Reportage: Vårdplatser försvinner när Västernorrland sparar halv miljard
I slutet på augusti stod det klart att cirka 70 miljoner kronor kommer att tas bort från vårdbudgeten i Region Västernorrland. Men detta är bara ett första steg att nå besparingsmålet på 500 miljoner. Proletären har besökt Sundsvall för att prata med vårdanställda inom regionen.
Region Västernorrland står inför ett av de största sparpaketen i dess historia. Efter att majoriteten i regionfullmäktige (S+M+L) beslutat att sjukvården måste nå en ”budget i balans” återkom tjänstemännen med ett svar: Under de kommande åren måste vården spara 474 miljoner kronor.
Ledningen tillsatte en grupp, bestående av chefer inom specialistvården samt två externa konsulter, som fick i uppgift att spara 350 miljoner. Första steget handlade om ett sparpaket på cirka 70 miljoner kronor.
Helena Toss jobbade som läkare på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i Sollefteå, fram till att sparkravet tillkännagavs. Nu har hon sagt upp sig i protest.
– Jag kan inte längre stå för vården i Sollefteå. Verktygen som ledningen ger mig räcker inte till, säger hon till Proletären.
Hon beskriver en situation där regionens besparingsdroppar successivt urholkat sjukhuset i Sollefteå. För några år sedan försvann förlossning, akutkirurgi och akutortopedi. Då låg sparkravet på cirka 190 miljoner kronor. Inte ens hälften av allt som ska bantas denna gång.
– Nu har underskottet stigit till 474 miljoner. Vad är det som händer? Och det verkar inte som att någon reflekterar över det. Det enda som händer är att nya politiker och nya tjänstemän kommer med egna lösningar på problemet.
Den del av beslutet som gör Helena Toss särskilt upprörd är att ledningen lägger ned tre intensivvårdsplatser med ventilatorbehandling. Detta kommer leda till att akut sjuka patienter måste transporteras till andra delar av regionen.
– Man kommer inte att kunna bedriva intensivvård i Sollefteå om man tar bort ventilatorplatserna. Då man vill behålla akuten, operation- och medicinavdelningar kommer det att fortsätta komma intensivvårdskrävande patienter. Vissa så sjuka att de dör eller riskerar att dö om man flyttar dom. Här finns långa avstånd och en usel transportorganisation för kritiskt sjuka. Samtidigt lovar politiker och tjänstemän bibehållen patientsäkerhet och lika vård.
– Det är jag och mitt team som ska uppfylla dessa löften för dessa patienter. Inte tjänstemän och politiker. Jag förväntas dessutom göra det utan mitt team och mina verktyg. För mig blir det ohållbart. Enda utvägen är att fly det sjunkande skeppet.
När hälso- och sjukvårdsdirektör Kurt Petterson presenterade reformen för regionfullmäktige menade han att åtgärderna gav ”förutsättningar att utveckla processer” samt att förslaget inte skulle innebära någon ”förändring när det gäller vårdutbudet i regionen”.
Helena Toss menar att det inte stämmer.
– Ibland hoppas jag att man ska stänga hela det så kallade sjukhuset. Vi kan snart inte leva upp till ett bra omhändertagande av svårt sjuka.
– Det blir mer som en kuliss som det står akutmottagning på. Detta är på grund av plats- och personalbrist, plus att man långsamt, under år av upprepade besparingar och nedläggningar, utarmat sjukhuset på kompetens.
Anledningen till att sjukvårdsledningen kan påstå att vårdutbudet inte kommer påverkas är något som kallas fastställda vårdplatser. Totalt ska dessa minska med 60. Däremot kommer ”bara” fyra disponibla vårdplatser tas bort.
Skillnaden mellan dessa begrepp är inte enbart semantisk. Rent krasst kan man säga att fastställda vårdplatser är antalet teoretiska platser som är budgeterade på ett sjukhus. Men teoretiska platser hjälper bara teoretiska patienter.
Disponibla vårdplatser (även kallade öppna vårdplatser) är det faktiska antalet platser som är öppna vid ett givet tillfälle. Ett sjukhus kan alltså, rent teoretiskt, ha hundra fastställda vårdplatser, men bara tio disponibla platser om det råder personalbrist.
Proletären har pratat med en läkare i Sundsvall som vill vara anonym. Läkaren, som vi kan kalla Alex, menar att ledningen använder begreppen i ett försök att mildra uppfattningen om nedskärningarna.
– Disponibla platser är inte samma sak som antalet platser vi faktiskt behöver för att driva en jämlik vård. Eftersom vi har en kronisk sköterskebrist är många fastställda vårdplatser stängda i dagsläget. Ledningen och politikerna tolkar detta som att platserna inte behövs och att man kan plocka bort dem. Men det är tvärtom! Vi behöver fler platser!
Personal krävs alltså för att omvandla teoretiska vårdplatser till disponibla. Och personalbrist är något som RVN tampats med under en långt tid. Detta går bland annat att hitta i regionens kostnad för hyrpersonal (se artikel på nästa sida).
Men antalet fastställda vårdplatser påverkar också bristen på bemanning inom regionen. I och med att ledningen drar ned på antalet fastställda vårdplatser trollar man samtidigt bort en del av personalbristen. Detta sker eftersom gapet mellan antalet vårdplatser (som man teoretiskt ska ha öppna) och de disponibla vårdplatserna sjunker.
– Utvecklingen går käpprätt åt fel håll, menar Alex. Vårt kärnuppdrag är att vårda patienter. Och hörnstenen för detta är vårdplatser. Vi har redan ett stort problem med överbeläggningar på sjukhuset.
Samma dag som Proletären pratar med Alex kan Sundsvalls Tidning (ST) berätta att det var 63 överbeläggningar på Sundsvalls sjukhus. Tre överbeläggningar fler än antalet fastställda vårdplatser som nu plockas bort av ledningen.
För att beskriva situationen använder Alex ett ord som nog är nytt för många.
– Vi befinner oss redan i pressad situation. Det är inte hållbart att bedriva korridorvård.
Förlåt, men korridorvård? Hur känns det att använda ett sådant ord för att beskriva sin arbetssituation?
– Vi har hamnat i en situation där det inte längre känns som ett extremt ord att använda. Och det har förvärrats under de 10 år som jag jobbat för regionen. Att vi i Sverige, ett av de rikaste länderna i världen, år 2021 ska behöva använda det ordet känns helt sjukt.