Kommentar: Svekavtal normaliserar ockupationen

Normaliseringsavtalet som undertecknades igår mellan Förenade Arabemiraten och Israel är inte bara ett öppet hån mot palestinierna från kungadiktaturens sida. Det är också ett diplomatiskt falskspel på högsta nivå.

För vad är det som ligger i potten och man låtsas förhandla om? Regimen i Abu Dhabi belönar Israel för att inte annektera delar av de ockuperade områdena på Västbanken. Det vill säga för att inte begå ett lika flagrant brott mot internationell rätt och ett antal FN-resolutioner som ockupationen redan innebär.

För denna ”eftergift” spottar kronprins Mohammed bin Zayed det palestinska folket i ansiktet inför hela arabvärlden. Men att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu (åtminstone tillfälligt) lägger annekteringsplanerna på is förändrar ingenting på marken. Lidandet fortsätter precis som tidigare för palestinierna, som dagligen blir förnedrade av Israels militär. I checkpoints, på gatan och i sina egna hem – som Israel jämnar med marken efter behag.

Men avtalet presenteras som ett historiskt framsteg som minskar spänningarna i regionen. Och Donald Trump – ”Israels bästa vän någonsin i Vita huset”, som Netanyahu kallade honom när Trumps ”fredsplan” presenterades i januari – tar åt sig äran och applåderas från London till Paris.

Och nog är det ett häpnadsväckande illusionstrick som Trump, Netanyahu och bin Zayed spelar upp för världen. Det är som i den klassiska judiska historien om geten:

En man går till rabbinen och klagar på sin jobbiga fru, sina bråkiga barn och sitt trånga hus. Rabbinen ger honom rådet att skaffa en get och komma tillbaka en vecka senare. Mannen kommer tillbaka, ännu olyckligare. ”Ovanpå resten av eländet har jag nu en get som skiter överallt, tuggar på allt och bräker hela dagen.”

Rabbinen svarar att, gör dig av med geten och du kommer att se att uppskatta din familj och ditt hus som de är.

Netanyahus annekteringsplaner har varit geten för många västpolitiker, regeringar och organisationer, inte minst i EU och det demokratiska partiet i USA. Med annekteringsgeten borta är ockupationen det nya normala, som man sedan länge lärt sig leva med.

För Netanyahu är det annorlunda. Där skiljer sig den inrikespolitiska visan från den han sjunger med Trump för den internationella publiken. Till skillnad från generade västpolitiker älskar ”Bibis” väljare talet om annektering, och kan i ett möjligt nyval komma att straffa honom för sitt ”svek” mot bosättarna. Och regeringskoalitionen, där Netanyahus Likud ingår tillsammans med försvarsminister Benny Gantz blåvita parti, är darrig.

Netanyahu har också ett stort korruptionsåtal hängandes över sig, och skakas av de envisa demonstrationer mot honom som samlar tusentals israeler, missnöjda med korruptionen och hanteringen av coronapandemin. Men med avtalet kan han nu ståta med en betydande diplomatisk seger i utbyte mot – ingenting.

Avtalet normaliserar fullständigt relationerna mellan Förenade Arabemiraten och Israel, men innebär ingen fullständig omsvängning i gulfdiktaturens inofficiella förhållande till Israel. Likt Saudiarabien förenas Förenade Arabemiraten med Israel i synen på Iran som huvudfienden i regionen, och ländernas säkerhetstjänster har i hemlighet länge delat information mellan sig.

Den symboliska betydelsen är däremot enorm. Senast det hände var 1994 när Jordanien skrev fredsavtal med Israel. Dessförinnan skrev Egypten under Camp David-avtalet 1978.

Nu återstår att se om USA:s utrikesminister Mike Pompeo får rätt i att avtalet med Förenade Arabemiraten är det första av flera som Israel kommer att underteckna med arabstater i det närmaste. Under tiden fortsätter Israels ockupation och apartheidpolitik som vanligt.

Skönt att slippa geten, viskas det bland politiker i USA och Europa.