Satsa på förorten!

Stadens gränser. Så vaga, men samtidigt så chockerande påtagliga.

I Askim radar mångmiljonvillorna upp sig. På brevlådorna står det Jarlengrip, Bratt och Anckar. Men antalet Mohammed och Rashid är snabbt räknade. Medelinkomsten ligger på nästan 400000 kronor om året. Här går 95 procent av eleverna på kommunala Lindåsskolan ut med godkända betyg.

Angered framstår som Askims motsats. Dåligt underhållna lägenheter radar upp sig. En stor del av invånarna talar flytande persiska, spanska, arabiska eller somaliska. Medelinkomsten är lägre än 200000 kronor om året och över hälften av eleverna går ut grundskolan utan godkända betyg.

Askim är ett typiskt överklassområde i Sverige. I Västra hamnen i Malmö och Danderyd i Stockholm bor samma typ av människor med samma privilegier.

Angered är å andra sidan en helt vanlig svensk förort. Vi kan nämna Lindängen och Rosengård i Malmö, Fittja och Tensta i Stockholm. Eller varför inte Andersberg i Halmstad. Det finns mängder av stadsdelar och områden över hela Sverige som det här reportaget lika gärna skulle kunna utspela sig i.

Sverige är delat. Klassklyftor har blivit raviner, och det är det som vi med Angered som utgångspunkt försöker skildra.

Det är liv och rörelse på torget i Hammarkullen, ett av områdena som ingår i stadsdelen Angered. Några kvinnor sitter på de halvmåneformade bänkarna med ansiktena vända mot höstsolen. Män botaniserar bland grönsaker och frukter som står utställda i lådor utanför närbutiken, och från charkhandeln letar sig lukten av kebab och grillad kyckling ut.

Inne på Mixgården, fritidsgården i Hammarkullen som är belägen ett stenkast från torget, är veckans personalmöte precis avslutat. Innan gården öppnar klockan 17.00 ska de anställda hinna få lite mat i magen.

– Mixgården är Hammarkullens vardagsrum. Många har det trångbott hemma, men här kan de vara, berättar fritidsledaren MG Al Badry. Han får medhåll från de andra.

– De kan träffa andra ungdomar och lära sig en massa här. De kan dansa, hålla på med fotboll eller musik. Eller debattera, säger Teddy Paunkoski.

Mixgårdens betydelse för Hammarkullen är oomtvistad. Många av ungdomarna är här flera gånger i veckan. De ser fritidsgården som sitt andra hem.

På så vis har Mixgården blivit en själv-klar del av Hammarkullen, och personalen har ett stort engagemang för området. Samtalet under lunchen kommer snart att handla om vad som borde åtgärdas.

– Det behövs nya byggnader. Och större lägenheter, säger Liv Bäckelie.

– Vi har haft det här sen 60-talet! tillägger Braulio Adourian som själv är uppväxt i Hammarkullen, och som sedan tre månader tillbaka jobbar på Mixgården.

– Det behövs en moské också, säger Teddy Paunkoski, och förslagen fortsätter att hagla:

– Och större bibliotek…

– En riktig livsmedelsbutik…

– Och en vårdcentral!

Norberto Cornaglia som har arbetat i många år på fritidsgården poängterar att det helt enkelt handlar om behovet av social upprustning.

– Vi vill inte ha plåster på såren. Vi vill ha långsiktiga lösningar, som visar att man tror på framtiden. Inte minst måste vi komma åt barnfattigdomen, säger han.

Idag är Hammarkullen, liksom stora delar av övriga Angered, ett område som politikerna helst verkar vilja glömma. Och de tycks lyckas bra med det. Visst talas det med jämna mellanrum om olika satsningar och projekt. Men precis som Norberto Corneglia påpekar så lyser de långsiktiga lösningarna med sin frånvaro.

Istället fortsätter nedskärningarna. Inte minst skolorna i Angered är hårt drabbade. Innan sommaren var det stora protester mot att 90 lärartjänster i stadsdelen skulle bort, för att politikerna ville spara 40 miljoner. Nu, efter sommaren, har planerna till stora delar verkställts. Detta trots de stora behov som finns på skolor där en stor del av eleverna har ett annat modersmål än svenska, och där många är nyligen invandrade till Sverige.

– Vi har aldrig haft så många som inte kommer in på gymnasiet som nu, konstaterar Chiaco Aslani som arbetar på Mixgården.

Så när vi ser vilken politik som faktiskt drivs är det inte svårt att förstå varför så många fler går ut grundskolan med godkända betyg i Askim. Om politikerna inte anser att det är värt att satsa på barn och ungdomar i Angered så får det konsekvenser.

Om vi bara ser till geografin är Askim lika mycket förort som Hammarkullen. Ändå skulle knappast någon komma på tanken att kalla välbeställda Askim för förort. Förorter är ju fattiga. Förorter har höga hus i betong. Förorter är med andra ord så mycket mer än deras geografiska läge.

