Massprotester i Bosnien

Bosnien och Herzegovina, som det formella namnet lyder, såg förra veckan de värsta oroligheterna sedan Bosnienkrigets slut 1995. Bilder från protesterna visar sammanstötningar med polis på gatorna och attacker mot myndighetsbyggnader.

Men detta är bara en liten del av vad som pågår i den forna jugoslaviska delrepubliken. I över 30 bosniska städer har människor gått ut på gatorna med krav på bättre levnadsförhållanden och mot korrupta politiker.

Den tändande gnistan kom från arbetare i den forna industristaden Tuzla, Bosniens tredje största stad. Tisdag 4 februari demonstrerade hundratals arbetare mot uteblivna löner, arbetslöshet och politisk vanstyre. Efter polisens våldsamma bemötande växte protesterna på några dagar till närmare 10.000 personer.

Staden och regionen med samma namn har de senaste decennierna genomgått dramatiska förändringar.

I webbtidningen Balkaninsight beskriver Dusica L Ikic-Cook de massiva protesterna som en efterlängtad reaktion på avindustrialiseringen:

”Tuzla var förr en industristad. Ja, hela regionen var en industriregion. Tung industri, kemisk industri, möbler, vad fanns inte! Nu är allt borta. Nu har vi smutsiga politiker, dålig utbildning, fördärvade företag, stängda fabriker, apatiska medborgare…”

Vägen till avindustrialisering och massarbetslöshet inleddes när tidigare statliga industrier privatiserades. De nya ägarna tjänade mer pengar på att lägga ned verksamheten och istället sälja maskiner och andra tillgångar.

Många arbetare har varken fått sina innestående löner eller kompensation för förlorad sjukförsäkring och pension.

Situationen i Tuzla är inte unik, vilket är förklaringen till att protesterna snabbt spred sig över landet. Demonstationerna i den serbiska delen Republika Srpska har dock varit betydligt mindre.

Den officiella arbetslöshetssiffran är 27,5 procent. Det finns dock en samstämmig bild av att den verkliga siffran är mycket högre. I medierapporteringen talas om att arbetslösheten snarare är 40-45 procent.

Samtidigt som fattigdomen breder ut sig finns ett växande skikt av korrupta politiker som lever på helt andra villkor än flertalet invånare i Bosnien. De styrande har sett till att ge sig själva löner och pensioner som ligger mångdubbelt över genomsnittet.

Det finns ingen anledning att betvivla att grunden till att tusentals bosnier gått ut på gatorna är ett missnöje med de allt sämre levnadsförhållandena.

Protesterna får stöd av progressiva krafter i regionen, som det i Serbien baserade Jugoslaviens nya kommunistparti (NKPJ). I ett uttalande från NKPJ konstateras att bosnierna gör uppror mot den barbariska kapitalismens misär och mot de provästliga ledare som plundrat folket på dess egendom.

Trots den jugoslaviska socialismens brister finns många invånare i regionen som längtar tillbaka till Socialistiska federala republiken Jugoslavien. I jämförelse med dagens arbetslöshet och otrygghet framstår dåtidens sociala rättvisa och trygghet som ett mycket bättre system.

Vad som kommer ur missnöjesyttringarna i Bosnien är för tidigt att säga. Även om det i Tuzla och på andra håll är organiserade arbetare som tagit initiativet är det ännu oklart vilka politiska krafter som agerar i den uppkomna rörelsen.

Här är det viktigt att inte glömma bort det stora utländska inflytandet över Bosnien och Hercegovina. Den existerande statsbildningen från 1995 är skapad utifrån USA:s och EU:s koloniala ritningar. (Läs artikeln Bosnienkriget och dess följder) Den politiska strukturen, de omfattande privatiseringarna av statliga företag liksom det militära engagemanget i USA-imperialismens tjänst har följt riktlinjerna från Washington, Bryssel och Berlin.

Trots detta görs nu försök av regeringar i väst att distansera sig från de styrande i Bosnien.

USA:s ambassad i Sarajevo uttalar stöd för de protesterandes krav på ”reformer”.

Den tyske politikern Christian Schwarz-Schilling, tidigare FN:s höga representant i Bosnien, säger att de bosniska politikernas privilegier måste beskäras. Samtidigt po-ängterar han att reformer ”kräver inblandning från det internationella samfundet”.

Än mer tydlig i ambitionen att använda protesterna för att förverkliga västmakternas målsättning är Storbritanniens utrikesminister William Hague: ”Vi måste anstränga oss mer för att hjälpa Bosnien till EU och till medlemskap i Nato.”

Frågan är om bosnierna kommer att låta sig lockas med av de som är skyldiga till förstörelsen av landet?