”Flyttar vi, tar bosättarna husen”

Tänk dig att du varje dag på väg till skolan eller jobbet måste passera minst en militär checkpoint. Två eller tre timmar i kö. Visitering, glåpord och hot.

Du är andra klassens medborgare i din egen stad. Det är verkligheten för 35.000 palestinier som bor i Hebrons centrala och östra delar som ”administreras” av ockupationsmakten Israel.

Proletären har träffat två av dem, Izzat Karake och Anas Amro, som besöker Sverige för att berätta om livet under Israels ockupation, om organisationen Youth Against Settlements, YAS, och kampanjen för att öppna Shuhadagatan.

– Det är apartheid, konstaterar Izzat Karake efter att han förklarat uppdelningen av staden. H1 i väster, som formellt sett styrs av den Palestinska myndigheten. H2 i centrum och öster, som administreras (ockuperas) av Israel. Ockupationen påverkar såklart alla palestinier i hela Västbanken, men mest påverkas de som bor i områden som H2.

– Israelernas plan är att evakuera alla palestinier och koppla ihop sina bosättningar, fortsätter Izzat Karake och berättar att det förutom den stora illegala bosättningen Kiryat Arba, med 7000 israeliska bosättare, finns ett antal mindre bosättningar i centrala staden, med cirka 800 bosättare.

Gränsen mellan H1 och H2 skär rakt igenom Hebron. Med den gamla stadskärnan, Shuhadagatan och den berömda Ibrahimimoskén på den israeliska sidan.
Apartheid. Men när Izzat Karake och Anas Amro berättar om livet i Hebron går tankarna snarare till Warszawa-ghettot.

– Kolla här, säger Izzat Karake och tar fram sin palestinska id-handling.

– Mitt nummer är 374.

Izzat Karake, som är smed till yrket, förklarar. När ett område förklaras vara en stängd militär zon får varje palestinier i området ett nummer att visa upp vid checkpointen. Bara om du har ett sådant nummer får du tillåtelse att passera in eller ut ur den stängda militärzonen. Att ta sig till jobbet kan ta flera timmar.

– Du kan heller inte ta hem vänner eller släktingar som bor utanför zonen och inte har ett nummer.

Anas Amro pluggar byggteknik på universitetet. Han beskriver hur en dag kan se ut.

– På morgonen måste jag passera två checkpoints. De brukar hålla kvar mig länge eftersom de vet att jag är aktivist. Det händer att jag missar föreläsningar och tentor. Och jag kan inte gå ut för att träffa vänner på kvällen.

Palestinierna i Hebron trakasseras inte bara av ockupationssoldaterna, utan också av bosättarna. De skriker glåpord och kastar sten mot palestinier, inklusive barn. Många bosättare är höger-extrema sionister som anser att judarna har rätt till all palestinsk mark. Många är dessutom beväpnade och soldaterna ingriper i princip aldrig mot dem.

– Det är bara polisen som kan arrestera bosättare. Därför är det armén som sköter de flesta checkpoints. De får inte gripa bosättarna, säger Izzat Karake.

Hebron var en gång i tiden, som många andra palestinska städer, en stad där kristna och judar levde sida vid sida. 1922 utgjorde den judiska befolkningen drygt sju procent av befolkningen i Hebron. Då var Palestina ett brittiskt mandatområde, erövrat från Osmanska riket efter första världskriget.

Staten Israel grundades 1948 och Palestina delades av FN. Palestinierna minns det som al Nakba – katastrofen. 750.000 palestinier fördrevs från sina hem av judisk milis.
Idag är hela Västbanken i praktiken ockuperat av Israel – även om delar formellt står under Palestinska myndighetens administration.

Izzat Karake visar en karta över Hebron och pekar på en rödmarkerad gata som går genom hela stadens centrum i H2-zonen.

– Shuhadagatan var stadens hjärta som band ihop norra och södra Hebron, full av affärer och liv. Nu har alla affärer stängt och husen är tömda, berättar Izzat Karake.
Gatan är stängd av säkerhetsskäl, menar den israeliska militären. Den 25 februari 1994, mitt under Ramadan, gick en israelisk bosättare beväpnad med ett automatgevär in i Ibrahimimoskén.

