Står Syrien näst på tur?

Med Libyen ”avklarat” ökar imperialismen trycket på Syrien. ”President Bashar al-Assad måste bort”, säger USA och EU och hävdar att regimen hänsynslöst slaktar civila. Men den bild av Syrien som sprids i väst är långt ifrån oomstridd.

Kravet på den syriske presidentens avgång kom den 18 augusti, samtidigt som Nato och rebellerna i Libyen inledde sin gemensamma militära offensiv mot Tripoli och Muammar Gaddafis styre.

USA:s Barack Obama anklagade Bashar al-Assad för att fängsla, tortera och slakta sitt folk. ”Det är dags för president Assad att lämna sin post.”

Samma budskap kom från Frankrikes Nicolas Sarkozy, Tysklands Angela Merkel och Storbritanniens David Cameron: Acceptera det syriska folkets vilja – avgå!

Också Turkiet, Saudiarabien och andra länder i Mellanöstern har skärpt tonläget.

Med Libyen i åtanke är det oroväckande när västimperialismen och dess allierade öppet kräver ett regimskifte i Syrien och förklarar sitt stöd till ”oppositionen”.

Den allmänna opinionen har under lång tid förberetts för en ökad imperialistisk inblandning. Den bild som sprids i väst och i arabvärlden genom bland andra satellitkanalen al-Jazira är att den syriska regimen förlorat sitt folkliga stöd och brutalt slaktar fredliga demonstranter som kräver demokrati och frihet.

Proletären har de senaste månaderna presenterat flera röster som menar att detta inte är en korrekt beskrivning.

Det är sant att det finns ett folkligt missnöje med försämrade levnadsförhållanden, bristande demokrati och utbredd korruption. Men det är också sant att stödet är starkt för al-Assads oberoende politik i förhållande till västvärlden och Israel liksom för de reformer som nu håller på att genomföras.

Så här säger den brittiska diplomaten Alastair Crooke, tidigare officer i underrättelsetjänsten MI6 och högt uppsatt EU-rådgivare, till webbtidningen EU Observer:

”Syrierna vill ha förändring. Men oavsett om västerlänningar tror det eller ej så anser de flesta invånare i Damaskus, i Aleppo, medelklassen, småhandlarna, minoriteterna att Assad är den enda person som kan genomföra reformer… Syrierna fruktar två saker över allt annat inbördeskrig och västerländskt ingripande… De vill undvika det libyska exemplet, för det skulle föra dem till inbördeskrig.”

Det finns ett aktuellt exempel på hur den bild vi serveras ifrågasätts av människor i Syrien.

”Stridsvagnar och pansarfordon rullade i dag in i kuststaden Latakia, där tusentals människor demonstrerade i går”, rapporterade Sveriges Radios Ekot 13 augusti.

Dagens Nyheter skrev att staden ”besköts från krigsfartyg” och citerade ett vittne som sade: ”Alla som sticker ut huvudet genom fönstret riskerar att bli skjutna. De vill få slut på demonstrationerna för gott.”

På den US-amerikanske professorn och Syrienexperten Joshua Landis blogg Syria Comment ifrågasätts dessa uppgifter. Ett vittnesmål kommer från en amerikansk kvinna, Valeri, som bor i Latakia och var på plats i staden under den militära operationen 12-15 augusti.

Valeri berättar att regeringen hade förannonserat insatsen mot en stadsdel i Latakia. Måltavlan sades vara väpnade grupper som förskansat sig i området. Myndigheterna uppmanade stadsdelens invånare att lämna sina hem tillfälligt för att inte riskera att hamna i skottlinjen.

Under operationen hördes skottlossning. Men varken Valeri eller någon av hennes vänner hörde talas om folkliga protester under dessa dagar. Latakia låg snarare öde, då många rest bort för att slippa striderna.
En vän till henne, med utsikt över Medelhavet, bekräftade att han sett de två krigsfartyg som nämnts i medier världen över. Han tillbringade större delen av dessa dagar i hemmet, men varken hörde eller såg fartygen skjuta en enda gång.

Valeri summerar:
”Jag tror inte att alla döda i Syrien är oskyldiga, fredliga protesterande. Jag tror inte heller att regeringen är ansvarig för alla dödsfall. De händelser jag har bevittnat här i Latakia har fått mig att tro att oppositionella grupper har tagit till vapen mot regeringsstyrkor.”

Att det pågår ett välorganiserat väpnat uppror sägs från många håll.

Alastair Crooke menar att en central kraft är de oppositionsgrupper i och utanför Syrien som finansieras och stöds av USA. En uppgift dessa prioriterar är att servera medier vittnesmål om påstådda övergrepp, såsom att krigsfartyg besköt Latakia, och överdriva storleken på oppositionens demonstrationer.

Dessa oppositionella samarbetar med extrema sunnitiska islamister, så kallade salafister, också de stödda av utländska makter. Det rapporteras om saudisk finansiering, och vapenleveranser från Turkiet och Libanon.

Dessa grupper spelar ut det etniskt-religiösa kortet. De menar att den sunnimuslimska majoriteten måste resa sig mot en regim vars bas finns hos minoriteten alawiter, en utbrytning ur shia-
islam.

Enligt Alastair Crooke infiltrerar dessa väpnade upprorsmän fredliga protester och attackerar polisen och armén. Syftet är att trappa upp våldet och ge Nato en förevändning att ingripa och ”skydda civila”.

Frågan är om Nato tänker försöka upprepa ”framgångarna” i Libyen och bomba fram ett regimskifte i Syrien med allt vad det innebär av död och förstörelse? Rysslands sändebud hos Nato hävdar att planeringen är i full gång.

Det är långt ifrån givet att det blir så. Den syriska regeringen har till skillnad från Gaddafi mäktiga allierade. Iran liksom den libanesiska motståndsrörelsen och regeringspartiet Hizbollah står bakom al-Assad. Ryssland och Kina har stora ekonomiska intressen att slå vakt om. Dessutom finns den enda ryska militärbasen i Mellanöstern i Syrien.

Alternativet för imperialismen är skärpta ekonomiska sanktioner – med förhoppningen att försämrade levnadsförhållanden ska stärka det folkliga missnöjet – och ökat stöd till det pågående väpnade upproret.
Oavsett vägval lär destabiliseringen av Syrien fortsätta.