Kommunistisk samling i Bryssel

Öppningsanförandet hålls av Peter Mertens, ordförande för Belgiska Arbetarpartiet (PTB). Han konstaterar att den kapitalistiska krisen slår hårt mot folkflertalet och vidgar klassklyftorna. Idag äger en halv procent av världens befolkning 38 procent av tillgångarna.

– Kapitalismens kris skapar också möjligheter för kommunisterna, säger Peter Mertens och pekar på nödvändigheten av att lyfta fram det socialistiska alternativet.

– Vi kämpar inte för en skiva bröd. Nej, det är dags att hela bageriet läggs i händerna på arbetarklassen.

Belgiska Arbetarpartiet har sedan 1992 stått som värd för Internationella kommunistiska seminariet. I år deltar 59 organisationer från 49 länder. Störst är av naturliga skäl uppslutningen från Europa. Men deltagare kommer också från Afrika, Asien, Mellanöstern samt Nord- och Sydamerika.

En del partiet får inte visum till EU-landet Belgien. Förra året var det inga problem för representanten för Syriens kommunistiska parti att resa till seminariet. I år var det stopp. Syrier som vägrar stämma in i drevet mot Bashar al-Assads regim ska inte få göra sina röster hörda i Europa.

En delegation som drabbades av den belgiska statens rasism var kommunisterna från Kongo. De sattes i ett fängelse för illegala invandrare utanför Bryssel innan advokater lyckades få dem släppta.

Representanter från ett tiotal partier ingår i seminariets ledningsgrupp. Kommunistiska Partiet sitter med i denna genom Erik Anderson, som besökt alla seminarium sedan han för tio år sedan valdes till internationell sekreterare.

– Det måste slås fast att Brysselseminariet inte är någon ny kommunistisk international utan en möjlighet att träffas, lägga fram sin politik och knyta kontakter, säger Erik Anderson.

– Det är en ära för vårt parti och våra medlemmar att vi är med i ledningsgruppen för ett världsomspännande seminarium. Även om vårt parti är litet det känt som ett seriöst och kämpande parti.

Årets tema var förhållandet mellan kommunisternas omedelbara uppgifter och kampen för socialismen. Varje parti får hålla ett anförande på tio minuter och efter fyra, fem talare finns tid för diskussionen.

Innehållet spretar, och konstigt vore det annars. Här deltar organisationer som verkar under vitt skilda förhållanden och som kommer från olika traditioner inom den världskommunistiska rörelsen.

Ena stunden redogör det statsbärande Laotiska folkets revolutionära parti för de svåra utmaningarna i ett tredje världenland som kämpar för att minska fattigdomen. Senare berättar Portugisiska kommunistpartiet om generalstrejkerna och kampen mot de EU-dikterade åtstramningspaketen. Vilket följs av ett inlägg från Filippinernas kommunistiska parti som leder en bondegerilla i en stat där halvfeodala förhållanden råder på landsbygden.

Mångfalden innebär att det på seminariet kommer fram tydliga åsiktsskillnader. Det märks av att det från vissa länder finns flera olika partier på plats. Det märks också i konkreta frågor.

I EU-frågan finns en tydlig skiljelinje. Belgiska Arbetarpartiet och Luxemburgs kommunistiska parti verkar i EU:s centrum. De kämpar inte för unionens upplösning eller sina länders utträde ur unionen, såsom kommunisterna i Sverige, Danmark och Grekland gör.

En annan fråga där meningarna går isär är Latinamerika. Ena stunden hyllas frigörelsen från imperialismen och framgångarna för de progressiva staterna – utan förbehåll. I nästa går Ecuadors marxist-leninistiska kommunistiska parti till rasande angrepp på den egna ”vänsterregeringen”. President Rafael Correa döms ut som en frasradikal som driver nyliberal politik och hindrar verklig revolutionär förändring.

Fyra uttalanden lades fram. ”Stoppa Nato, upplös Nato” riktade sig mot det toppmöte i Chicago som krigsalliansen höll samma helg som seminariet. Övriga handlade om solidaritet med Kuba, Palestinafrågan samt den irländska kampanjen mot EU:s finanspakt.

– Under de år jag har varit med i Bryssel har seminariet utvecklats positivt. Nu deltar fler partier som har en folklig bas. Samtidigt har antalet organisationer på plats ökat, säger Erik Anderson.

• Vad har seminariet för betydelse för kommunisterna i Sverige?
– Det har gett journalistiska uppslag och kontakter för Proletären, och det har gett oss inblick i hur andra partier arbetar. Det gäller alltifrån layout av flygblad till hantering av partimedlemskap och agerandet i kampsituationer. Vi kommunister kan lära mycket av varandra, avslutar Erik Anderson.