Tio års skillnad

Nästan tio år. Så mycket skiljer det i livslängd mellan de fattigaste och de rikaste områdena i Göteborg. Det är siffror väl kända sedan länge och kanske den mest talande bilden för det kluvna Göteborg.

Det är inte bara livslängden som skiljer sig mellan stadsdelarna. Drygt två tredjedelar av låginkomsttagare upplever sin hälsa som god medan motsvarande siffra för höginkomsttagare är nästan 90 procent.

Såhär i valtider är detta något som nästan alla partier i Göteborg säger sig vilja göra något åt. Precis som de sa inför förra valet. Och förrförra. Ja, inför varje val låter det ganska likadant. Men faktum är att det ju istället går åt fel håll. Göteborgs stads jämlikhetsrapport som kom i slutet på 2017 visade försämringar på flera områden sedan rapporten 2014.

För saken är ju att det inte räcker med vackra ord. Det räcker inte att vilja.

Jag har jobbat i över 13 år som distriktsläkare i Hjällbo. Jag är övertygad om att det jobb vi gör på vårdcentralen spelar en stor roll och är viktigt för många människor. Men jag vet att vårt arbete inte är det som kommer att förlänga livslängden i Hjällbo eller göra att befolkningen i genomsnitt kommer att uppleva samma goda hälsa som de boende i Långedrag.

För det som gör att göteborgarna i rikare delar av stan lever längre och mår bättre är inte att de har fler vårdcentraler och får mer vård, även om bland annat vårdval sett till att det blivit så.

Nej, det handlar om ekonomi. Det handlar om att de rikare har, som jämlikhetsrapporten uttrycker det, bättre livsvillkor. Höginkomsttagare, oavsett kön, bakgrund och sexualitet, har bättre hälsa jämfört med de som har låga inkomster.

För att förbättra hälsan för befolkningen i Hjällbo och andra fattiga delar av Göteborg krävs det mer än vackra ord. Det behövs politisk förändring. Det behövs en politik som på riktigt sätter vanliga Göteborgares intressen före putsande på fasaden i centrala Göteborg. Tyvärr vet jag också att de politiker som återigen inför valet lovar vackert, inte heller denna gång kommer att leverera.

Ojämlikheten förstärks av den förslummade arbetsmarknaden, där många inte kan försörja sig ens på två eller till och med tre jobb. Floran av otrygga och lågavlönade jobb måste rensas bort.

I våras beslutade stadsdelsnämnden i Angered att spara nästan 90 miljoner. Anledningen att spara in pengar var inte att de inte behövdes, att behoven i skolor, på äldreboenden och socialtjänsten var fyllda. Nej, det skulle sparas för att hålla budgeten. Stadsdelsnämndens budget måste vara i balans. Därför sparades det och skars ner.

När beslutet togs var alla partier överens och röstade för nedskärningarna. Även socialdemokraterna som utropat sig till framtidspartiet i Göteborg och vänsterpartiet som nu i valrörelsen säger sig “göra skillnad” och stå för en riktig vänsterpolitik.

För att bryta med den rådande politiken, oavsett om det är borgare, sossar eller vänsterpartister som står för den krävs det att människor tar till kamp, som till exempel de boende i Rannebergen gjorde och genom sina protester stoppade utförsäljningen av sina bostäder.

Receptet för bättre hälsa i Göteborg är alltså inte mer medicin utan mer kamp.