Gängvåldet: Så tog gängen makten

Ökande ekonomiska klyftor. Arbetslöshet. Så kallade utanförskapsområden. Barn och ungdomar – i första hand pojkar – som hoppar av, eller inte klarar, skolan. Människor som inte känner sig som en del av det svenska samhället. Grogrunden för de kriminella gängen är närmast idealisk.

I ett ekonomiskt, kulturellt, etniskt och normativt utanförskap ger gängen en identitet och ett sammanhang, skriver polisen och forskaren Amir Rostami i sin avhandling Tusen fiender (2013).

”Förorterna är en kittel av asylsökande och unga arga män med självpålagd offermentalitet, och för all del unga arga kvinnor också. De här personerna rättfärdigar sin kriminalitet med samhällets orättvisor.”

Orden är polisen Anders Göranzons. För tidningen Forskning och framsteg beskriver han de unga män som ingår i nätverken.

”Många av dem är kreativa, streetsmarta och nästan ’sköna typer’. Men de är rotlösa och har inga normer. De lever mellan två världar – den värld som deras föräldrar kommer från och den svenska. Men de bottnar inte i någon av dessa världar. Så deras normer, eller brist på normer, formas av jämnåriga som lever i samma rotlöshet.”

Många av männen är barn till invandrare som kom för ett par decennier sedan. Inte sällan hårt arbetande föräldrar med väldigt lite tid för sina barn. 

Männen och pojkarna är multikriminella. Ena dagen säljer de knark, nästa säljer de vapen eller begår rån.

De beskrivs som ”extremt impulsiva” och ”extremt lättkränkta”. Såväl personliga oförrätter som tvister mellan kriminella aktörer kan lätt leda till våld, och det leder i sin tur till hämndaktioner. Att skjuta är ett sätt att visa sitt våldskapital, att sätta sig i respekt. Men ryktet är kortvarigt och lätt att förlora. Allt sammantaget leder det till mer och grövre våld.

Malmö toppar statistiken för sådana brott som ofta hänger samman med organiserad brottslighet: Övergrepp i rättssak, utpressning och olaga hot.

Gängens historia börjar egentligen med mc-gängen på 1990-talet, så kallade brödraskap med västar och synliga symboler. Snart fick de konkurrens av förorts- och stadsdelsbaserade gäng, som idag vuxit sig starkare än mc-gängen. De är fler och mer våldsamma. 

De har ofta en lösligare sammansättning än den typen av organisationer där man blir medlem. Ofta handlar det om folk som vuxit upp tillsammans. Men de skiljer sig från stad till stad.

I Malmö har många sina rötter på Balkan, i Iran, Irak och Libanon. Några är etniska svenskar. En del kallas av polisen för ”klaner”, då de baseras utifrån släkter med ursprung i Libanon, Albanien eller Serbien. Här är hedern viktig, och små kränkningar kan få allvarliga konsekvenser.

Den tunga kriminaliteten i och kring Göteborg utgjordes till en början av personer från Balkan, men grupperingar med ursprung i Mellanöstern har på senare år tagit över.

Stockholm följer samma mönster som de andra städerna: Först etablerade sig mc-gängen, sen kom gatugängen.

Störst är problemen i Malmö, vilket inte minst visar sig i att staden toppar statistiken för sådana brott som ofta hänger samman med organiserad brottslighet: Övergrepp i rättssak, utpressning och olaga hot. 

Problemen är dock inte unika för de tre storstadsområdena, utan förekommer även i mindre städer.

Polisiär närvaro. Ta tillbaka kontrollen från gängen. Så ser receptet på kort sikt ut för att samhället ska få tillbaka kontrollen i de utsatta och särskilt utsatta områden där kriminella nätverk verkar och sprider otrygghet och skräck.

Det handlar dels om att slå till mot narkotikaförsäljning, dels om att bekämpa mindre förseelser som klotter och vandalism – sådant som signalerar att samhället har tappat kontrollen. Buskörning med mopeder kan vara en sådan signal, men kan också vara transport av narkotika och vapen.

Utifrån erfarenhet från Södertälje krävs samordning mellan myndigheter och att ”gå på pengarna” – göra det jobbigt och ekonomiskt olönsamt att vara kriminell.

Men det är inte alltid lätt. En jakt efter ett fordon kan leda in i ett område dit polis och annan utryckningspersonal inte åker ensamma. Stenkastning på polis, brandkår och ambulanser har blivit vardag. Liksom skjutningarna har det nästintill normaliserats.

Ett av de absolut viktigaste stegen mot att knäcka gängen är att få den stora laglydiga majoriteten i områdena att våga och vilja prata med polisen. Det är det som gör den ”mjuka” sidan av polisens arbete minst lika viktig som repressionen mot de kriminella.