Desperat motstånd mot ockupationen

Det är ett under lång tid växande missnöje och frustration som exploderat. I spetsen går de unga palestinierna, som inte har några minnen av tidigare Intifador och som inte känner till någon annat än livet som andra eller tredje klassens invånare i ockuperat land.

Det är för tidigt att tala om en tredje Intifada. Än så länge är det ett till stora delar spontant uppror utan gemensam politisk ledning eller samordning. Men både palestinska och progressiva israeliska röster framhåller att det som vi nu ser kan vara början på något stort, en början på den tredje Intifadan.

Under de gångna veckorna har det varit tydligt att Israels styrande väljer att göra så som de alltid gjort. Palestiniernas missnöje med och frustration över den våldsamma, rasistiska ockupationen bemöts med ännu mer våld, rasism och en ockupation utan slut.

Vilket flera ministrar i den nuvarande regeringen Netanyahu slagit fast: ”Det kommer aldrig att finnas en palestinsk stat.”

Trots att det dödats sex gånger fler palestinier än israeler sedan 1 oktober är det de palestinska ungdomarnas knivattacker mot israeler som fått mest uppmärksamhet.

Vad som inte sägs i svensk media är att i flertalet fall har de palestinska ungdomarna inte gått till angrepp mot civila israeler i allmänhet. Nej, de har riktat sin vrede mot soldater, poliser och bosättare, ”de mest brutala symbolerna för ockupationen”, för att låna den israeliska journalisten Amira Hass ord.

Det är ockupationen, den enligt internationell rätt olagliga ockupationen, som är orsaken till våldet. Det är den israeliska ockupationsmakten som angriper palestinier med bombplan, pansarfordon, granater och moderna skjutvapen. Palestinierna kastar sten eller drar kniv.

Det är de vapen de har att ta till mot de till tänderna beväpnade förtryckarna. Det är vad det ockuperade folket har att ta till i kampen mot en ockupation som tagit ifrån dem allt hopp om framtiden.

Styrkeförhållandena är minst sagt ojämna. Det har åter visat sig under de senare veckornas protester på ockuperad mark. Palestinska demonstranter och stenkastare möts av tungt beväpnade soldater som inte tvekar att skjuta skarpt. Siffrorna över döda, skadade och gripna stiger dag för dag.

Blotta misstanken om att en palestinier tänker gå till angrepp med kniv ger ”rätt” att döda. Ja, det räcker att någon misstänks för att vara palestinier för att utsättas för aggressiva mobbar.

I söndags dödades en eritreansk flykting i Östra Jerusalem då han misstogs för att vara ”terrorist”. Att det skedde i just den palestinska huvudstaden är ingen slump. Östra Jerusalem kallas ibland för Apartheids huvudstad.

Efter 48 år av ockupationen är staden och omkringliggande byar sönderstyckade av illegala bosättningar. Palestinierna lever under ständig fruktan för bosättarnas terror, för att fördrivas från sina bostäder eller rent av fråntas rätten att bo och vistas i sin hemstad.

Situationen förvärras av Israels återkommande provokationer kring den religiöst och symboliskt viktiga al-Aqsamoskén.

Östra Jerusalem har länge varit en krutdurk på väg att explodera. Förra sommaren och hösten såg området en våg av protester och våldsamma sammanstötningar.

Denna gång har ockupationsmyndigheterna direkt tagit i med hårdhandskarna för att kväsa missnöjet. Palestinska bostadsområden är under belägring.

Lastbil efter lastbil kommer med höga betongblock för att bygga nya murar kring palestinska kvarter. Ett komplement till den Apartheidmur som redan skärmar av Östra Jerusalem från Västbanken.

Stadens israeliske borgmästare, Nir Barkat, har uppmanat alla israeler med vapenlicens att bära vapen.

Det finns glädjande nog många runt om i världen som solidariserar sig med det ockuperade palestinska folket. Protester hörs också från judiska organisationer och inifrån Israel. I tidningen Haaretz riktar den israeliska journalisten Gideon Levy en svidande anklagelse inte bara mot de styrande utan också mot den israeliska allmänheten:

”Trodde ni att palestinierna skulle sitta stilla för gott? Trodde ni verkligen att Israel skulle kunna fortsätta på sin kurs och de bara skulle böja sina huvuden i underkastelse?

Känner ni till många historiska exempel på det? Finns det något exempel där en brutal ockupation bestått utan att framkalla motstånd? Uppenbarligen är det vad ni trodde, för annars borde det för länge sedan ha funnits ett folkligt tryck för att agera, för vem vill ha terror?

Men Israel gled istället in i dödlig tystnad, i ett avgrundsmörker, och spelar nu förvånat. Folket röstade för högern, för ultranationalism, rasism och messianism, och nu känner det sig sårat.”

Förtryck föder motstånd. En våldsam ockupation föder våldsamt motstånd.

För att få slut på våldet krävs ett slut på ockupationen. Någon annan lösning finns inte.