När försvaret fiskar pengar ställer media lydigt upp
När Försvarsmakten jagar högre budget spelar media glatt med i föreställningen. 35 års historia av ubåtsjakter borde ha lärt journalistkåren att förhålla sig mer kritiskt.
Det är snart tre år sedan den senaste cirkusen för ökade försvarsanslag utspelade sig. Det var i oktober 2014 som Försvarsmakten och mediekåren fick ett nytt utbrott av rysk ubåtsnoja.
Det började med Försvarsmaktens försäkran om att en person hade lämnat ”mycket trovärdiga uppgifter” om misstänkt främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård.
En dryg vecka av omfattande militära insatser följde, ivrigt rapporterade från läktarplats av ett samlat medieuppbåd, men utan att någon ubåt kunde påvisas.
Trots det stod överbefälhavare Sverker Göranson en månad senare på en presskonferens i Rosenbad och slog fast att en kränkning av svenskt vatten hade ägt rum. Bredvid honom stod ministrar Löfven och Hultqvist med bistra ansiktsuttryck och skänkte allvar åt scenen.
Göranson hade fyra bevis för kränkningen, varav ett var avgörande. Det avgörande beviset var också hemligt och kunde inte redovisas för journalistkåren.
Ett år senare hade det avgörande beviset gått från att vara en etta på Försvarsmaktens sexgradiga skala, bekräftad ubåt, till en sexa, icke ubåt. Sveriges Radio hade då avslöjat att det inspelade ljud som utgjorde det hemliga och avgörande beviset kom från ett svenskt objekt.
Men att beviset inte längre var ett bevis blev, till skillnad från ÖB:s tvärsäkra dom ett år tidigare, inte till några feta rubriker på löpsedlarna. Och riksdagen hade redan röstat igenom höjda försvarsanslag.
2014 års föreställning ekade av 1980-talets ubåtsjakter, då Carl Bildt byggde sin karriär på påstådda sovjetiska ubåtar i svenska vatten. Ubåtar som – i de fall det inte rörde sig om minkar – i själva verket kom västerifrån, inte från öst.
En sovjetisk ubåt har förvisso kränkt Sveriges gränser, U 137 som 1981 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Men det är nog få som idag på allvar tror något annat än att den möjligtvis överförfriskade besättningen navigerade fel.
Sovjetiskt flyg sökte efter den saknade U 137 öster om Bornholm, i området där kaptenen själv trodde att han befann sig. Och att förirra sig in i grunda Gåsefjärden, för att i flera timmar med bullrande motorer försöka ta sig loss, framstår inte som ett särskilt smidigt eller troligt försök till spioneri.
Efter U 137 skruvades ubåtshysterin upp på högvarv i Sverige. Men det var bara ubåtar som kom österifrån som Försvarsmakten ville få syn på. De som faktiskt fanns i svenska vatten vid samma tid begravdes med hemlig-stämplar. En tydlig observation av en västtysk ubåt typ 206, gjord vid Utö våren 1982, belades med kvalificerad hemligstämpel i 70 år.
Det var på hösten 1982 som den bäst bevakade ubåtsjakten av alla utspelade sig.
Några dagar efter ett amerikanskt flottbesök i Stockholm dök ett periskop plötsligt upp i Hårsfjärden i Stockholms skärgård. Mitt inne i Musköbasen och mitt framför ögonen på några svenska militärer.
Diplomaten Mathias Mossberg, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, beskriver i sin bok ”I mörka vatten: hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” ett helt annat agerande än när U 137 gick på grund. Det verkade snarast som om den här ubåten fräckt ville visa upp sig, för att efter någon minut försvinna i undervattensläge igen.
Direkt gav försvarsstabschef Bror Stefenson order om att inrätta ett presshögkvarter med plats för 500 internationella journalister. Skådespelet kunde börja.
Som Mossberg skriver blir de många märkligheter som följde de närmaste veckorna bara logiska om det var en av Natos ubåtar som visat sig. I efterhand är det nämligen tydligt att den högsta militära ledningen inte alls ville få upp vad som gömde sig i vattnet.
När man hade chansen att sänka ubåten med minor gavs inte tillstånd för eld, sjunkbomber fick bara fällas en i taget och när en skadad ubåt skickade upp en färgsignal till ytan, ett nödsystem som bara västmakterna använde, förklarades det med att det förmodligen var bottenslam eller möjligtvis en färgburk med grön färg som råkat ligga på botten. Bilderna och filmen av färgsignalen har sedan dess försvunnit ur Försvarsmaktens arkiv.