Där sköt han ihjäl 29 palestinier. I kravaller efter massakern dödades ytterligare fyra palestinier.

Efter massakern stängdes Shuhadagatan helt – men bara för palestinier. Ibrahimimoskén delades och större delen blev till en synagoga.

– Centrala Hebron blev en spökstad, säger Izzat Karake.

Säkerhetskontrollerna, de delade gatorna och militärzonerna rättfärdigas av Israel med att det är av säkerhetsskäl. Men att ta sig runt kontroller är egentligen inte svårt, det tar bara väldigt mycket längre tid än att använda de vanliga gatorna.

Izzat Karake menar att det apartheidliknande systemet istället är till för att göra livet för palestinier så svårt som möjligt.

Sedan 2008 bedriver YAS kampanjen ”Open Shuhada Street” för att åter öppna stadens huvudgata för dess egna invånare. YAS använder sig av icke-våld som metod, med demonstrationer och upplysningskampanjer. De samarbetar med såväl israeliska fredsorganisationer som internationella solidaritetsorganisationer, som de ofta får besök av.

Izzat Karake berättar om ett av organisationens mer praktiska projekt.

– Vi renoverade ett gammalt hus till en förskola för barnen i ett område. Bosättarna försökte ta huset men vi vägrade lämna det!

För att frakta byggnadsmaterial och verktyg genom en säkerhetskontroll behöver man tillstånd, vilket de israeliska myndigheterna ofta avslår. Därför fick aktivisterna smuggla in materialet på natten genom en begravningsplats.

Det är nästan omöjligt för palestinier att få bygglov. Möjligen kan de renovera befintliga hus, om de inte redan blivit ockuperade av bosättare. För YAS är det därför viktigt att uppmuntra palestinier att inte flytta, att bo kvar trots alla svårigheter.

– Flyttar vi, tar bosättarna våra hus direkt, säger Izzat Karske.

Anas Amro berättar om sina framtidsdrömmar, trots de svåra förutsättningarna.

– Drömmen är att få öppna ett eget kontor och konstruera hus åt palestinier, säger han och berättar att han fotograferat många hus i Göteborg.

– Ni har väldigt vackra hus i Sverige!

I Sverige har Izzat Karake och Anas Amro turnerat runt i många olika städer för att berätta om ockupationen och kampanjen för att öppna Shuhadagatan. I Göteborg spelade de också gatuteater i Brunnsparken. Izzat Karake spelade israelisk soldat och han berättar att många stannade till när de såg den våldsamma soldaten visitera en palestinier.

– Jag vet ju precis hur en sådan visitation går till och spelade väldigt seriöst, säger Izzat Karske.

Med aktionen hoppades de att fler svenskar ska få upp ögonen för situationen i Palestina och protestera mot Israels ockupation. Vad kan då svenskar göra för att visa solidaritet?

– Kom och besök oss så får ni se med era egna ögon hur det är att leva under ockupation, säger Izzat Karske.

– Och bojkottrörelsen är jätteviktig.

När den internationella situationen och Donald Trump kommer på tal himlar både Izzat Karake och Anas Amro med ögonen.

– Israels utbildningsminister har sagt att om Trump vinner, är den palestinska statens era förbi, berättar Izzat Karake uppgivet och fortsätter.

– Men i praktiken är det ingen skillnad mellan Obama och Trump. Skillnaden är att det som Trump säger öppet, det gjorde Obama under bordet.

Det internationella samfundet är därför viktigare än någonsin. Under turnén i Sverige fick Izzat Karake och Anas Amro träffa representanter för utrikesdepartementet.

– Men allt de frågar är om vi är för en enstatslösning eller tvåstatslösning. Men vi är trötta på den frågan. Först måste ockupationen avslutas. Sedan kan vi prata om en lösning, säger Izzat Karake bestämt.