Ledare: Piska och morot för att hålla ihop mot (s)ammanbrottet

Till helgen samlas Socialdemokraterna till kongress. Den 40:e i ordningen. Bakom sig har Stefan Löfvens parti det sämsta valresultatet sedan 1911 och den därpå följande Januariöverenskommelsen, Jöken, som innebär mer centerpartistisk politik än under åtta år med Alliansen, enligt Stureplans-centerns Fredrik Federley.

Överst på den framtida dagordningen står den antistrejklag som Ylva Johansson planerar att lägga fram i riksdagen den 2 maj. De största begränsningarna i fackens rätt att vidta stridsåtgärder på nästan 100 år, enligt den tidigare förbundsjuristen på LO-TCO Rättsskydd Kurt Junesjö.

Jöken är en svensk Macron-lösning, med nyliberalismens janusansikte inför allmän beskådan. Å ena sidan ännu mer ”progressiv” nyliberalism med prat om att stå upp mot rasismen, för alla människors lika värde, feminism och HBTQ. Miljöpartistisk kulturpolitik och Wallströms humanitära utrikesdeklarationer. Å andra sidan ”det här årtusendets mest aggressiva högerpolitik”, för att citera årets Leninpristagare Göran Therborn.

Inte konstigt att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på över 100 år. Det är den historiska väljarbasen inom arbetarklassen som vänder ryggen åt S.

För att säkra tillgången till makten har valpartiet S sökt sig till olika grupper – inte minst invandrargrupper i storstädernas förorter. Ett klientsystem har byggts upp där S utlovar ekonomiskt stöd – lokaler, datorer, bygglov etc. – till den enskilda gruppen – eller snarare dess ledande företrädare – i utbyte mot att dessa garanterar hela väljargrupper.

Klientsystemet är rent opportunistiskt. En opportunism som med jämna mellanrum kommer tillbaka och biter valpartierna i rumpan. Socialdemokraterna har lockat till sig många med invandrarbakgrund som vuxit upp i eller lever i hederskulturer. Dessa har uppfattat Socialdemokraterna som ett parti som vill bekämpa hedersförtryck. Samtidigt har S tagit in islamister och har en inte obetydlig väljarbas genom klientförhållanden till diverse religiösa, etniska och kulturella organisationer varav en del är rent reaktionära när det kommer till hedersförtryck. Krisen i SSU-Skåne och motsättningarna inom S i Göteborg är inte unika, det är bara att dessa kommit upp till ytan.

Maktfullkomligheten gäller samtliga riksdagspartier. Den högljudda högerkritiken mot regeringen kan tyckas märklig i och med den högerpolitik som Jöken innebär. Men det handlar inte om politikens innehåll, utan om de egna politiska karriärerna. Lika ihärdigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet klamrar sig fast vid regeringsmakten, lika hungrigt suktar de utestängda högerpartierna efter de karriärmöjligheter det innebär att sitta i regeringen. Makten för karriärens egen skull är ett materiellt faktum för den politiska kasten.

Makten för karriärens egen skull är ett materiellt faktum för den politiska kasten.

Att politiken är en lukrativ karriär visar inte minst korruptionsavslöjandena inom Liberalerna. Med Cecilia Wikström som plockar in 70.000 kronor extra varje månad i styrelsearvoden, trots att hon redan har en EU-lön på 80.000 kronor plus en massa traktamenten och reseersättningar. Och riksdagsledamoten Emma Karlsson Löfdahl som hyrt bostadsrätt av sin make och under sex år plockat ut närmare en halv miljon kronor i skattepengar.

Inte så konstigt att politiska partier är en av de samhällsinstitutioner som hamnar längst ner när det gäller folkligt förtroende. Härom veckan kom en Novus-underökning som visade att tre av fem svenskar anser att demokratin har försvagats de senaste fem-tio åren. Bara sex procent anser att demokratin har stärkts. Oavsett vad folk röstar på blir det mer av samma. Politiken är något som händer långt där uppe. Politiker bryr sig mer om sina egna karriärer och att säkra sin egen makt och sina inkomster än att ta tag i verkliga problem.

Stefan Löfven & Co känner hur det skakar under dem. Därför mottas Daniel Suhonens projekt Reformisterna med uppskattande bifall från partihögkvarteret. Reformisterna är moroten som ska sprida hopp hos besvikna och förbannade vänstersocialdemokrater vars oändliga tålamod med högervridningen tagit slut i och med antistrejklagar, höjd pensionsålder och avskaffad värnskatt. Samtidigt viner partipiskan och repressionen mot oppositionella inom fackföreningar ökar.

Reformismens död beror inte på enskilda felaktiga beslut inom S-ledningen. Den ”stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad”, konstaterade S-veteranen Olle Svenning i fjol i Aftonbladet (27/8).  

Sammanbrottet har pågått länge, men accelererar. Valpartier förvandlar sakta men säkert människor från ”arbetare i rörelse” till väljare eller underlag i opinionsundersökningar. Den kraftigt fallande fackliga organisationsgraden beror just på det som Olle Svenning pekar på. En institutionaliserad samförståndsapparat – som bygger på underkastelse och evigt backande – ska hållas vid liv. Sammanbrottet kan inte bli tydligare än när LO-topparna mangrant sluter upp bakom antistrejklagen. Kompromissandets tid är över.

Samtidigt som Socialdemokraterna samlas till kongress i Örebro samlar Kommunisterna arbetare från hela landet till konferens i Norrköping. Överst på dagordningen står hur vi ska stoppa Ylva Johanssons antistrejklag och i en gemensam rörelse samla alla de krafter ute på arbetsplatserna som tröttnat på det eviga backandet.