Energin som Försvarsmakten lägger på sina fantasifulla bortförklaringar är imponerande. 2008 visade Lars Borgnäs i Uppdrag granskning att en signal inspelad i Hårsfjärden 1982, på grund av de frekvenser den sände ut, måste ha kommit från en transponder från ett Natoland. Då gjorde Totalförsvarets forskningsinstitut FOI allt för att försöka framkalla ett fel på en svensk helikoptersonar så att det skulle kunna ha varit den som signalen kom från. Däremot vägrade FOI att kolla signalen mot en Natosändare. Själva transpondern har, tillsammans med dokumentationen om dess bärgande, försvunnit ur Försvarsmaktens arkiv.
De som låg bakom intrången på svenskt territorium är sedan kalla krigets slut betydligt mindre hemlighetsfulla än den svenska militären. Det är ju inte heller de som har något att dölja.
Ronald Reagans försvarsminister Caspar Weinberger sa i mars 2000, i en intervju i SVT:s Striptease, att det var självklart att Nato regelbundet hade ubåtar i svenska vatten, och lika självklart var den svenska militären informerad om när så skedde.
Den ryska ubåtsnojan i Sverige stämde också dåligt med de verkliga styrkeförhållandena mellan stormakterna på 1980-talet och Försvarsmaktens teorier om att Sovjetunionen skulle vara ett hot mot Sverige hade inget stöd hos USA:s egna underrättelsetjänster och militära analytiker.
Ändå var det helt naturligt för de allra flesta svenska journalister att okritiskt basunera ut Försvarsmaktens propaganda om sovjetiska ubåtar. Och de få som var hederliga nog att förutsättningslöst undersöka om det inte lika gärna kunde röra sig om ubåtar från väst blev utfrysta av kollegor och stämplades som kommunister.
Den psykologiska krigföringen fungerade. Mossberg skriver att på 1970-talet var det mindre än 10 procent av svenskarna som såg Sovjetunionen som ett hot. Efter jakten i Hårsfjärden och flera år framåt låg siffran istället på 40 procent. Stödet för att öka försvarsutgifterna fördubblades också till 40 procent av svenskarna.
Tre olika statliga utredningar har undersökt de påstådda ubåtskränkningarna. I den första, 1983 års ubåtsskyddskommission, var Carl Bildt själv en av de fyra politiska ledamöterna från riksdagen. Med sig som militär expert hade han försvarsstabs-chefen, den i sammanhanget notoriske viceamiral Bror Stefenson. Föga förvånade slog kommissionen fast att det var sovjetiska ubåtar som kränkt Sverige.
Ubåtsskyddskommissionens slutsats har sedan underkänts av både ubåtskommissionen 1995 och ubåtsutredningen 2001. Men många frågetecken kvarstår, inte minst på grund av Försvarsmaktens ovilja att samarbeta med utredningarna.
Mossberg vittnar om försvunna dokument och ljudupptagningar i Försvarsmaktens arkiv. Bland annat saknas sidor ur ÖB:s krigsdagbok från oktoberveckorna 1982 då jakten i Hårsfjärden pågick.
Lars Borgnäs berättar också i Uppdrag granskning om dokument som han fått se men inte tagit kopior på, och när han kort därefter återvänt för kopior har originalen blivit bortstädade ur arkivet.
Förhoppningsvis var ubåtscirkusen 2014, med det avgörande hemliga beviset som aldrig var något bevis, den sista vi behövde följa för överskådlig tid. Man kan tycka att mediekåren vid det här laget bör ha lärt sig att tvivla på sanningshalten och tillförlitligheten i Försvarsmaktens utspel. Och de senare har nyss lovats åtta miljarder av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Centern.
Men säker kan man inte vara. De undantag till journalister som likt Lars Borgnäs är mer intresserade av sanningen än av att förmedla historien som Försvarsmakten vill prångla ut, utgör en försvinnande liten minoritet av yrkeskåren.
Därför gäller det att hålla huvet kallt när militaristerna och dess megafoner i media skriker om mer pengar för att möta det ryska hotet, och att som alltid ställa sig frågan: cui bono?
Vem tjänar på det?