Kommentar En parasit är död
Sveriges mäktigaste kapitalist, Peter ”Pirre” Wallenberg, dog i måndags 88 år gammal. En parasit och tjuv är död men familjens makt lever vidare. Femte generationen Wallenberg, sonen Peter ”Poker”, är ny ordförande i familjens mäktigaste stiftelse.
Peter Wallenberg, med det barnsliga smeknamnet ”Pirre”, hade sedan han avgick som styrelseordförande i investmentbolaget Investor 1997 levt ett relativt tillbakadraget liv. Men hans position som gudfader i den mäktiga familjen innehade han fram till förra veckan då han, bara dagar innan sin död, avgick som ordförande för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Ordförandeskapet övertogs av sonen Peter Wallenberg junior, med det ännu barnsligare smeknamnet ”Poker”. Han tillhör femte generationen i familjens stiftelse.
En enskild kapitalists död gör visserligen varken från eller till för kapitalets makt. Vårt mål är att skicka hela det kapitalistiska systemet i graven. Men det är rent patetiskt att se representanter för det så kallade arbetarpartiet hylla Sveriges värste kapitalistiska parasit.
Stefan Löfven skriver att han haft ”stor respekt för hans vilja till samtal och samverkan”. Göran Person, tidigare socialdemokratisk statsminister, stämmer in i hyllningskören: ”Man kunde tro att han fick sin position genom arv – och det fick han ju delvis – men mycket av hans framgångar var hans eget verk”.
Även Stig Malm, före detta LO-ordförande, beskriver de ”kul minnen” han har, som när han bjöd ”Pirre” på lunch i självaste LO-huset. Kan det bli mer talande?
Mindre överraskande är att Kung Carl Gustav beskriver ”en nära och trogen vän” till kungafamiljen och att Anna Kinberg Batra tackar ”för stora insatser för både industri, ekonomi och forskning”.
Oavsett vad Göran Persson tror så ärvde Peter Wallenberg sin far Marcus ”Dodde” Wallenbergs position efter att äldre brodern Marc ”Boy-Boy” Wallenberg sköt sig i en skogsdunge 1971. Släkten Wallenberg används rent av som exempel på hur finanselitens rikedomar går i arv i ekonomen Thomas Pikettys undersökning av rikedomens koncentration under 1900-talet.
Borgerlig media har vanligtvis en kluven inställning till överklassen, som närmast kan beskrivas som ”skräckblandad förtjusning”. Visst ifrågasätts ibland det värsta rofferiet och det mest dekadenta överklasslivet men ofta lyser en djup vördnad för den elit de lyder under igenom. Genom åren har både tv och tidningar hyllat, betydligt mer än kritiskt granskat.
Eller så är det helt enkelt rädsla. Familjen Wallenberg har inte mycket till övers för pressfrihet. I september 1991 lät till exempel ”Pirre” avskeda då Wallenbergägda Svenska Dagbladets chefredaktör som hade varit allt för ”självständig” och konstaterade: ”Vi ska inte ha någon chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matar dem.”
Familjen Wallenberg har organiserat sin makt och sina rikedomar i stiftelser. Det innebär att de enskilda familjemedlemmarna inte alltid syns i statistiken över Sveriges rikaste. Men stiftelserna däremot sitter på enorma tillgångar.
Och det är ordföranden i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som har haft det sista ordet när det gäller fördelning. Styrelseformen kan närmast beskrivas som den i en maffiafamilj, där en gudfader har det sista ordet i maktpyramiden.
Wallenbergs inflytande över svensk industri, men också över svensk politik, går inte att överdriva. Tillsammans kontrollerar familjen, enligt tidningen Affärsvärlden, runt 40 procent av den svenska börsen. Och de mäktiga stiftelserna kan i princip styra svensk forskning genom att helt enkelt dela ut miljardbelopp till lämplig forskningsgren.
Framförallt har familjen Wallenberg under 1900-talet varit förknippad med den socialdemokratiska eliten. För socialdemokraterna var den svenska industrin viktigaste prioritet och Wallenberg såg sin makt garanteras trots viss omfördelningspolitik.
Men även om Peter Wallenberg 1998 förklarade att han och Göran Persson kom ”mycket bra överens” gäller andra tider nu. Inför förra valet varnade sonen Jacob Wallenberg att en socialdemokratisk regering skulle få ”entreprenörerna att lämna landet”. Socialdemokraternas kärlek till de svenska industrikapitalisterna är sedan många år obesvarad.
Peter ”Pirre” Wallenberg är död. Familjen Wallenbergs rövarvälde lever vidare. Men ingenting varar för evigt. Låt oss kämpa för att femte generationen Wallenberg också blir den sista.