Ledare: Ta fast banksvindlarna!

När Riksbanken erbjöd bankerna 500 miljarder räntefria kronor, att utan statlig inblandning användas för att hjälpa krisdrabbade företag, var bankdirektörerna kaxigt nedlåtande. De behövde minsann inga statliga pengar för att sköta sitt samhällsviktiga värv och framförallt var de inte intresserade av några opinionsmässiga pekpinnar om att statligt stöd är oförenligt med miljardutdelningar till aktieägarna.

Kaxigheten var åtminstone delvis ett spel för galleriet. Räntefria pengar luktar inte och när mottagarna får använda dem efter eget godtycke klarar inte ens kusinerna Wallenberg av att säga blankt nej. Här finns pengar att tjäna.

Riksbankens flotta erbjudande har ändå inte blivit någon dundersuccé. I den senaste så kallade auktionen (24 april) kom det inte in ett enda bud från hugade låntagare. Men hittills har bankerna i alla fall lånat upp 145,5 av de erbjudna 500 miljarderna, pengar som säkert hade kunnat rädda ett och annat coronadrabbat småföretag från konkurs.

Men bankerna utgör inga samhällsekonomins Florence Nightingale. Småföretag är osäkra låntagare, de kan gå i konkurs med sina lån och då går bankens fordring upp i rök. Sådan gäldenärer vill bankerna inte ha, vilket syns i statistiken.

Hittills har bara 49 av de utplockade 145,5 miljarderna lånats ut till företag i produktions- och tjänstesektorn, det vill säga till de företag som drabbats av coronakrisen och där jobb är hotade (Dagens Industri, 29/4). Resten – 96,5 miljarder kronor – har bankerna investerat i finansiell spekulation, alternativt pytsat ut till företag i finanssektorn, som går på högvarv när gamarna laddar för att sko sig på den för dem underbara krisen.

Riksbankens villkorslösa räddningspaket är alltså inget paket för att rädda jobben, utan en makaber möjlighet för bankerna att ytterligare sko sig på den spekulation som är en av coronakrisens grundläggande orsaker.

När diverse kritiker ifrågasatte lämpligheten i att förmedla statliga stödmiljarder via privatägda banker viftade såväl riksbankschefen Stefan Ingves som finansminister Magdalena Andersson bort kritiken.

”Man kan inte förutsätta att banker inte skall ta några risker när det är bekymmersamt”, sa Ingves.

Det är uttalande som gränsar till tjänstefel. Sant är att bankerna tar hur stora risker som helst när det gäller att maximera spekulationsvinsterna, vilket deras vidlyftiga affärer i Baltikum visar. Men att de skulle riskera en enda kronor på betalningssvaga småföretag eller arbetslösa privatpersoner finns inte på kartan. Det är profiten som styr risktagandet, inte bekymren.

I det korta perspektivet kan man hålla med de försiktiga kritikerna. Om de i coronakrisens mörker är nödvändigt med statligt stöd till konkurshotade företag skall det förmedlas direkt via Riksbanken eller via någon statlig myndighet. Att ta omvägen via bankerna är bevisligen att förskingra statliga medel.

Men förhållandet rymmer en betydligt större och mer långsiktig fråga. De fyra storbankerna – Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank (som är fem om vi räknar in uppstickaren Danske Bank) – är sedan länge samhällsekonomins viktigaste aktörer. Det som beslutas i bankernas direktionsrum väger tyngre än det som sägs från Rosenbad.

Men storbankerna tar inget ansvar för samhällsekonomin, bara för sina egna profiter, vilket sedan mitten av 1980-talet (då kreditregleringen avskaffades) lett till att ett allt större kapital flyttats över från den produktiva ekonomin till spekulationssfären, där större vinster hägrar. Ett mått på denna överflyttning är att den svenska finanssektorns sammanlagda balansomsättning idag är fem gånger så stor (!) som hela Sveriges BNP.

Bankernas växande betydelse har skapat ett absurt förhållande. Bankerna tar inte ansvar för samhällsekonomin som helhet, men om någon av jättarna skulle gå i konkurs skulle det ändå få rent destruktiva följder för alla delar av ekonomin, också för den produktiva och den offentliga. Kom för all del ihåg att våra pensionspengar numera förvaltas av finanssektorn. 

Detta har skapat ett fenomen som på ekonomspråk döpts till ”too big to fail”, för stora att falla. Bankkonkurser måste undvikas till varje pris. Baksidan av det myntet är att bankerna kan ta vilka spekulationsrisker som helst i förvissning om att politiken kommer att rycka ut till deras räddning, om de hamnar i bekymmer. Det var vad som skedde under finanskrisen i Sverige i början av 1990-talet och under den globala finanskrisen 2008.

Bankernas ägare håvar in vinsterna, men kostnaderna för deras risktagande har via politiskt beskydd övertagits av de stater där de är verksamma. Bankernas ägare har förvandlats till ett riskbefriat frälse. Inte undra på då att de spekulerar utan hejd.

Situationen är ohållbar. Bankerna förvaltar ett jättelikt samhälleligt kapital, men trots att riskerna övertagits av samhället tar de ingen hänsyn till samhällets bästa. Ett givet demokratiskt krav är därför att också ägandet och makten församhälleligas.

Förstatliga bankerna och förse dem med ägardirektiv som förbjuder spekulation och som förmedlar kapitalet till den produktiva, samhällsnyttiga ekonomin. Det räddar jobb i såväl privat som offentlig sektor.

Är en sådan ordning möjlig under kapitalistiska förhållanden? Det är en relevant fråga. Bankernas ägare lär i vart fall inte lämna ifrån sig sina riskbefriade vinster frivilligt. Här krävs ett folkligt uppror för att kasta gökungen ur boet.

Men ett är säkert. Om demokratisk makt över samhällsekonomins bärande institutioner inte är möjlig under kapitalistiska förhållanden är det hög tid för alla demokratiskt sinnade människor att ifrågasätta dessa förhållanden.