Filmrecension: Så länge vi inte ser slutet

Dagen efter jag hade sett Ken Loachs senaste film Sorry we missed you ringde jag till min bäste vän, som sedan 20 år jobbar på Postnord, och sa skämtsamt: Äntligen ska du få se en film om någon som har det jävligare än dig.

Via min vän har jag på nära håll fått följa Postens avveckling i Sverige där man utstuderat har försämrat arbetsförhållanden, bland annat genom att hitta på skift så usla att de går bortom mänsklig fantasi och genom att riva upp fungerande arbetslag och samhörighetskänsla kollegor emellan.

För att inte tala om hur Posten blev Postnord och vad resultatet av det blev. Hot om nedläggning av postterminaler är damoklessvärdet och argumentet som möjliggör ständiga försämringar.

Sorry We Missed You handlar om en arbetarklassfamilj i dagens England där fackföreningar och samhörigheten bland arbetare har slagits sönder och omöjliggjorts. Allt som ett resultat av den tyvärr framgångsrika kamp Thatcher startade 1979.

Fadern Ricky får jobb hos en budfirma i Newcastle. Som terminalchefen säger i anställningsintervjun i inledningen av filmen så rör det sig inte om någon regelrätt anställning utan Ricky, med sin egen inköpta budbil, är ”sin egen lyckas smed” och väljer själv hur mycket han jobbar och hur mycket pengar han vill tjäna.

Är han sjuk ska han själv hitta en ersättare och lyckas han inte med det får han böta till företaget. En diaboliskt uttänkt affärsidé där företaget aldrig kan förlora. Denna helvetesvision skulle man lätt kunna avfärda om det inte vore för att bilden är sann.

Redan från inledningsscenen känner man som åskådare stresspåslaget och jobbet visar sig omöjligt att genomföra. Rickys maka Abby jobbar inom hemtjänsten och får lön efter hur många kunder, ett ord för patient hon vägrar använda, hon hinner ta hand om.

Abby vill verkligen hinna ge patienterna uppmärksamhet och en bra vård, och hennes arbetsdagar sträcker sig, liksom Rickys, från morgon till kväll. En av Abbys patienter frågar henne vart åtta timmars arbetsdag tog vägen.

Hatten av för 83-åriga Ken Loach som oförtröttligt fortsätter skildra arbetarklassens verklighet här och nu. Det är otroligt skönt att slippa den gängse Hollywood-dramaturgin med tydliga början och slut, för allvarligt talat: Så länge vi inte ser slutet på den verklighet Loach målar upp, hur skulle då en sådan här film kunna sluta lyckligt?

Gå och se denna underbara film, bli förbannad och ta upp kampen mot tjyvsamhället!