Sett läst hört: SVT:s Kalifat ärligare än Aktuellt

”Bröder i islam! Det här svinet har slagits för Bashar al-Assad i Syrien och mördat våra muslimska bröder och systrar. Den som lever som ett svin ska också slaktas som ett svin! Såhär gör vi med Guds fiender!”

Orden uttalas på klingande norska i en propagandavideo för IS i SVT-succén Kalifat. Direkt efter harangen skär den svartklädde norrmannen halsen av mannen han har framför sig, en syrisk soldat som försvarat sitt land mot terroristerna.

Det här är det kanske mest oväntade med SVT:s nyproducerade dramasatsning Kalifat. Nio år efter att kriget bröt ut visar SVT som i förbifarten upp vilka huvudsakliga krafter som stått emot varandra på marken i Syrien: Den syriska armén (uppbackad av Ryssland) mot utländska religiösa extremister (uppbackade av bland annat Saudiarabien, Turkiet och USA med dess allierade, inklusive Sverige om än i mindre omfattning).

Det är möjligt eftersom serien handlar om IS, som alla är överens om hur hemska de är.

Det hade med största sannolikhet fortfarande varit för kontroversiellt om manusförfattaren Niklas Rockström istället låtit förortstjejerna Sulle och Kerima förföras av någon grupp inom Fria syriska armén, al-Nusra eller någon annan av alla väststödda terrorgrupper i Syrien som halshuggit och lemlästat för sin extrema version av islam. Grupper som, flera år efter att deras barbari var väldokumenterat, fortfarande beskrevs i SVT och annan västmedia som ”moderata rebeller” som stred mot den syriska ”regimen”.

Därför föll terroråtalet i Storbritannien mot den svenske medborgaren Berlin Ghildo 2015 (samma år som Kalifat utspelar sig), trots övertygande bildbevisning där Ghildo trampar på döda syriska soldater, poserar med lik och förnedrar kristna. 

Ghildos advokater anförde helt enkelt att han stridit med samma grupper som fått stöd av den brittiska underrättelsetjänsten MI6, och åtalet lades ner för att inte skämma ut den brittiska staten.

Men Kalifat handlar inte om det imperialistiska skuggspelet i Syrien, utan om de sociala och psykologiska mekanismerna bakom unga svenskars val att åka och ansluta sig till terrorsekten IS. Trots ett inte supersofistikerat manus, med en del överdrivet förutsägbar karaktärsutveckling, är det svårt att sluta titta. Främst för att vi får en trovärdig skymt av hur livet faktiskt såg ut för de hjärntvättade familjerna i Raqqa när IS fortfarande kontrollerade staden.

Riktigt roligt blir det till och med när Pervin och Husam inte är överens om vad de ska koppla av med på kvällen. Husam vill se en komedi eller maffiafilm men Pervin vill hellre kolla på senaste avsnittet av svensk-danska serien Bron, medan drönarna lurar i skyn och shariapolisen patrullerar på gatorna.