Ledare: Så blev svensk industri en bricka i stormaktsspelet

Ett drama av stora mått utspelar sig sedan i våras i Sundsvall. Aluminiumsmältverket Kubal är nedläggningshotat. 

470 anställda riskerar att sägas upp från sina jobb. Hela branschen är i gungning och indirekt drabbas stora delar av den svenska basindustrin. Tusen eller fler arbetstillfällen kan försvinna. 

En skattesmäll och saneringskostnader för miljarder lurar runt kröken om verket släcks ner. Ändå har inte riksmedia ägnat saken något större intresse.

Svenska arbetare och svensk arbetsmarknad har blivit  brickor i en global konflikt. 

Den 6 april i år meddelade det amerikanska finansdepartementet att de utökat sina sanktioner mot Ryssland. Motiveringen var påstådd inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 liksom Rysslands agerande i Ukraina och i Syrien. Nu skulle också ryska oligarker med koppling till Kreml ta ansvar för detta.

En av oligarkerna på listan är Oleg Deripaska. Han är ägare till gruv- och metallföretaget En+ Group. 

Det bolaget äger nästan hälften av Rusal, en världsomspännande aluminiumkoncern och världens näst största aluminiumproducent, som i sin tur är ägare till Kubal-smältverket med 470 anställda i ett industriområde i Sundsvall. Sveriges enda tillverkare av primäraluminium.

Sanktionerna slog snabbt och hårt. Bankerna drog i handbromsen direkt för att inte riskera att utestängas från den amerikanska finansmarknaden. 

Kubal visste inte om de kunde betala sina leverantörer eller om de skulle få betalt för sina varor.

Dessutom fick företaget inte längre köpa el på den nordiska elbörsen. 

På några dagar hade hela världsmarknaden påverkats. Rusal äger nämligen delar i hela förädlingskedjan av aluminium. 

Från Bauxitfyndigheter på Jamaica till smältverket i Sundsvall. I ledet innan finns raffinaderiet Auginish på Irland, som nu också hotas av nedläggning.

Uteblivna leveranser från Kubal drabbar Gränges, Hydro och andra plåt- och profiltillverkare. Högre upp i näringskedjan slår det mot företag som Ikea, Volvo Trucks, Volvo Cars, Scania och företag i Europa.

Här kan det vara idé att backa bandet. Kubal ägdes tidigare av Gränges. Som Gränges aluminium var verket känt som en av landets värsta miljöbovar med stora utsläpp och usel arbetsmiljö. Verket moderniserades till delar och i en mindre del av anläggningen övergavs den gamla smutsiga tekniken.

Men istället för fortsatt modernisering sålde Gränges 1998 verket till tre av cheferna för 1 krona och bytte namn till Kubal. 

Där någonstans borde en varningslampa tänts. Med en medveten svensk näringspolitik skulle givetvis inte skumraskaffärer med basindustrier tillåtas. 

Fyra år senare sålde cheferna verket till det brittisk-schweiziska gruvbolaget Glencore för 120 miljoner kronor.

Kubal fick ryska ägare 2007 när jätteföretaget United Company Rusal bildades genom en sammanslagning med Glencore. 

Därefter har verket moderniserats. Utsläppen har minskat drastiskt och arbetsmiljön har förbättrats. Energiförbrukningen är också lägre och produktionen har ökat. Det är alltså ett välskött och lönsamt företag som nu hotas av stängning.

Sedan i våras hankar sig verksamheten fram på nåder. Regeringen har efter upprepade kontakter fått amerikanska myndigheter att förlänga fristen för när sanktionskraven ska mötas. Från i juni till det senaste beskedet, 12 december.

Om Deripaska då inte släppt kontrollen utsätts Rusal för den fulla kraften i USA:s sanktioner, vilket inte bara skulle drabba företaget utan kasta hela världsmarknaden för aluminium i kaos.

En ”räddningsplan” för att minska Deripaskas ägande och rekrytera nya chefer är igång. Men frågan är om det räcker.

Deripaska är inte en del av den inre cirkeln kring Putin. Däremot är hans affärer impopulära hos Trumps administration. Han hjälper till att översvämma USA med importerad aluminium. 

Femton procent av Rusals intäkter – hela 1,5 miljarder dollar – kommer från försäljning på den amerikanska marknaden. 

Med de nya sanktionerna kan en allvarlig konkurrent till amerikanska bolag som ALCOA elimineras. Samtidigt är det inte uteslutet att amerikanskt kapital tränger in när Rothschild och andra mäklarföretag aktiverats för att minska Oleg Deripaskas ägande.

I detta lömska spel är svenska arbetstillfällen och basindustri tagna som gisslan.

Avvecklingen av smältverket i Sundsvall står för dörren i en region där industrijobb inte precis växer på träd. 

Arbetsförmedlingen på orten säger visserligen att de är förberedda att ställa om sin organisation. Det lugnar nog inte så många. 

Frågan är dessutom större. Det borde finnas ett strategiskt intresse att behålla Kubal som en viktig länk i industrin. Istället för att omigen låta profitintressen och stormaktspolitik ödelägga viktig verksamhet borde staten gripa in. 

Vidta de mått och steg som krävs för att driva verket vidare i egen regi.

Om alternativet är industrislakt, arbetslöshet och övertagande av en enorm saneringskostnad borde valet vara lätt. 

En nedläggning är helt och hållet en följd av brist på mod och positiva politiska beslut.