fram en bil som man kan sätta sig i när man behöver få upp värmen. Bakdörrarna står öppna och där inne står kaffetermosar och lådor med småkakor. En del av lastbilarna som kör ut och in i hamnen tutar för att visa sitt stöd. En och annan knuten näve sträcks ut genom lastbilsfönstren.

Ett par bilar kör förbi. Det är några transportare och Transportarbetarens chefredaktör Jan Lindqvist. De vinkar lite försiktigt åt de strejkande. Hamn-121:an var länge ensamt fackförbund i Karlshamns hamn, men sedan några år har Transport några medlemmar. Enligt egen utsago 15 stycken.

”Vi har haft en fungerande praxis sedan 80-talet där vi förhandlat om scheman och annat. Den har man raserat.”

Flera av de strejkande är förbannade över att Transport centralt gått ut och fördömt strejken. Men samtidigt är man tydlig med att motståndaren är Sveriges Hamnar, inte ett annat fackförbund.

– Vi har haft en fungerande praxis sedan 80-talet där vi förhandlat om scheman och annat, säger Christian Thernström. Den har man raserat.

Han ser det som en del av samhällsutvecklingen i stort.

– Makten förflyttas från arbetare till arbetsgivare.

En maktförskjutning som han menar tydligt avspeglas i statliga Medlingsinstitutets medlingsarbete i konflikten.

– Medlarnas bud var ju nästan identiskt med arbetsgivarsidans linje. Om man lyssnar på båda sidor och sen bara tillgodoser ena sidans önskemål, då är det ingen medling.

Det bud som medlarna lade innebar ett avtal likalydande med det gällande Hamn- och stuveriavtalet. Men med en bilaga som bland annat fråntog Hamnarbetarförbundet rätten till lokala förhandlingar, och rätten att gå till Arbetsdomstolen om arbetsköparen bryter mot avtalet.

– Ett hängavtal med andra ord, säger Christian Thernström.

Vad händer då härnäst? Christian Thernström, som också sitter i strejkkommittén berättar att förbundet föreslagit nya förhandlingar med Sveriges Hamnar nästa vecka.

– Det är svårt att sia om framtiden, men jag är i alla fall optimistisk.

På Blekinge läns tidnings ledarsida kräver Joakim Broman, ledarskribent på Liberala nyhetsbyrån, dagen till ära inskränkt strejkrätt. Men det kraftiga mediedrev mot Hamnarbetarförbundet som var under APM-konflikten i Göteborg har inte riktigt infunnit sig inför den här konflikten.

Adam Cwejman på liberala Göteborgspostens ledarsida skriver till och med att lösningen på konflikten är att ge Hamnarbetarförbundet det de kräver – ett eget avtal. Han skriver att varken hängavtal eller inskränkt strejkrätt är lösningen, och konstaterar att ”arbetstagare har möjligheten att fritt välja hur de organiserar sig och vem de väljer att låta företräda dem. Om den möjligheten inte omfattas av den svenska modellen så är det fel på modellen inte på arbetstagarens frihet att välja fackförening.”

”Jag tycker snarare att det är rätten till lockout som behöver begränsas.”

Varför ser det då annorlunda ut den här gången? Till skillnad från APM-konflikten är den nu pågående konflikten nationell, och slår i ett drygt tiotal hamnar i Sverige. Kanske finns det även i borgerligheten en trötthet på Sveriges Hamnars rigida hållning, som ju även slår hårt mot många företag. Många lokala hamnledningar, kommunala som privata, är heller inte förtjusta över Sveriges Hamnars påtvingade policy. Man upplever att man haft ett fungerande samarbete med Hamnarbetarförbundet under många decennier, och att utestängningspolicy och antifackligt agerande gör mer skada än nytta.

En annan möjlig anledning är att Svenskt Näringsliv redan har fått som de ville. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) tillsatte ju en utredning om inskränkt strejkrätt, och samtliga LO-förbund ställer sig bakom en inskränkning.

– Jag tycker snarare att det är rätten till lockout som behöver begränsas, säger Christian Thernström.

Klockan är halv tolv och strejken är över. Lockouten varar i ett halvt dygn till, och ingen av de lockoutade får vistas på hamnens område under tiden. Tre-fyra hamnarbetare som jobbar på det omskrivna Nordstreamprojektet omfattas dock inte av lockouten, så de återgår till arbetet medan de andra åker hem.

– Det blir ett varmt bad när jag kommer hem, säger någon.

Även om man är van vid att arbeta utomhus är det kallt att stå stilla i två timmar.

De nästkommande två dagarna är det också strejk i Karlshamn.

– Då blir det korvgrillning!