5 medielögner i krigets tjänst

Medierna spelar en avgörande roll när krig ska startas.

För att motivera varför USA och andra imperialistiska stater i Nato har ”rätt” att bomba andra länder, ta kontroll över naturresurser och bestämma vilka ledare som ska bort och vilka som är godkända, serveras vi både halvsanningar och rena lögner. I många konflikter existerar inte någon kritiskt granskande journalistik.

Nedan redovisar vi fem exempel där sanningen offrats för att påverka folkopinionen inför eller under pågående krig.

Och i alla dessa krig har det ledande Natolandet USA, som snart sänder sina soldater till Sverige under militärövningen Aurora 17, spelat huvudrollen.
 

  

1. Reklambyrå fejkade spädbarnsmord

I oktober-november 1990, några månader innan USA inledde det som kallas Gulfkriget eller det första Irakkriget, spreds en dramatisk nyhet över världen.

Det var 15-åriga Nayirah från Kuwait som gav ett skakande vittnesmål inför USA:s kongress. Nayirah presenterades som frivillig vårdarbetare på sjukhuset i Kuwait City under den irakiska invasionen av hennes land i augusti samma år. Hon berättade att irakiska soldater slitit hundratals spädbarn ur kuvöserna och sedan låtit barnen dö på golvet.

Den fasansfulla berättelsen väckte starka reaktioner. Vittnesmålet har beskrivits som avgörande för att det amerikanska folket ställde sig positivt till att gå i krig mot Irak i januari 1991. Försöken att hitta en fredlig lösning och få Irak att frivilligt lämna Kuwait kunde därmed överges.

Efter att Bagdad och andra städer bombats sönder och samman avslöjades sanningen. Morden på barnen i Kuwait City hade aldrig inträffat.

Det var en propagandabluff som iscensatts i syfte att driva fram ett nytt krig.

Ögonvittnet Nayirah hade aldrig jobbat på sjukhuset. Hon var dotter till Kuwaits ambassadör i USA och var inte ens i Kuwait under den irakiska invasionen.

Skaparen av kuvöshistorien var den US-amerikanska reklambyrån Hill & Knowlton. Den fick 12 miljoner dollar för jobbet, pengar som kom från Kuwait.

I den uppdiktade historien fanns dock en föraning om vad som skulle komma.

Tolv år senare, när nästa Irakkrig stod för dörren, besökte Proletären Irak. Spädbarnsdödligheten sköt i höjden och flera läkare i Bagdad vittnade uppgivet om den pågående katastrofen. De ekonomiska sanktionerna, som då hade varit i kraft sedan 1990, förbjöd nämligen Irak att importera livsnödvändiga mediciner och – kuvöser.

Här kan man tala om att de västmakter som upprätthöll sanktionerna slet de irakiska barnen ur kuvöserna och lämnade dem att dö.

Fast den historien fick inte alls samma mediala genomslag.

 

2. Folkets vrede iscensatt för världens

fotografer

Bilderna från Bagdad den 9 april 2003 spreds snabbt över hela världen. De fanns på alla stora svenska tidningars förstasidor den 10 april.

Vi fick se hur Saddam Hussein-statyn på Paradistorget föll i marken inför jublande människor. Vi fick se irakiska män sparka på och hacka statyn i bitar.

När denna världsnyhet spreds hade det USA-ledda anfallskriget mot Irak pågått i tre veckor. Huvudargumenten för kriget var två.

Det första var att den irakiska regeringen i strid med gällande FN-resolutioner förfogade över massförstörelsevapen, vilka sades hota folken i Europa och USA. Det andra var att Saddam-regeringen hade förbindelser med al-Qaida.

Idag vet vi att båda påståendena var lögner. När USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell i februari 2003 lade fram bevisen inför FN:s generalförsamling ljög han inför en hel värld.

USA:s underrättelsetjänster visste mycket väl att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak. De visste mycket väl att Saddam-regimen inte hade något med 11 septemberterrorn och al-Qaida att göra.

Därför var det nödvändigt för George W Bush och hans europeiska bundsförvanter att försöka legitimera kriget och den kommande ockupationen på andra sätt. De behövde få den krigskritiska
folkopinionen att acceptera det folkrättsvidriga kriget.

Att sprida bilden av det irakiska folkets glädje över att befrias från ett brutalt styre blev ett viktigt propagandaverktyg. Därför iscensattes statyrivningen på Paradistorget den 9 april med en hel värld som åskådare.

Det hela framstår som välplanerat.

För det första var platsen vald med omsorg. Paradistorget ligger intill Palestine Hotel, där världspressen samlats för att bevaka invasionen av huvudstaden. Journalister och fotografer kunde rent av bevittna statyrivningen från hotellets fönster om de ville.

För det andra var torget kontrollerat av USA-styrkor. Det visar översiktsbilder från nyhetsbyrån Reuters. De som fanns på torget var människor som den blivande ockupationsmakten hade släppt fram. Bilderna visar också att det var en amerikansk stridsvagn som välte statyn.

