Fransk tågstrejk fortsätter: ”Strejken kommer att påverka oss i åratal”

I tre månader har järnvägsarbetarna i Frankrike strejkat mot Macronregeringens planer på att stycka upp och privatisera järnvägen efter svensk modell och som en konsekvens av EU:s fjärde järnvägspaket. För arbetarna innebär det att rättigheter, som trygga anställningar och möjligheten att gå i pension tidigare, är hotade.

– Strejken fortsätter under juli, augusti och troligen september. Så länge det krävs helt enkelt, säger Axel Persson, lokförare och ordförande i fackförbundet CGT:s järnvägsklubb i Parisförorten Trappes.

För tre månader sedan följde Proletären med Axel Persson och hans kamrater runt på bangården i Trappe när de mobiliserade sina arbetskamrater inför strejken. Kort därefter beslutade CGT, tillsammans med fackföreningarna SUD, UNSA och CFDT, om tre månaders strejk efter modellen två dagars strejk, tre dagars arbete.

Den schemalagda strejkperioden tog slut förra veckan men under sommaren kommer CGT och SUD att fortsätta med punktstrejker som bestäms efter hand, medan de mer reformistiskt inriktade facken UNSA och CFT sagt att de ”eventuellt” återupptar strejken i september. Nästa strejkdagar är planerade till helgen 6-7 juli, när loven i Frankrike börjar och fler reser med kollektivtrafiken. Axel Persson berättar om hur en vanlig strejkdag kan se ut.

– På morgonen börjar vi med stormöte på arbetsplatsen där alla har rätt att säga vad de tycker. Viktigaste av allt är att vi röstar om vi ska fortsätta strejken eller inte. Det är alltså inte facket som bestämmer om den ska fortsätta, utan arbetarna själva. Facket kan föreslå att vi fortsätter men arbetarna röstar alltid om det.

– Efter mötet anordnar vi olika aktioner. Vi har till exempel tillsammans med strejkande energiarbetare stängt av strömmen på stationer. Vi åker också till vägtullstationer och öppnar bommarna för bilisterna. De får sedan välja om de vill bidra med pengar till strejkkassan, eller om de vill åka gratis. På så sätt vinner vi stöd för strejken.

Ibland går de mer handfast till väga, med så kallade ”knytnävsaktioner”.

– Det innebär att vi tar oss in 200-300 arbetare hos ledningens kontor, sätter igång brandlarmet och tvingar ut dem och säger vad vi tycker om attackerna mot oss.

– De stora demonstrationerna ger rytmen åt hela mobiliseringen. Vi ser till att alltid ha någon aktivitet så vi aldrig blir passiva.

Axel Persson beskriver strejken som intensiv och krävande. Även de dagar de arbetar, bedriver de agitation bland arbetskamrater.

– Många är trötta och lönebortfallet börjar kännas. Strejkkassorna täcker inte allt och vissa har varit tvungna att gå tillbaka till arbete, säger Axel Persson och fortsätter.

– Men det svåra är egentligen inte kampviljan bland järnvägsarbetarna. Det svåra är att vi är isolerade.

Det finns ett utbrett missnöje med Emmanuel Macrons nyliberala regering. Såväl energiarbetare som andra offentliganställda har gått ut i mindre strejker. Andra fackförbund har protesterat mot de kommande pensionsreformerna och studenter har genomfört ockupationer – som brutalt avbrutits av polis – på universiteten. Men de stora, gemensamt koordinerade, protesterna saknas och det är bara järnvägsarbetarna som gått ut ut i någon omfattande strejk.

– Det måste bli till en generalstrejk för att vi ska vinna det här. Men gnistan som kan tända elden saknas än så länge.

Olika opinionsundersökningar ger strejken runt 40-48 procents stöd. Det finns fortfarande de som hävdar att järnvägsarbetarna är privilegierade.

– Men vi mäter stödet främst i insamlingen till strejkkassorna. Vi har fått in miljoner euro och det är miljoner tecken på att vi har stort stöd.

På tågstationerna kommer det ofta fram resenärer som tackar järnvägsarbetarna för att de tar kampen. Många franska arbetare vet att de själva riskerar att stå på tur, menar Axel Persson.

– Det vi gör är en generalrepetition inför den kamp alla arbetare måste ta när Macron i höst ska reformera pensionssystemet.

Strejken kan få betydelse långt utanför Frankrikes gränser, menar Axel Persson.

– Reformerna Macron vill genomföra är samma som genomförs i hela Europa. En seger för oss skulle vara en seger för alla arbetare i Europa. Det här är en strejk som kommer att påverka oss i åratal, beroende på hur den slutar.

Vad kan man göra för att stödja er?

– Prata om strejken och det som händer i Frankrike på era arbetsplatser. Vi uppmanar också alla att stödja oss genom att skänka pengar till våra strejkkassor!

---

Kommunisterna skänker pengar till CGT:s strejkkassa – stöd strejken du också!

Kommunistiska Partiet beslutade på sitt senaste partistyrelsemöte att skänka 10000 kronor till CGT:s strejkkassa för att stödja de järnvägsarbetare som strejkar mot Macrons privatiseringar av järnvägen. I ett uttalande skriver Kommunistiska partiet bland annat:

”Kommunistiska Partiet stödjer de franska järnvägsarbetarnas kamp för sina rättigheter och mot de nyliberala diktaten från EU som förvandlar samhällsnytta till en vinstdrivande verksamhet.

Samtidigt som tusentals järnvägsarbetare kämpar för sina rättigheter gör svenska LO-förbund gemensam sak med multinationella storföretag för att kväva en medlemsstyrd och kämpande fackförening i Göteborgs hamn och inskränka strejkrätten. I vissa fall i direkt motsättning till fattade kongressbeslut.

Precis som i Frankrike behöver vi demokratiska och kämpande fackföreningar som försöker göra upp med den reträtt som arbetarklassen befunnit sig i snart ett halvt decennium. Strejkkassorna hos LO-förbunden är efter ett sekel av samförstånd fyllda till bredden och behöver användas.”

Den privatperson som vill stödja strejken kan skänka pengar här:

https://www.lepotcommun.fr/pot/3dbmt4tx (kreditkort behövs)