Ledarkrönika: 2021 borde vara året vi mobiliserar
LO stöttar pliktskyldigt sossarna och januariöverenskommelsen, och högern är på krigsstigen. Det är dags för oss arbetare att mobilisera för våra intressen.
Den lilla gnutta av sammanhållning som finns i LO-kollektivet har fått sig rejäla törnar det senaste året. IF Metall och Kommunal sprang före och anslöt sig till tjänstemannafacken PTK:s förhandlingar med arbetsköparna i Svenskt Näringsliv. Nu känner sig resterande LO-förbund tvungna att sätta sig vid förhandlingsbordet för att reda ut alla nya oklarheter som uppstått vad gäller omställningsstöd och kompetensutveckling.
Det finns givetvis en stor risk att LO kommer att skriva under det avtal som redan förhandlats fram med krav om något saftigare smulor från krämarens bord. Men utåt hävdas att det endast är omställningsstödet som det ska pratas om, så att de nya reglerna kring det ska vara lika för alla.
Socialdemokraternas kapitulation inför högern är monumental, om man nu kan använda det ordet om någon som lägger sig platt. När man ser utspel som till exempel filmen om Britt-Marie, 45, från Centerns ungdomsförbunds nya ordförande Réka Tolnai, eller Fria moderata studentförbundets utspel i Expressen, om att de bildat ”Hyresgästförbundet” för marknadshyror, har man svårt att tro att det är sant. Men tyvärr är det så det ser ut idag.
Högerns mest extrema element kommer undan med det mesta. Även om utspelen också kritiseras är det en så naturlig del av samhällsdebatten idag att många inte ens rycker på axlarna åt det.
Vad som egentligen borde göras, och det som är vår gemensamma uppgift som arbetare i Sverige, är att sätta press på fackförbundens ledningar att mobilisera och agera mot de försämringar som hela tiden tvingas igenom. De landvinningar som gjorts under 1900-talet måste försvaras!
Men det räcker inte på långa vägar att bara hålla ställningarna. För att utgöra en seriös aktör i arbetares ögon så krävs det att facken tar nya strider och slutar med ombudsmannatänket.
På många arbetsplatser i vårt land lyser facken med sin frånvaro. Varför är det så? Med några få undantag bedrivs inget seriöst fackligt arbete utöver rent administrativa funktioner.
Facken har i stort förlorat sin organisatoriska och mobiliserande förmåga. Det är därför viktigt att varje tillfälle tas för att stärka arbetarkollektivets egen förmåga till organisering för att sätta press på facken att agera.
Pandemiåret 2021 borde vara året då man formerar sig kring de akuta och brännande frågorna för att stå starka i dessa strider som är just nu. Vi måste kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, nej till icke nödvändig arbetskraftsimport, nej till marknadshyror, återinförande av förbud mot bemanningsföretag, ett återtagande av skolan, vården och omsorgen i statlig eller kommunal regi – ut med kapitalismen ur välfärden och befria den från marknaden.
Det är kring dessa frågor offensiva strider borde stå.