Rekordår för Volvo Cars – men inga bonusar för arbetarna
– Det är ett hån efter ett år av konstant övertid, säger Volvoarbetaren Robert Sandh.
I torsdags möttes arbetarna på Volvo Cars fabrik i Torslanda av ett dystert besked. Deras årliga bonusutbetalning uteblir.
Detta trots att 2018 var ett rekordår för Volvo Cars. Företaget slog ett nytt försäljningsrekord – 642 000 bilar – och gjorde en vinst på 14,2 miljarder kronor, omkring 100 miljoner kronor mer än 2017.
Ett avgörande villkor för bonusutbetalning var att rörelsemarginalen skulle ligga på minst 6 procent. Men av bokslutet framgår att den har sjunkit från 6,7 till 5,6 procent.
Volvo Cars anger investeringar och yttre faktorer, som tullar och ökad prispress på flera marknader, som huvudorsak till detta.
VD:n Håkan Samuelsson beklagar sig över att företaget inte kunde betala ut några bonusar. Hans rörliga ersättning påverkas dock inte av rörelsemarginalen.
Enligt LO är Samuelsson en av Sveriges högst betalda företagsledare, med en deklarerad inkomst för 2017 på 33,6 miljoner kronor. Omkring 75 årslöner för en industriarbetare.
Montören Robert Sandh jobbar natt och skulle precis gå av sitt pass när han och arbetskamraterna nåddes av beskedet.
Ironiskt nog hade de timmarna innan beskedet gått igenom resultaten från en undersökning om de anställdas inställning till arbetsplatsen. Kategorierna ”Ledning” och ”Inflytande” stack ut med synnerligen negativa resultat.
– Folk var missnöjda redan innan och så får vi en timme senare reda på att vi inte får någon bonus på grund av yttre faktorer som inte vi kan påverka, säger Robert Sandh till Proletären.
– Själv är jag föga förvånad, men många tror på bilden av att man blir belönad om man jobbar hårt. Det uppfattas som ett hån efter ett år av rationaliseringar, eftergifter i arbetsavtal, konstant övertid. Att bara få ett “tack, men det räcker inte”.
Volvo Cars har pressat sina anställda hårt under året. Fabriksarbetarna i Torslanda har under 2018 blivit beordrade att arbeta extremt mycket övertid. Många arbetare vittnar om att de tvingats till sexdagarsveckor i stort sett under hela året.
De har även tvingats arbeta under ett strängt effektiviseringsprogram som klippt bort all tid mellan arbetsmomenten. Robert Sandh beskriver det som att många upplevt det som stressigt och precis på gränsen till vad man klarar av.
– Och det vi har sett på golvet av ”investeringarna” som VD:n talar om är bara dyra konsulter som räknat på hur man kan skära ner personal.
En annan källa berättar för Proletären att det är uppgiven stämning i fabriken. Samtidigt som många öppet diskuterar strejk, så hoppas ingen på facket, som beskrivs som ett ”köpt” och oinspirerat förbund, som mest vill vara kompis med företaget och aldrig vågar ta till strejkvapnet.