Syrien bortom propagandan

Drevet mot Syrien är massivt. Varje vecka rapporteras om tiotals eller rent av hundratals döda efter att regimens våldsapparat slagit till mot ett folk på fötter.

Martin Fletcher från brittiska The Times, en av få västjournalister som nyligen besökt Syrien, ger en annan bild.

”Jag är ingen försvarare av denna ondskefulla regering. Jag betvivlar inte att den slaktar sina motståndare”, skriver han i The Times 12 maj. ”Men efter att ha tillbringat sex dagar i Syrien, i stort sett avskuren från ’nyheterna’, är jag överraskad över skillnaden mellan den komplexa situationen och den förenklade bild som presenteras för världen utanför.”

I en intervju säger Martin Fletcher att han ”blev överraskad över hur mycket stöd som president Assad fortfarande har”. Bashar al-Assad har en helt annan folklig popularitet än Egyptens Hosni Mubarak eller Libyens Muammar Gaddafi. Det finns en stark kritik mot korrumperade makthavare kring den syriske presidenten, men han själv ses av många som reformvänlig och uppskattas för att han står upp mot USA och Israel.

När det gäller protesternas omfattning menar Martin Fletcher att det inte är frågan om ett landsomfattande folkuppror, likt den rörelse som fick Mubarak på fall.

Att Syriens regim står starkare än den egyptiska eller libyska visas också av att det politiska ledarskapet och militären står enade. Det har inte skett några massavhopp av ministrar och ambassadpersonal. Inte heller har högt uppsatta militärer eller arméförband bytt sida.

Fletcher rapporterar att det finns en rädsla för vad som skulle hända om Assad störtas. I ett land med en stor blandning av etniskt-religiösa grupper fruktar många att motsättningar skulle komma upp till ytan, som i grannländerna Libanon och Irak.

Hur ska man då beskriva det som händer i Syrien?

Det står klart att även om presidenten och regimen har en folklig bas så finns det ett berättigat missnöje med de sociala och politiska förhållandena.

Sedan mitten av 2000-talet har regeringen följt Internationella valutafondens program och liberaliserat ekonomin. Privatiseringar, avregleringar och avskaffade subventioner har resulterat i kraftiga prishöjningar på mat och bränsle. Det är ingen slump att protestvågen började i Daraa, en av landets fattigaste regioner.

Ett annat stort problem är vattenbristen, vilken tvingat hundratusentals att lämna sina hembyar.

Irakkriget har också haft stor inverkan på den syriska ekonomin. När konflikten var som värst fanns över en miljon irakiska flyktingar i Syrien. Irakierna gavs samma rättigheter som syriska medborgare, inklusive gratis skolgång och sjukvård. Den solidariska flyktingpolitiken innebar enorma påfrestningar för landet.

När det gäller de politiska förhållandena lovade Bashar al-Assad reformer vid sitt makttillträde 2000. Bristen på demokratiska och fackliga rättigheter, Baathpartiets maktdominans, den utbredda korruptionen liksom polisens och säkerhetstjänstens dokumenterade övergrepp är källor till missnöje. De upptrappade hoten från USA-imperialismen och Israel – israeliskt flyg bombade en påstådd kärnenergianläggning i Syrien 2007 – är enligt presidenten förklaringen till att inget hänt förrän nu.

Detta missnöje ligger till grund för att tiotusentals människor gått ut på gatorna. Vad som förtigs eller förlöjligas i den västliga medierapporteringen är Syriens påstående att protesterna används av den utländska konspirationen mot landet.

Faktum är att allt fler röster menar att det finns en sanning i detta.

Den före detta CIA-agenten Robert Baer intervjuades i Sveriges Radios Konflikt 16 april. Han menar att det USA-allierade Saudiarabien är inblandat i ”den syriska revolutionen”. Att stödja sunnitiska extremister i Syrien är, enligt Baer, en del i det saudiska kungahusets kamp mot shiitiska Iran. Ett störtande av Assads regim skulle vara ett hårt slag mot både Iran och libanesiska Hizbollah.

Krönikören Pepe Escobar i Asia Times menar att det är uppenbart att saudierna stöder grupper, som Muslimska brödraskapet, som vill störta regimen med våld. Han talar om stora mängder vapen som förts in i Syrien från Irak och Libanon.

Man ska komma ihåg att saudierna har en historia av att stödja extrema sunnitiska rörelser i andra länder, som al-Qaida och talibanerna i Afghanistan och Fatah al-Islam i Libanon

Anklagelser riktas även mot det libanesiska partiet Framtidsrörelsen och dess ledare Saad Hariri, som har nära band till den saudiska regimen och västmakter som USA och Frankrike.

De diplomatrapporter som Wikileaks offentliggjort stärker bilden av utländsk inblandning. USA har gett mångmiljonbelopp till den syriska oppositionen.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att USA, Israel och deras allierade i Mellanöstern önskar att göra sig av med en regim som utmanar dess intressen. Man behöver inte heller vara konspiratoriskt lagd för att inse att folkligt missnöje bjuder ett bra tillfälle att agera.

Redan vid de första protesterna fanns tecken på att det inte bara var vanliga demonstranter på gatorna. När nyhetsbyrån Israel National News rapporterade om oroligheterna i Daraa 17-18 mars konstaterades att minst elva personer dödats, varav sju poliser.

Syriska medier, men också vittnen utan bindningar till regimen, ger en bild av organiserad terror. Krypskyttar som skjuter på både demonstranter och säkerhetsstyrkorna. Väpnade gäng som vandaliserar, ger sig på vanliga invånare och stormar polisstationer. Officerare som avrättas av okända gärningsmän.

Att det pågår någon form av väpnat uppror är uppenbart om man ser till att 120 poliser och soldater dödats under två månader. Men det är lika uppenbart att regeringssidan använt hårdföra metoder i jakten på ”terrorister” och ”kriminella”, vilket skördat många civila offer.

Hur kommer det hela att sluta? Regeringen försöker lugna stämningarna genom snabba förändringar. De undantagslagar som varit i kraft sedan 1963 är avskaffade, den kurdiska minoriteten har getts fullständiga medborgerliga rättigheter och omfattande reformer förbereds. En landsomfattande dialog har inletts. Också de sociala problemen pekas ut som nödvändiga att lösa, fast än så länge utan att regeringen förklarat att den tänker bryta med IMF-politiken.

Samtidigt skärper USA och EU sanktionerna mot Syrien. De har infört vapenembargo, fryst tillgångar och belagt politiska och militära ledare, inklusive presidenten, med reseförbud.
Det sker parallellt med att röster i USA och Israel öppet talar om nödvändigheten av att stödja ett störtande av regimen.

Syrien fördömer omvärldens agerande. En regeringstalesman säger till den statliga nyhetsbyrån Sana News att detta är en del i Washingtons långvariga ansträngningar för att påtvinga regionen sin vilja och gynna Israel. Sanktionerna kommer inte påverka den syriska regeringen beslut och dess kamp mot USA:s dominans.

Venezuelas Hugo Chávez har varnat för att väst kan komma att angripa Syrien. Men uppladdningen mot al-Assad har inte gått lika lätt som mot Libyens Gaddafi. USA och EU har redan misslyckats att få igenom en resolution mot Syrien i FN:s säkerhetsråd. Ryssland och Kina säger bestämt nej då oron i Syrien inte utgör något hot mot freden och säkerheten i världen.

Sista ordet är inte sagt. Så länge Syrien inte böjer sig för imperialismen är landet hotat, och det oavsett hur mycket demokratiska reformer som genomförs.