För det tredje var det inga folkmassor som visade sin vrede den 9 april, såsom det framställdes i medierna. Samma Reutersbilder visar att det på Paradistorget fanns kanske ett hundratal personer – och det i en stad med fem miljoner invånare.

Men händelsen den 9 april var viktig. Den bidrog till att den krigskritiska opinionen i väst försvagades. Alla såg ju ”folkets vrede” mot Saddam.

Så följde ett förödande krig och ett brutalt ockupationsstyre som irakierna fortfarande lider av.

 

3. Viagraanklagelsen som aldrig bevisades

Natos anfallskrig mot Libyen våren 2011 beskrevs som en humanitär insats. Det libyska folket skulle räddas från Muammar Gaddafis brutala förtryck och massakrer.

Det fanns en specifik anklagelse som bidrog till att utmåla Gaddafi som en osedvanligt hänsynslös diktator som måste störtas. Gaddafi påstods ha köpt in flera containrar med viagra till sina soldater och beordrat dem att massvåldta kvinnor i kampen mot de väststödda rebellernas uppror.

Anklagelserna började spridas brett efter att en gråtande kvinna kommit in på det lyxhotell i Tripoli där världens medier samlats för att bevaka Natos regimskifteskrig. Kvinnan berättade att hon hållits inspärrad och våldtagits i flera dygn av Gaddafis säkerhetsstyrkor. Hon fick senare asyl i USA.

Händelsen på hotellet i Tripoli skedde den 26 mars. Några veckor senare sade USA:s FN-ambassadör Susan Rice inför säkerhetsrådet att den libyska regeringen delat ut Viagra och uppmanat till våldtäkter, särskilt mot barn.

I juni förklarade Internationella brottmålsdomstolens (ICC) chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo att man fått det bekräftat att Gaddafi beordrat sina styrkor att våldta.

I medier världen över framställdes det som ett faktum. Men det fanns de som starkt ifrågasatte påståendena.

Amnesty International sade efter en utredning på plats i Libyen att de inte kunnat finna några bevis för att dessa våldtäkter verkligen ägt rum. Till exempel fick de inte möta en enda av de hundratals våldtagna kvinnor vars vittnesmål låg till grund för ICC:s anklagelse. Den libyska psykolog som samlat in vittnesmålen i rebellkontrollerade områden i Libyen sade sig ha förlorat kontakten med alla kvinnorna.

Det framkom att de som sade sig ha hittat viagra i stridsvagnar tillhörande den libyska armén, och som visade upp dem för världsmedia, var libyska rebellstyrkor.

Inte heller FN-utredaren Cerif Bassiouni, som då undersökte situationen för mänskliga rättigheter i Libyen, fick se bevisningen för massvåldtäkter och viagrautdelning.
Att anklagelserna ifrågasattes fick inte alls samma mediegenomslag.

När de Natostödda upprorsstyrkorna tillfångatog Gaddafi i oktober 2011 var det knappt någon som höjde på ögonbrynen över att han misshandlades till döds utan rättegång. Han var ju mannen som delat ut viagra och gett order om massvåldtäkter.

Och det libyska folket lever idag, sex år senare, i ett land i kaos där våldet är ständigt närvarande.

 

4. Kriget där den skyldige är utpekad på förhand

I västmedierna stod det klart redan vid de första demonstrationerna i Syrien våren 2011 att regeringen Bashar al-Assad tillhörde den onda sidan medan ”oppositionen” – med eller utan vapen – stod på den goda. Sedan dess har nyhetsförmedlingen om Syrien haft denna svart-vita verklighetsbeskrivning som grund.

Den irländske journalisten Patrick Cockburn som upprepade gånger rapporterat från syrisk mark skrev i februari 2017:
”I fallet Syrien har fabricerade nyheter och den ensidiga rapporteringen tagit över nyhetsagendan på ett sätt som vi troligen inte sett sedan första världskriget.”

Cockburn menar att medierna ”outsourcat” sin bevakning till rebellsidan. De förlitar sig alltså på en av parterna i ett krig som sanningskälla.

Att lista alla lögner, halvsanningar och obekräftade anklagelser som spridits i medierna sedan 2011 är en omöjlighet. Rapportering om nedanstående händelse kan tjäna som ett exempel på hur bilden av ”diktatorn som mördar sitt eget folk” etsat sig in i medvetandet hos svenska folket.

Den 17 januari 2013 publicerade många svenska medier en text från TT som sade att ”syrisk militär har dödat fler än 100 civila, däribland barn, i utkanten av staden Homs”. Som källa angavs ”oppositionella Syriska människorättsobservatoriet”.

I vissa medier framkom att uppgifterna var obekräftade. Den anklagade parten fick inte kommentera uppgifterna.