Det vore också vansinne att förneka skillnaden mellan Askim och Hammarkullen. I Askim finns de som har makt. Där finns högerpolitikens vinnare. De som kan skratta hela vägen till banken.

Sedan 1992 har medelinkomsten i Askim ökat med 100000 kronor. Det motsvarar hälften av den genomsnittlige hammarkullebons hela årsinkomst.

Fördelningen av rikedomar är inte skev. Den är fullständigt urspårad.

LO har kartlagt förhållandet mellan makteliten och industriarbetare sedan början av 1950-talet. I deras senaste rapport skriver de så här: ”Maktelitens inkomst före skatt jämfört med industriarbetarens var 2007 och 2008 de högsta under de 59 år som denna studie täcker”.

Samtidigt växer gapet mellan de som har ett fast jobb och de som tvingas hanka sig fram på osäkra anställningar, eller som helt utestängs från arbetsmarknaden.

Detta får högst påtagliga konsekvenser. Livslängden är 12 år kortare i Bergsjön, där förhållandena liknar dem i Hammarkullen, jämfört med Askim. När en genomsnittlig utarbetad förortsbo avlider har alltså askimsborna tolv år kvar att ägna åt golfspel, champagnedrickande och spa-
resor till rivieran.

Kanske är detta ojämlikhetens och klassorättvisans yttersta konsekvens.

Men segregationen delar inte bara in staden i rika och fattiga stadsdelar, i etniskt rensade ”svenska” områden och i mångkulturella. Segregationens tentakler sträcker sig längre och djupare än så. Även inom ett område som Hammarkullen finns det mer eller mindre tydliga mönster.

– När man kollar på byggnaderna ser man att det är ett segregerat område. De som har det lite bättre bor i utkanterna, säger Teddy Paunkoski.

– Dessutom är det väldigt tydligt hur standarden skiftar mellan vem som förvaltar lägenheterna. De hus Newsec har är sämre, allmännyttan är bättre, säger Liv Bäckelie.

Newsec är ett slumvärdsbolag som förvaltar 900 lägenheter i privata hyreshus i Hammarkullen. Företaget är kanske mest känt för att inte ens åtgärda de kackerlackor som klättrade på väggarna i lägenheter i Rosengård i Malmö. Newsecs affärsidé är att genom tveksamma affärer göra snabba pengar. Hyresgästerna får betala priset.

Slitna hus, nedskärningar, arbetslöshet. Situationen i Angered och i så många andra förorter kan lätt framstå som dyster, och visst är klassamhället kallt och obarmhärtigt.

– Men det är en verklighet vi måste förhålla oss till, och hitta en väg ut från. Människorna är vårt hopp, säger Norberto Cornaglia.

Och i mötet med människorna får vi också del av en annan bild av Angered. Stadsdelen växer snabbt, och barn och unga utgör en stor del av invånarna. För 50000 göteborgare är Angered ett självklart hem.

Många av dem har tröttnat på svartmålningar i media. De vill inte se en enda rubrik till som talar om kaos, upplopp, brända bilar och kriminalitet. De har fått nog av att deras vardag fullständigt ignoreras, medan enstaka händelser blåses upp och får bekräfta bilden av förorten.

Kanske är det därför de ungdomar vi träffar levererar ett blixtsnabbt svar på frågan om hur de trivs i Hammarkullen: ”Jättebra!” Här finns vänner, familj, närhet till naturen, kulturhuset Blå stället, fritidsgården och allt annat som fyller vardagen med mening. Hammarkullen är hemma.

Liksom Angereds boxing club. I lokaler som klubben sedan länge växt ur trängs ungdomar bland boxningssäckar och handskar. Över 400 är aktiva. Många kommer hit varje dag. Framförallt för att träna, men också för att läsa läxor, eller för att helt enkelt slippa gå hem. Här hittar du ett engagemang och en solidaritet som andra idrottsklubbar i Göteborg måste avundas.

Det finns många bilder av Hammarkullen och Angered, många fördomar och många åsikter. Men alla vi pratar med framhåller framförallt en sak som kännetecknande för deras område: Gemenskapen. Här känner alla varandra.

Det innebär inte att man blundar för problemen. Lika överens som de intervjuade är om vikten av att känna sig hemma, lika samstämmiga är de när de talar om vikten av att satsa mer på skolan, på fritidsaktiviteter och på upprustning av husen. Och lika trötta är de på politiker som lovar och lovar och lovar och lovar. Och sviker.

Till syvende och sist handlar det om en sak, precis som Norberto Cornaglia säger:

– Det krävs en bättre fördelning i samhället.

För så länge politiken går ut på att berika de redan rika och askimsborna premieras med skattesubventionerad städhjälp, skattelättnader och andra förmåner så kommer klyftorna att växa.

I Rosengård, Malmö, är barnfattigdomen drygt 66 procent. Det är en 19 gånger högre siffra än i rika Torslanda, Göteborg, där 3,5 procent av barnen lever i ekonomisk utsatthet. Den så kallade förortsproblematiken är en nationell politisk angelägenhet. När kommer frågan att behandlas så?