Dagen därpå kom en reporter från amerikanska CNN till byn. Han talade med invånare som berättade om massakern och visade blodpölar i husen. Reportern fick höra historien om hur en mamma och hennes fem barn hade mördats för att hon vägrade låta krypskyttar använda taket på hennes hus.

När byborna fick frågan om det var armén som gjort detta svarade de upprört: Nej, nej, det var rebeller, religiösa fundamentalister, al-Qaida.

Denna motbild rapporterades aldrig i svenska medier. De hundratusentals som läst och hört om händelsen bär istället med sig uppfattningen av det var armén och Assad som var skyldig, för det var den enda part som pekades ut.

Som en följd av denna verklighetsbeskrivning var det vid den tiden inte heller någon som ifrågasatte att hela västvärlden, inklusive Sverige, stod bakom ”oppositionen” och dess väpnade rebeller i kriget för att störta Syriens regering.

Vilket resulterade i död, förstörelse, massflykt och ett stärkande av terroristgrupper.

 

5. När medierna valde al-Qaidavänner som faktakälla

”Aleppo kommer att sälla sig till de händelser i världs-historien som definierar modern ondska.”
Orden yttrades av USA:s FN-ambassadör Samantha Powers i december 2016. Inför världens tv-kameror anklagade hon Syriens regering, Ryssland och Iran för barbari i striden om östra Aleppo.

Utrikesminister Margot Wallström och det svenska medieetablissemanget instämde. De talade om ”Aleppos fall” och beklagade att ”oppositionen” förlorade kontrollen över den östra delen av staden.

Som beskrevs i exempel fyra så har bilden av skurk och offer i Syrienkonflikten varit fastslagen sedan 2011. Detta genomsyrade rapporteringen om östra Aleppo 2016. Okritiskt återgavs röster vars vittnesmål passade in i nämnda världsbild.

Till exempel publicerade TT den 13 december artikeln ”Förtvivlade röster inifrån Aleppo”, vilken återgavs i många tidningar. Dessa röster varnade för kommande massakrer på 50.000 invånare och för att detta kunde bli deras sista ord – om inte omvärlden ingrep.

Som vittne citerades Bilal Abd al-Karim, som beskrev sig själv som ”en vanlig person här i det belägrade Aleppo”. Varken TT eller andra medier informerade om att han egentligen är en journalist från New York vars webbkanal agerat språkrör för syriska al-Qaida och andra extremistgrupper som då kontrollerade östra Aleppo.

I artikeln citerades ”aktivisten” Lina Shamy. Ingen informerade om att hon uttalat stöd för väpnade extremister i Damaskus som förespråkat etnisk rensning av shiamuslimer och alawiter.

När Syriens regering återtog östra Aleppo och civila strömmade ur området var fredsforskaren Jan Öberg på plats i staden.

Han talade med invånare från den västra delen som var glada över att inte längre behöva vara rädd för rebellsidans ”helveteskanoner”. Han mötte invånare från den östra sidan som var lättade över att inte längre behöva leva under extremistgruppernas styre. Ingen av dem Jan Öberg mötte hade hört talas om de i väst hyllade Vita hjälmarna.

De stora medierna i Sverige hade inget intresse av det svenska ögonvittnet på plats i Aleppo. Det han såg och hörde passade inte in i den förutbestämda mallen.

Att majoriteten av Aleppoborna står betydligt närmare Jan Öbergs verklighetsbeskrivning än av svenska medier favoriserade extremistanhängare, det bekräftas av aktuell FN-statistik.

Av de 147.000 invånare i östra Aleppo som evakuerades valde 111.000 att åka till regeringskontrollerat område. Bara 36.000 ville till den al-Qaidastyrda Idlibprovinsen eller andra ”oppositionskontrollerade” områden. I dessa 36.000 ingår de stridande och deras familjer liksom stridande från andra länder.

Färsk statistik från FN-organet Internationella organisationen för migration (IOM) visar också att syrier i massomfattning strömmar tillbaka till just Aleppo.

Av de 600.000 syriska flyktingar som återvänt till sina hem under årets första sju månader har över 400.000 återvänt till staden Aleppo och den omgivande provinsen med samma namn.

När ovanstående rapporterades i svenska medier i mitten av augusti var det ingen som påpekade att återvändandet var en direkt följd av att östra Aleppo och omkringliggande områden befriats från al-Qaida och likasinnade väpnade extremister.

Ingen bad Samatha Powers eller Margot Wallström att förklara sina tidigare uttalanden och varför syrierna nu återvänder i massomfattning efter att den väststödda ”oppositionen” lämnat områdena. Och ingen berättade att Bilal Abd al-Karim och Lina Shamy inte alls massakrerades utan fortsätter sin propaganda på nätet.

Rapporteringen från befrielsen av Aleppo visar att de stora medierna lydigt följer maktens intressen.

Hur ska man annars förklara att de hellre talar med ökända al-Qaidavänner än en respekterad fredsforskare?